Anders Nyberg's blog

Under ett stjärnevalv / Under a vault of stars.

2012-02-04T23:52:00.000-08:00

Vandrade igår natt, i 25 graders kyla, över mina älskade Mosselåkrar.

Hur kan något som är så totalt fruset och dött några månader senare jubla av lärkdrill och spovkaskad, dofta av mylla och framtid, spira av skir grönska och stråla av solljus? Hur ska marken hinna beredas?

Varje gång en lika fantastisk resa, en mirakulös metamorfos från död till liv.

Men den kalla vinternatten - när man vågar sig ut i den - rymmer en klarhet som ger glimtar av de stora perspektiven. Detta sjöng till mig under färden:

Under ett stjärnevalv

ensam jag går.

Vinternatts diadem

gnistrar i mitt hår.

Ensam i nattens köld?

Trött, sjuk och rädd?

Kanske, men ändå som

vore jag en gud förklädd.

Gloria, gloria in excelsis Deo!

Frostmarken där jag går

glimmar till svar,

glittrar av stjärnestoff,

glimtar det jag en gång var.

En gång - ja nu! - jag ser

klart vem jag är:

himlarnas stjärnevalv

även inom mig jag bär!

Gloria, gloria in excelsis Deo!

Från vintergatans vidd

en vind jag hör,

änglar och svarta hål

sjunger i kosmisk kör:

”Du är ett stoft, likväl

vilar i dig

alltet i evighet.

Du är en del av mig.”

Gloria, gloria in excelsis Deo!

Du är en del av mig, in excelsis Deo!

Jag är en del av dig, in excelsis Deo!

Anders Nyberg

I walked last night, in - 25 degrees Celsius, over my dear Mosselmeadows.
How can anything so totally frozen and dead a few months later resurrect and rejoice with lark-trills and curlew-cascades, burgeon with a violet sheen and bathe in sunlight with a bouquet of mulch and possiblilities?

How will this frozen ground ever get ready for the feast?

But the cold winter night - if you dare confront it - holds a clarity capable of sharing the grandest perspectives.

A song sang for me as I traversed the fields. (In Swedish...)

An English rendition would go somewhat like this:

Under a vault of stars

alone I fare.

A tiara of winternight

twinkles in my hair

Lonely in the cold night?

Tired, sick, and scared?

Maybe, but even then

as a god disguised I tread.

Gloria, gloria in excelsis Deo!

The frosty ground I walk

gleams in response

glitters of starry stuff

glints of what I was once .

One time - yes now! - I'll see

myself anew:

the starvault of the heaven's skies

holds my inside temple too!

Gloria, gloria in excelsis Deo!

From the widths of the Milky Way

a silent wind inspire,

angels and black holes sing

in the cosmic choir:

"You are but dust, and yet

all dwells in you,

all - in eternity

is a part of you too.”

Gloria, gloria in excelsis Deo!

You are a part of me, in excelsis Deo!

I am a part of you, in excelsis Deo!

MIX!

2012-02-01T01:48:00.000-08:00

mix |miks|verb [ trans. ]combine or put together to form one substance or mass

MIX - the flower of the path

MIX is the theme of the Path.
MIX is about putting together to form one substance or mass. MIX is what we are about. In the smallest step on the path, as well as in our grandest vision; striving towards a humanity that seeks and sees its oneness is the ultimate goal.
Introducing the Path I have often spoken about that while we walk we have no banner to "unite" under, literally or figuratively. And I have gotten more than one raised eye-brow in response. But the paradox is that it is the absence of banners that unites us. The unity is given, it is what we have come with, it is what we are, it is what we will become. It is the banners, the labels that divide us. The ones saying black or white, christian or muslim, gay or straight, greek or jew, high or low, man or woman, protestant or catholic, rich or poor, saint or sinner, left or right, right or wrong, western or eastern. You name it! We all do, naming the other and in doing so confining ourselves to cubbyholes where we loose our freedom and grandeur.
The Path is about unlearning all that. It is about walking side by side with your brother and sister, seeing and experiencing our common origin, path and goal while letting all these preconceived labels and banners fly. It is about singing with one voice, blending in with the rest and in the process not losing yourself in the big chorus, rather gaining the strength and beauty of all voices combined. It is about walking towards a state of non-judgement on a personal level as well as walking towards a state, yes indeed a world, of banners banned and abandoned!
On our Path each of the three letters of MIX also represents something significant. The three legs of our journey; M stands for Miljö (environment in Swedish, the best translation into English in this context would probably be Mother Nature.) I stands for Integration and X stands for eXistential. Our relationship to the earth, human beings and the existential. Body, soul, spirit. Creator, Integrator, Life-giver. This Trinity defies explanation but it can be experienced on the Path as the wholeness. This is why I invite you to come along as it is something that can never be explained satisfactory on a blog. I will certainly try, and will come back to this theme many times during the course of the walk as it reveals itself. But I cannot share its essence. It has to be experienced, it has to be walked and sung!
But MIX is not only an exciting word, it is an exciting number as well, that speaks of the same.In Latin numbers M stands for mille, 1000, and IX stands for 9, so MIX, read as a latin number, is 1009.
1009 is a prime number, it is a natural number that cannot be divided with anything except one and itself. And its digital root, (1+0+0+9=10, 1+0=1) is also One. It is a number that speaks of unity.
The Path is about learning to count to one.
That's what we are talking about. That's what we are walking about. That is what gives us a reason to sing!

____________________________________________________________________________

Mix s. -en; pl. -er el. -ar blandningMixa v. -de blanda; forma en substans eller massa.

MIX - The Paths blomma

MIX är "The Paths" tema. MIX handlar om att sätta samman och forma en substans eller massa. MIX är det vi sysslar med. I det minsta steget på stigen, såväl som i vår största vision; vårt yttersta mål är att sträva efter en mänsklighet som söker och finner sin enhet.
När jag berättat om "The Path" har jag ofta pratat om att vi inte har någon gemensam banderoll att samlas under när vi vandrar, varken bokstavligt eller bildligt. Och jag har fått en del höjda ögonbryn som respons. Men paradoxen är att det är avsaknaden av banderoller som förenar oss. Vår enhet är given, det är det vi kommer med, det är vad vi är, det är vad vi ska bli. Det är banderollerna, etiketterna som splittrar oss. De som säger svart eller vit, kristen eller muslim, gay eller straight, jude eller grek, hög eller låg, man eller kvinna, protestant eller katolik, rik eller fattig, helgon eller syndare, vänster eller höger, rätt eller fel, väst eller öst. Vi sätter alla etiketterna på "de andra". Och samtidigt förpassar vi oss själva till små fack där vi förlorar vår frihet och storhet.
"The Path" handlar om att ifrågasätta allt det där. Det handlar om att vandra sida vid sida med sin broder och syster och se och uppleva det gemensamma ursprunget, vägen och målet medan alla etiketterna skingras för vinden. Det handlar om att sjunga med en röst, mixa in med resten och samtidigt inte förlora sig själv i den stora kören, utan snarare hitta alla rösters skönhet och styrka i sin egen. Det är en vandring mot en upplevelse av ett icke-dömande på det personliga planet och på det samhälleliga planet ett steg mot ett mer integrerat och mindre fördomsfullt samhälle.
Var och en av de tre bokstäverna i MIX står också för något väsentligt. De tre stegen på vår vandring; M för Miljö, I för Integration och X för eXistens. Vår relation till jorden, människorna och det existentiella. Kropp, själ och ande. Skaparen, Integreraren och Livgiverskan. Den här treenigheten undandrar sig förklaringar, men på stigen kan den erfaras som en helhet, som att bitar faller på plats. Det är därför jag välkomnar er att komma med i gången och sången, eftersom det är något som aldrig kan förklaras tillfredsställande på en blogg. Jag kommer säkert att försöka, för jag kommer att komma tillbaka till detta tema många gånger under vandringen i takt med att resans syfte öppnar sig och målet närmar sig. Men den innerst kärnan kan aldrig fångas i ord, den måste erfaras, vandras och sjungas på vägen!

Men MIX är inte bara ett spännande ord, det är en spännande siffra också, som talar samma språk. Med latinska siffror står M för mille, 1000, och IX står för 9, så MIX läst som en latinskt siffra är 1009.
1009 är ett primtal, det är ett heltal som inte kan delas med någonting annat än ett och sig självt. Och dess siffersumma, (1+0+0+9=10, 1+0=1) är också Ett. Det är ett nummer som står för Enhet.
"The Path" handlar om att lära sig att räkna till ett.
Det är det vår vandring och våra samtal handlar om. Och det är det som ger oss anledning att brista ut i sång!

The Path: Rutten / the Route

2012-01-29T12:22:00.000-08:00

English below.

Välkomna till The Path 2012!

Här ligger rutten!
Härlig är rutten!

Det svarta spåret är de etapper som (ännu) är slutna och där en budkavle av vandrare ska föra vår stav framåt. Det röda är vandringsveckor öppna för alla men utan kursinnehåll. Det blå är våra tre temaveckor; Miljö, Integration och eXistens.

När skulle det passa dig att vara med? Vi öppnar bokningen i mitten av februari och det är begränsade platser och först till kvarn som gäller.

Men redan nu kan du anmäla dig till en förberedelsehelg på Stiftsgården i Rättvik 31/3 - 1/4, Preparing the Path! Vi kommer att sjunga "Songs from the Path" och samtala om vandringens alla aspekter och göra en liten provtur...

Du är hjärtligt välkommen på allt detta! Och berätta för de som du skulle vilja dela sången, gången och samtalet med!

"Stay in tune with this page and your own sense of Path and Purpose and more information will appear!"

Vår hemsida har smugit igång: www.thepath.nu

Here is the Path!

The black track indicates the legs where the staff will be taken by a relay of individual walkers.
The red are weeks open for the public but without "themes" and courses.
The blue are our theme-weeks on the themes of Environment, Integration and Existence.

When would it suit you to be part of The Path?
We will open the booking mid February, the available spaces are limited and first come, first serve applies.

But already now you can book yourself to a "Preparing the Path" course at Stiftsgården in Rättvik 31/3 - 1/4. We will sing "Songs from the Path" and talk about different aspects of it and do a short walk. It is possible to only come for Saturday.

You are heartily welcome to all of this! And spread it to those who you'd love to share the walk, talk and singing with!

Stay in tune with this page and your own sense of Path and Purpose and more information will appear!

www.thepath.nu

Keep walking though there is no place to getto.

Don’t try to see through the distances

That’s not for human beings

Move within, but don’t move the way fear makesyou move.

Rumi

Välkommen till "The Path"! / Welcome to the Path!

2012-01-28T02:34:00.000-08:00

English below.

Så står vi då framme vid ett litet etappmål, dags att skriva den första ordentliga bloggen om the Path - "sång-vandringen" som sträcker sig från Trondheim till Köpenhamn, från April till September 2012! Det kommer att bli åtskilliga fler innan vi är framme.

Det känns onekligen spännande, men samtidigt väldigt odramatiskt. Ett litet steg, ett av många.

Hur många gånger har jag inte fått frågan den sista tiden; "Varför gör ni det här, vad är syftet?"

Litet skämtsamt brukar jag svara att det kan man ju inte veta förrän efteråt, man går för att förstå bättre varför man går. Och något ligger det väl i det, det är vägen som är målet, det heter inte "the Path" för inte.

När vi vandrat tidigare år under "Sång & Gång" har vi aldrig haft en banderoll, bokstavligt eller bildligt talat, som vi vandrat under. Alla går för sin egen skull, av sin egen anledning. Det finns tusen bra skäl att vandra. Men den underbara paradoxen är att just i avsaknaden av en gemensam devis så upptäcker vi att vi har allting gemensamt! Alla är vi ett på vägen, på samma väg mot samma mål! Att se och uppleva vår enighet oavsett kulturella, etniska, religiösa, klass- eller gender-etiketter är nog det yttersta syftet med vandringen.

Men vi har identifierat tre ledord på vägen, som kommer att bära upp konserter och samtal, och som även ligger utlagda "geografiskt" på vandringen. Det börjar med miljö, vår relation till planeten vi bebor. Därefter kommer integration, vår relation till varandra. Sist kommer existens; vår relation till vårt eget inre - och alltet. Kropp, själ och ande. Treenigheten om du så vill; Skaparen, Integreraren och Livgiverskan.

När jag och Peter "rekande" uppe på pilgrimslederna i närheten av Trondheim upptäckte vi att det var väl skyltat, men alla skyltarna var vända för de som vandrade mot Nidaros. Går man åt andra hållet har man inga skyltar som visar vägen.

Den symboliskt sett största rörelsen vi kommer att göra är kanske den just innan vi startar första etappen. Vi står vända mot Nidarosdomen och vänder om 180 grader. Mot framtiden. Utan banderoller och i "oskyltat" landskap. I tusen år har det vandrats mot Nidaros. Till det yttre mot en samling reliker, gamla skelettdelar i en sarkofag. Nu vänder vi om 180 grader och i gång, samtal och sång söker vi vägar mot livet och framtiden!

Vi lever i en tid, i ett skarpt läge, där "omställning" är en fullständigt livsavgörande inställning. Att vända om är en livsnödvändighet inom alla våra tre "sfärer". Utan en radikal omställning i miljöfrågan går vi mot väggen, i planetariska dimensioner. De etniska motsättningarna i våra nordiska länder, för att inte säga globalt, ökar ständigt, vi har nyvaket och mycket smärtsamt insett att bristen på integration är ett av de största hoten mot fred och stabilitet i våra samhällen. Men även på det existentiella planet står vi i ett vägkors där jag tror vi måste gå, inte tusen år, utan tvåtusen är tillbaka för att hitta en motsvarighet.

Att värna om det existentiella mötet och samtalet är inte en filosofisk eller privatreligiös subtilitet utan lika grundläggande som både miljövärnet och värnandet av människovärdet. Att värna om vår existens är att värna om vår överlevnad.

Men om jag och Peter ska vara riktigt ärliga och rannsaka våra motiv för vandringen så landar vi nog ändå till slut i musiken. Vi är musiker först och främst och allt det här andra vi gör är nog mest för att skapa bra tillfällen att få göra musik på ett äkta och relevant sätt! Musik som berör. Djupt där inne så att det kan förvandla långt där ute. Musik som förenar bortom ord och manifest. Men samtidigt landar i ett konkret danssteg, skapar en rörelse i rummet. Sång och gång!

Men sånt här kan man ju inte sitta och skriva om, sånt här måste bara upplevas!

Join the chorus! Och slå följe på färden!

We are all one

We are all on -

The Path!

Du är välkommen till en kurs på Stiftsgården Rättvik 31/3 - 1/4 "Preparing the Path" Först till kvarn gäller.
Läs mer om the Path här: www.thepath.nu

We have reached a first little milestone on our trip; time to write the first blog of "The Path", the song-walk stretching from Trondheim to Copenhagen, from April through September! Many more will follow!
It definitely feels exciting, but also very peaceful and safe. One little step, one of many.

How many times have I not heard the question lately: "Why do you do this, what's the purpose?"
A bit jokingly I usually reply that you can't know that until afterwards, can you? You walk to find out more of why you walk. And there is some truth in that, it is the way that is the goal. We don't call it "The Path" for nothing.

When we have done our previous walks, "Sång & Gång, we have never had a banner, literally or figuratively, to walk under. Everyone is walking for his own reason, his own cause. There are thousand and one good reasons to walk. But the wonderful paradox is that just because of the lack of a common motto we discover that we have everything in common! We are all one on the path, on the same path towards the same goal! To see and experience our unity despite cultural, ethnical, religious, class and gender-labels is the ultimate purpose of the path.

But we have defined three guiding words on our journey that will run as themes through our concerts and seminars, they are even laid out "geographically". We start with environment, our relationship to the planet we inhabit. Then comes integration, our relationship to each other. Last comes existence, our relationship to our own selves and the unnameable. Body, soul, spirit. Trinity if you like; the Creator, the Integrator and the Animator.

When Peter and I were scouting on the pilgrim-paths around Trondheim we discovered that they were all well provided with signs but all the signs were turned for those walking to Trondheim. If you walk the other way you have no signs showing your way.

Maybe the biggest symbolic move we are going to do is the one we do just before starting the first leg. We are turned towards the cathedral of Nidaros and turn around 180 degrees. Towards the future. Without banners or signs. For thousand years people have walked to Nidaros, the physical goal being a collection of relics, old skeletal parts in a sarcophagus. Now we turn around 180 degrees and in walk, talk and song we search paths towards life and future!

We are living in a time of change where "conversion" is a totally necessary concept in all our three "spheres". Without a radical conversion in terms of our environmental footprints we are walking out the plank, on a planetary scale. The ethnical tensions in our Nordic countries, not to speak of globally, is on the rise and we have been very painfully alerted to how the lack of integration is one of the biggest threats towards peace and stability in our societies. But even on the existential plane we are at a crossroads where I believe we have to go, not a thousand, but two thousand years back to find a similar scenario.

To care for the existential dialogue and encounter is not a philosophical or privately religious subtlety but something as fundamental as caring for our environment and the human values. To care for our existence is to care for our survival.

But if Peter and I should be totally honest and scrutinize our motives for the walk we would probably land in the end in the music. We are musicians first and foremost and all these other things we do, we most likely do just to create good opportunities for music-making in a real and relevant way. Music that moves us. Deep down within so as to transform far far away. Music that unites beyond all words and manifestos. But at the same time lands in a concrete dance-step, creates a movement in time and space. Song and walk. Sång & gång!

But you can't sit and write about these things, you just have to experience it!
Join the chorus! And hit the road with us!

We are all one
We are all on -
The Path

You are welcome to a course "Preparing the Path" on Stiftsgården 31/3 - 1/4 2012. Book now! First-come, first-served!

Read more here of the Path www.thepath.nu

Merry Christmas from Klockargården

2011-12-23T14:06:00.000-08:00

In the bleak midwinter, frosty wind made moan,
Earth stood hard as iron, water like a stone;
Snow had fallen, snow on snow,
In the bleak midwinter, long ago.

Follow the link to our Christmas gift this season;
A song with a rhyme and certainly, with reason,
a song that surprised us all by its joy
composed by our own little drummer boy,
and sung by his mother, it’s precious, it is fair
as the crystals of the dancing snowflakes through the air.
With this gift we do hope you will all heed the call
from the bells of our lovely Klockaregård
and give to the world from your most precious part
more precious than gold; your own open heart!

http ://dl.dropbox.com/u/21319224/11%20A%20Christmas%20Carol.mp3

Merry Christmas to all of you from all of us at Klockargården!

Anders, Jennifer, Ralph, Gabriel and Johanna

Stockholm Dec 10 - absurd teater/theatre

2011-12-12T02:42:00.000-08:00

English below.

Ute i mörkret på gatorna böljar den ideologiskakampen fram och tillbaka. Sverigedemokrati mot global rättvisa. Nynazister mot invandrare. Ropen skallar. Varningseldar brinner. Ekon av trettiotal. Aggressionerna slingrar sig runt Stockholmsinnerstad. Blå poliser i full mundering skyddar brunhögern.

Inne i Blå hallen (som egentligen ärbrun) sorlar världens societet. Upphöjda av media, glorifierade och prisade avsina egna. En ekonomipristagare från USA utsedd av Sveriges Riksbank talar omvådan av att ge arbetslösa för mycket bidrag. Ord men inget språk. Finansminister Borg applåderar avmätt mellan tuggorna.

Tranströmers rådjursspår i snön - upplästa avhans fru i en befriande men kort andningspaus innan - sopas rent, utplånas aven kall vintervind. Ett helt språk utraderat. Var är kulturen när vi behöverden? Var är verkligheten? Var är Harold Pinter?

Jo kulturen dansar i Stadshus-trapporna. Mellanhummern och pärlhönan kastreras Carl Jonas Love Almqvist, på sin tid enstridbar social reformator genom sin litteratur och sitt leverne, och hängs uppsom life-size romantiska Sverigebilder för glitteratit. Återigen den gamlaSverigebilden från Stockholms-societetens perspektiv. Ibland kan det passa medlitet landsbygd och litet koskit. Det är ju så pittoreskt. Och marknadsföringsbart.Bara vi slipper känna doften.

Ute i natten skanderas slagorden, skriksprotesterna. Liv, ärrade av kamp för människovärde, ropar för sin upprättelse.Ropar för att bli sedda, innan Fimbul-natten är över oss. Om man lyssnat i fruTranströmers konstpauser hade man kunnat höra dem genom murarna.

På hemväg från en julfest letar jag i densvarta kvällen efter demonstrationen. En stor grupp poliser med hjälmarna ihänderna väntar vid samma röda gubbe som jag.

- Var är demonstrationen, frågar jag.

- Den är över.

- Vilka vann?

- Vi vann, svarar polisen och stövlar stoltmot piketbussen.

Mörkret lägger sig över en stad vars endaegentliga vinnare verkar vara polisen.

Inne i gyllene salen dansas det.

Någonstans i periferin skriver ett rådjur nypoesi med sina klövar i snön. Språk men inga ord.

-------------------------

Out in the darkness on the streets theideological battle is raging. The ”Sweden-democrats” vs global justice. Neo-nazists vs immigrants. The voices are calling out. The fires are burning. Echoes of the thirties. Bluepolicemen in full gear protecting the brown right.

In the ”Blue Hall” of the Stockholm CityHall (which actually is brown) the world well-born have gathered at the NobelPrice banquet. Elevated by the media, glorified and rewarded by their own. Aneconomy laureate from USA awarded by the Swedish National Bank is speakingabout the danger of giving unemployed too much subsidies. Words but nolanguage. Minister of finance Anders Borg is applauding withfitting moderation in between the chews.

Literature laureate Tranströmer’s deer trackin the snow – read by his wife in a short, liberating breathing space justbefore – is being wiped clean, annihilated by a cold winter-wind. A wholelanguage eradicated. Where is the culture when we need it? Where is thereality? Where is Harold Pinter?

The culture is dancing and well in the CityHall staircase. Between thelobster and the guinea fowl Carl Jonas Love Almqvist, in his time a fierysocial reformer, author and composer is castrated and hung up like life-sizeromantic Swedish pictures for the glitterati. Again the old Swedish self-imagefrom the perspective of a Stockholm elite.

Sometimes it can be fitting with a littlebit of countryside and some cowshit. It is so picturesque. And marketable. Aslong as we don’t have to smell it.

Out in the night the demonstrators’calls are heard. Life, scarred by the struggle for human value, iscrying for recognition and upliftment. Shouting to be seen before theFimbul-night is descending upon us all. If you listened in the pauses of MrsTranströmers speach you could have heard them through the walls.

On my way home from a Christmas party Ilook for the demonstration. A big group of policemen, helmets in hands,are waiting at the same street crossing as I.

- "Where is the demonstration", Iask.

- "It is over."

- "Who won?"

- "We won", answer the policemanand marches over towards the policevan.

The darkness engulfs a city whose onlywinner seem to be the police.

In the Golden Hall the dance is on.

Somewhere in the periphery a deer iswriting new poetry with his hoofs in the snow. Language but no words.

Day 111112

2011-11-11T23:35:00.001-08:00

Today is the real day of unity. Today is the day we see that every day is a day of one-ness, not only the special one.

Hanna sits next to me as I am writing. What a gift she is, what a blessing. I have already covered this but it strikes me how I have called her in to my life to bless it.

I remember in my youth, more and more reflecting on who I was, I became frustrated by being so "right" all the time. I was young, I was Caucasian, I was western, male, protestant, middle-class and I saw myself as fairly healthy, wealthy and skilled... I could virtually tic off all the boxes of what you should be in order to be "right" in this world.

It didn't trigger off gratitude though. Instead a long journey started to explore the other. Now I am sitting here as a citizen of a "third world" country in the periphery of the suburb with my handicapped daughter, and my immigrant wife and friends.

And now - I am full of gratitude! For the bigger picture, the grander scope. A horizon that has widened to include even the Caucasian, the western, the male, the middleclass... the big parts of me I previously despised!

A story comes to my mind that I have always treasured:

A monk has been spending virtually his whole life in the little shed at the entrance of the monastery. It is regarded as the lowliest of tasks as it involves letting in the stream of poor, lepers and helpless knocking at the monastery door to seek help.
As the monk is getting old himself he is offered a more prestigious task in the main building. But the monk refuses to be promoted:
"I have been sitting here my whole life thinking that next time there is a knock on the monastery door, next time it has to be Christ knocking at the door. And you know, I haven't been disappointed once."

Every meeting is a meeting with the special one. Every place is the place to be. What time but now can truth be recognized?

Today is the day we see and experience unity. Today we can learn again that it can not be yesterday or tomorrow.

Now are we One.

There is a silence which the world can't reach

There is an ancient peace within your heart

There is a sense of holiness in you

the thought of sin has never touched

There is a garden opening for you

There is a flower sharing its perfume

There is a lake reflecting your true self

the thought of sin has never touched

Now are we One with Him who is our Source

What time but now can truth be recognized?

And so today, this instant, now, we come

to look upon what is forever there;

not in our sight but through Christ's eyes

He looks past time and sees eternity

He hears the song the busy world can't hear

Beyond it all he hears the Voice for God

more clear, more meaningful, more near

Now are we One with Him who is our Source

Words: A Course In Miracles /Anders Nyberg

Mountain and sea

2011-11-05T00:06:00.000-07:00

I am cradled so safe between mountain and sea.

So protected yet floating so flawlessly free.

I am wave, I am particle, child, I am God,

I'm the fish, I'm the star.

I'm the kick in your womb, I'm the kiss in your ear.

I'm the "I AM" transcending the time and the sphere.

I am here, I am near, I am now, I am dear.

I'm the child of all your dreams.

I'm the dream come true, I am you!

The reason for being born in flesh
is to learn to see way beyond it.
The reason for leaving my mother’s deep warm sea
is to learn the Oneness of all.

My kicks are a tapdance with time and with space.

I am learning from the beats of my mother's heart's embrace,

and from the soft of the floors and the walls of her womb

I will incarnate soon.

I'm the dream come true, I am you!

This post has waited a long time to be published. "Mountain and sea" was written when our Gabriel was waiting to be born. He is big now, 15 years old. But the song has only now been delivered and released as a choral-piece on www.peaceofmusic.com.

The lyrics probably call for some kind of explanation. Not that I have any, still not. But I do recall how it all came about...

When Jennifer was pregnant with our first-born we were renting a small house in Vriedehoek, Cape Town. It is an amazing place; a "peace-corner" tucked away underneath the rim of the Table Mountain with a beautiful view of the Atlantic Ocean. And it was an amazing time; as the baby grew in Jennifer's womb she was serving in the first democratically elected parliament in a virgin nation trying to define itself and release itself from the shackles of the past. I was adjusting to one of the biggest changes in my life, wide-open to all the miracles happening around me. In this setting something unusual yet very ordinary happened. We were receiving these "messages". The sender was unknown. But we suspected the unborn child.

The "messages" came to me like a soft whisper, "a kiss in my ear" which Jennifer wrote down as I was saying them. It could happen really anytime and anywhere but not seldom when we were at peace in our bed at night. This particular time I remember very well. It was in the middle of the day. I was sprawled out naked across the bed, exhausted and I exclaimed: "I feel like a starfish."

Then the soft kiss; "I am the star, I am the fish" (Those of you versed in biblical imagery know that, different as these images are, both have been used as symbols for Christ.) And then came a lengthy beautiful monologue which I later condensed into a song-lyric and put music to.

Apart from the obvious Cape Town reference the mountain and the sea can also refer to to the male and the female; "Nyberg" incidentally means "new mountain" and "Jennifer" can mean "white waves".
But more than anything the song speaks about the "original blessing" of a child. It is about our divine inheritance, and our unity in it. It is about being special because we are like everyone else. It is not about being the 1%, neither the 99%, it is about being part of the 100%. The idea of "us" and "them" becomes meaningless. That is why we incarnate: "to learn the Oneness of all".

Once at a choir-rehearsal after singing through the song without delving into the lyrics I asked the singers: Who is the "I" of the song? I got three answers: "Cape Town", "Jesus" and "an unborn child". Maybe they're all right. The oneness of all...

You can download the full score here.

Johanna - Gift of God / Gudagåva

2011-10-25T20:36:00.000-07:00

Photo: Jennifer Ferguson

She looks me straight in the eye, points her finger towards me and says:
"I am going to give you a task."
Without even knowing what, I already know there is no getting away from this one.
"You are going to write a blog about me!"

What can I write about a girl who's got everything already? And then some... Very few of us has got that extra sparkle, that extra chromosome. But a few enlightened masters can claim they are living in the now the way you do, and to achieve the state of total non-judgement that you excel in: well, my dear little hobbit-daughter, I bow in front of you. I still haven't met a master like you. You know the meaning of love. Unconditionally.

But you don't want me to write about all those things, you want me to tell the world what you did yesterday. You cooked supper for the first time by yourself! When Moms was gone working and Paps sick. It tasted like the best meal I ever had!

Of course I am writing as a proud Father now, having been treated to a meal of a lifetime. There are, to be balanced, times I have been tested by you, when you disappear into your world of elves and fairies where I cannot find you and where your world is colliding with mine. But then again, who am I to say my world is more real than yours? I think I need a few more fairies in mine sometimes...

Truly you are a "gift of God" Johanna, you are the meaning of your name. How little did we know when you slipped into our lives! How much do all the parents know who still haven't experienced your affection? Sometimes the best gifts come wrapped in the most unlikely packages!

In a world that more and more needs your virtues, you and your kind is getting less and less common.

I remember me and Jennifer were talking about visiting the doctor a few years back. We were thinking about the possibility of having another baby and were going to ask him a few things around that:

"Would it be possible to check the unborn baby and..... would it be possible to have an abortion if the tests indicated that the child... wasn't a "Downe's Syndrome"?

Just to see the reaction. The world is so upside down. And does not recognize it. You bring balance to it. By turning the downe-side up again.

In Asia 160 million girls are now "missing" due to ultrasound and abortion. Can we fathom the possible consequences of that? Prostitution, rape, armies, war...

You are truly a gift of God my girl. You have given me a task. And it is not about writing this blog, it is about learning to love the way you do. That is what the world needs.

There is no getting away from that one.

Hon ser mig rätt in i ögonen, pekar påmig och säger:

”Jag ska ge dig en uppgift”

Utan att jag ens vet vad, förstår jag attden här gången kommer jag inte undan.

”Du ska skriva en blogg om mig!”

Vad kan man skriva om en tjej som redanhar allting? Plus litet till… Väldigt få av oss har den där extra gnistan, dendär extra kromosomen. Blott några upplysta mästare kan hävda att de lever inuet på det viset du gör, och för att ha nått det tillstånd av icke-dömande somdu uppnått - min kära lilla hobbit-dotter - kan jag bara buga djupt inför dig.Jag har fortfarande inte träffat en mästare som du. Du förstår innebörden avkärlek. Villkorslöst.

Men du vill inte att jag skriver om alltdet där, du vill att jag ska berätta för världen vad du gjorde igår. Du lagademat för första gången själv! När mamma var på arbete och pappa var sjuk. Detsmakade som den bästa måltid jag någonsin ätit!

Naturligtvis skriver jag nu som en stoltfar, efter att har blivit bjuden på mitt livs måltid. Det har funnits, för attvara litet mer balanserad, tider när jag har testats i relationen till dig, närdu försvunnit i din värld av älvor och féer där jag inte kunnat följa dig ochdär din värld har kolliderat med min. Men hur som helst, vem är jag att påståatt min värld är mer verklig än din? Jag tror jag behöver några féer till i minibland…

Johanna, du är sannerligen en gudagåva, duär vad ditt namn betyder. Så litet vi visste när du smet in i våra liv! Hurmycket vet andra föräldrar som ännu inte fått erfara din tillit? Ibland kommerde bästa gåvorna inslagna i de mest osannolika paketen!

I en värld som mer och mer behöver dina gåvorblir du och din sort mindre och mindre vanlig.

Jag kommer ihåg när jag och Jennifertalade om att träffa en doktor för några år sen. Vi funderad kring möjlighetenatt få ett till barn och ville fråga honom om ett par saker angående det:

”Skulle det vara möjligt att kolla detofödda barnet och… skulle det vara möjligt att göra abort om testerna visadeatt barnet… inte hade DownsSyndrom?”

Bara för att se reaktionen. Världen är såuppochner. Utan att inse det. Du ger en balans i tillvaron. Du vänder det helarätt igen.

I Asien ”saknas” nu 160 millioner flickorpå grund av ultraljud och abort. Kan vi ens börja förstå de möjligakonsekvenserna av det? Prostitution, våldtäkter, arméer, krig…

Du är verkligen en gudagåva, min flicka.Du har gett mig en uppgift. Och det handlar inte om att skriva den här bloggen,det handlar om att lära sig älska som du. Det är det världen behöver.

Den här gången kommer jag inte undan.

Musical Still Life / Musik-stilleben

2011-10-16T07:49:00.000-07:00

New concert; new hard work within and without, falling asleep like a zombie afterwards only to wake up a few hours later totally renewed and replenished.

This one was extra hard and extra rewarding.

The "Kvintessens-konsert" in Sofia Church, Stockholm, felt like the last night with these wonderful friends and co-musicians and therefore so precious, so close to the edge, so now.

I realize I am something as unusual as a choir-conductor without a choir. What could be more vulnerable than making a living as a choir-conductor without a choir? A baker without a bakery? Or maybe even without flour and yeast? And yet I immediately realize I have chosen my role very deliberately. I love being out there on the limb, having to rely on "miracles of the loafs and fishes" for my daily bread. Having nothing to work with but people's hunger, including my own.

That's where my beliefs are being tested to the hilt, and found reliable. That's where I find something I can trust and feed on. Miracle-Bread tastes sweeter than anything. And like manna lasting forever not because of preservatives but because it is always new.

But of course it involves times of great doubt and questions of what I am doing. Really.

Like yesterday morning, coming up to Sofia Church after a quick warm-up in the parish-hall for the most ambitious of the choristers. And hearing the resident choir extending a bit of their rehearsal-time in the church I swear; never again. Never again. It's time to grow up Anders, why should I keep humiliating myself like this?

In the resident choir all the parts are filled with competent and carefully selected voices. And the piece is well rehearsed and all difficulties ironed out. So it seems.

In our choir KWAYA Anybody is welcome. And Anybody comes. And Anybody sings like a scream in the night for mercy. For community, for love, for anything that can quench an existential thirst.

For a moment I shrivel from the sheer pain and eeriness of the voice. And imagine a whole choir of it.

But then and there in my darkest hour I get solace from the old masters. Like Johann Friedrich Grüber, painter of the still life posted above. When the masters paint their "still leben" they arrange lavishly the fruits and the flowers, the harvests and the wealth. But somehow that doesn't suffice. It becomes a picture without depth because it is a picture without death. And how could you depict life without its opposite? We would have no way of knowing life if it wasn't for death.

So Grüber puts in his little "vanity-motif". Check out in the lower right corner! A snail heading spot on for the fruit. You know he will get there, nothing will stop him. It is just a matter of time. And all of a sudden the painting becomes dramatic, it is filled with life - because it is full of the potential destruction of it!

And the snail will not stop there, next in his path are the music scores. And then... do the musical instruments look a bit unfamiliar? Yeah, right, they are not around anymore - the snail has chomped them up as well.

So what will be left? He can get the music-scores but he can't eat the music. He can ruin the instruments but he can never destroy their melodies.

That is the gift of the snail: in the end - if we keep our eyes and hearts open - he makes us realize what in life is durable and what is not, what we will be able to hold on to and treasure and what is vanity. In all his destructiveness and untimeliness rightly understood he still becomes a harbinger of life and eternity if we let him be part of the bigger picture!

We had a fantastic concert in Sofia in the end. The singers came flying in like angels from near and far. And joined those already waiting there. Especially thanks to all of you from Dalarna who heeded the call and despite long distances and short notices came valiantly to Stockholm. (The people of Dalarna have always had this notion that they are needed in Stockholm in times of crises to defend the nations honor...)

In front of the choir the voice-masters from the four corners of the world: Jennifer F, Anna S, Simone M, Mikael Z, André D, Rostam M, Anders vH. What a feast of music: a table laid abundantly, draped with grapes of plenty and garnished with the most incredible cascades and impromptus of musical wit and surges of emotion.

Behind them the choir is lifted through the journey of the chakras up to new levels and rises to the dome of the Sofia church and beyond. And most importantly: in it is Anybody. Anybody is included to remind us like the snail in the picture of who we are in essence. We are all one and not separated from anybody or from our Source. In this real-time still-life Anybody connects us not only with its opposite, the super-pro's in the front row, but also with the audience. The audience feels it. They maybe don't know what has hit them but the feeling of being included and part of, is something that cannot be concealed: If Anybody is in the choir then I am also there! It is very different from concerts where the implicit objective seem to be to make the audience feel impressed by the unattainable. Distanced! A kind of Old Testament Music God who you are supposed to tremble in front of and feel unworthy of while sprinkling your blood-sacrifices on its altar to please it. Music as a means of keeping the status quo and the levels intact rather than a rite of passage and catharsis where you experience oneness with the Source.

I don't want this posting to sound like a review, and it cannot be for the simple fact that this does not come from a reviewer's position standing outside trying to look in and understand. The quintessence of Music cannot be understood from that position. Music is a language of inclusion. Thank you Anybody for teaching me this again. You are my great teacher and ultimately the provider of the great banquet of life and prosperity. I take back that thing I said about never again. I promise you I will humbly call on your services and advice again. Although you seem to be spoiling the whole banquet, you are the one teaching me where the real party is. I am learning, be it at the pace of a snail.

P.S.

After the concert the soloists ended up at a party at Anna's place. What do you think singers do when they crash after a long day's work of singing?

Yep, they sing some more!

D.S.

++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Ny konsert; hårt arbete, inre såväl som yttre,jag somnar som en stock efteråt för att bara ett par timmar senare vakna upptotalt förnyad och renad.

Men den här var nog extra hård och extragivande.

”Kvintessens-konserten” i Sofia kyrka kändeslite grann som sista natten med gänget, och just därför så värdefullt, så närakanten, så nu.

Jag förstår att jag är något så ovanligt som enkörledare utan kör. Vad kunde vara mer sårbart än att försöka försörja sig somen körledare utan kör? En bagare utan bageri? Eller till och med utan mjöl ochjäst? Och ändå så förstår jag omedelbart att jag har valt min roll väldigtmedvetet. Jag älskar att vara där längst ute på grenen och behöva förlita migpå brödsunder för mitt dagliga bröd. Att inte ha något att arbeta med förutommänniskors hunger, inklusive min egen.

Det är där ens övertygelse blir testad till denyttersta gränsen – och befunnen hålla måttet. Det är där jag hittar något jagkan lita på och leva av. Mirakel-bröd smakar bättre än något annat. Och sommanna från himlen räcker det för evigt, inte på grund av sinakonserveringsmedel utan därför att det är ständigt nytt.

Men naturligtvis innebär det stunder avstörsta tvivel och frågor om vad jag håller på med. Egentligen.

Som i går morse, när jag kom upp till Sofia kyrkaefter en snabb uppvärmning i församlingssalen med de mest ambitiösa koristerna.Kvar i kyrkan var församlingens kör och efter att ha lyssnat på deras rep svärjag; aldrig mer. Aldrig mer. Det är dags att växa upp Anders, varför ska jagfortsätta förödmjuka mig på det här sättet?

I församlingens kör är alla stämmor besatta avkompetenta och noggrant utvalda röster. Och stycket är välrepeterat och allasvårigheter verkar utforskade och avklarade.

I vår kör KWAYA är Vemsomhelst välkommen. OchVemsomhelst kommer. Och Vemsomhelst sjunger som ett skrik i natten för att bliskonad. För gemenskap, för kärlek, för vad som helst som kan släcka enexistentiell törst.

För ett ögonblick skakar jag till av röstenssmärta och ensamhet. Och föreställer mig en hel kör av den.

Men där och då, i min mörkaste stund får jagtröst från de gamla mästarna. Som Johann Friedrich Grüber, som målatstillebenet ovan. När mästarna målar stilleben arrangerar de frukterna ochblommorna, skördarna och rikedomen på det mest överflödiga vis. Men på någotsätt räcker det ändå inte till. Det blir en bild utan djup för att det är en bild utandöd. Och hur skulle man kunna illustrera livet utan sin motsats? Vi kan inte pånågot sätt föreställa oss livet förutan döden.

Så Grüber stoppar in sitt lilla”förgängelse-motiv”. Kolla i nedre högra hörnet! En liten snigel på väg rättmot frukten! Man vet att den kommer dit, ingenting kan stoppa den. Det är baraen fråga om tid. Och plötsligt blir bilden dramatisk, den blir fylld av liv –därför att livet blir hotat!

Och snigeln stannar ju inte där, nästa anhalti hans väg är noterna. Och sen… tycker du att musikinstrumenten ser litetkonstiga ut? Japp, alldeles rätt, de finns inte mer – snigeln har käkat upp demockså…

Så vad blir kvar? Han kan ge sig på noternamen han kan inte äta musik. Han kan förstöra instrumenten men han kan aldrigförstöra deras melodier.

Det är detta som är snigelns gåva: till slut –om vi håller våra ögon och hjärtan öppna – får han oss att förstå vad i livet som ärhållbart och vad som inte är det, var våra skatter finns och vadsom är förgänglighet. I all dess destruktivitet och timlighet så blirsnigeln ändå, rätt förstådd, en budbärare av liv och evighet om vi låter honom vara en del av den större bilden!

Till slut fick vi en fantastisk konsert iSofia. Sångarna kom inflygandes som änglar från när och fjärran och slog följemed dem som redan fanns där. Ett speciellt tack till alla ni från Dalarna somlyssnat på kallelsen och kom till Stockholm trots långa resor och kortframförhållning. (Dalfolket har ju alltid ställt upp när de i kristider käntatt deras närvaro är påkallad i Stockholm för nationens väl och ve.)

Framför kören stod röst-mästarna från jordensfyra hörn: Jennifer F, Anna S, Simone M, Mikael Z E, André D, Rostam M, AndersvH. Vilken musikalisk fest: ett översållat bord dukat med överflödets druvoroch garnerat med de mest otroliga kaskader av musikalisk inspiration ochemotionell mognad!

Och bakom dem svingade sig kören upp genomchakrana till nya nivåer som nådde till toppen av Sofias kupol – och bortom. Menviktigast av allt: i kören fanns Vemsomhelst. Vemsomhelst är med för attpåminna oss, som snigeln i målningen, om vilka vi innerst inne är. Vi är allaett och inte separerade från någon ej heller från vårt ursprung. Vemsomhelst föross samman i detta realtids-stilleben inte bara med sin motsats super-proffseni första raden, utan även med publiken. Publiken känner det. De kanske inte vetvad som drabbat dem, men känslan av att vara delaktig är någonting som inte kandöljas: Om Vemsomhelst är i kören så är även jag det! Det är väldigt annorlundajämfört med konserter där det underförstådda syftet verkar vara att få publikenatt känna sig imponerad av, och fjärmad från något onåbart. En slagsGammaltestamentlig Musik Gud vilken man förväntas darra och känna sig ovärdig införmedan man stänker sina blodsoffer på dess altare för att blidka den. Musik somett försök att behålla status quo och skrankorna intakta snarare än en rit förkatharsis och upplevelsen av enhet med Källan.

Jag vill inte att denna blogg-post ska bli enrecension, och det kan den inte av det enkla skälet att den inte är skrivenfrån en recensents perspektiv, från en utanförposition som söker att titta in föratt förstå. Musikens kvintessens kan inte förstås från den positionen. Musik ärett inkluderande språk. Tack så mycket Vemsomhelst för att du lärt migdetta igen. Du är min stora lärare och till slut den som ska bjuda mig pålivets och överflödets stora bankett. Jag tar tillbaka det där jag sa om aldrigigen. Jag lovar att jag ödmjukt ska be om dina tjänster och råd igen. Fastän duverkar förstöra hela banketten är du den som lär mig var den verkliga festenfinns. Jag lär mig, om än i snigeltakt.

P.S.

Efter konserten hamnade solisterna på ettparty hemma hos Anna. Vad tror du sångare gör på en efterfest efter en långdags arbete fylld av sång?

Japp, dom sjunger litet till!

D.S.

Mikael and the dragonslayer / Mikael och drakdödaren

2011-10-11T03:19:00.000-07:00

Sankt Örjan faces the dragon

A few days ago it was "Mickelsmäss", Mikael's day, and it was celebrated at our daughter's Waldorf-school in traditional fashion.

In a dramatic showdown Sankt Örjan - Saint George - took on the vicious dragon and despite the overwhelming odds, armed with his sword and pure heart he was again victorious and triumphed over evil.

It is a good story and I enjoyed it, not only as a parent, but as a lover of good stories.

But for me the height of the drama came when one of the schoolboys watching from the first row jokingly commented: "You should be nice to the dragon, you shouldn't be killing him like that", immediately reprimanded and hushed up by one of the teachers standing next to him.

Maybe the boy had a point though? Is it time to revise the story?

The traditional judeo-christian mythology of us - of course always us - having the power and divine mission "to trample snakes and scorpions" is coming under a bit of scrutiny in this new time and age. It is still the basis of most of what is produced in our image-making industries but the children's books and movie-screens are starting to be populated by sympathetic but misunderstood dragons. The concept of evil is not as black and white, nor as christian vs heathen if you like, as before. Sin isn't what it used to be...

There are probably many good reasons for this, one is obvious; what happens if everyone turns pious and starts to trample perceived snakes, in the form of external "enemies", underfoot? There will be no one left to trample but yourself. The moral of the story becomes self-defeating. When we come to the end of the road of the most noble of crusades we find ourselves with a self-inflicted wound in our foot.

In my youth I had an experience that I guess could be called a "Christian conversion". I can still treasure it. One day I was "carried out" by the Spirit on unknown paths to an old stone-quarry in the forest. Standing there on top of a heap of ancient stones I thought there must be lots of snakes there. But immediately I got reassured that I would be given the power to crush any serpents under my foot. And with that kind of assurance, mission and world-view I walked out into the world - and created a life-scenario populated basically with the characters from my daughters schoolyard: the dragon was there, in my case it often took the form of the South-African apartheid regime, the virgin was there of course, whom I tried to save and... Do I need to say what role I had in my own mythology...?

Interestingly enough these "Christian" years were also the years when I was suffering from a painful ailment. And after 14 years of fighting my battles, internally and externally, I went through a most miraculous healing that came about through reconciliation with old perceived "enemies", who proved to be the best and most loving friends the world could possibly offer - my parents. It came about through laying down my arms and changing the basic images that governed my life. One day in this most remarkable time I was again "taken out" to the stone-quarry. But standing there on top of the stones 14 years later I realized: "There are no snakes here..." It had been all part of my imagination.

This story is a very personal one, but I do think it is also a reflexion of the time we go through as humankind. The stories are maybe not changing altogether, but they are slowly shifting. I think the incredible and miraculous change to democracy in South Africa was one manifestation of this new consciousness.

We need not change stories altogether, but we need to see the old ones with new eyes.

I will treasure to go to my daughter's Mikael-celebration next year again. It's a good story and it can be retold.

But I will interpret it along with the line of the young schoolboy who stood next to me. The dragon out there is a dressed-up friend.

The dragon we need to kill is our old perception of dragons.

Anders Mikael

===================================

För några dar sen var det Mickelsmäss, vilket firadestraditionsenligt på vår dotters Waldorf-skola.

I en dramatisk tablå utmanade Sankt Örjandraken och trots de dåliga oddsen, gick han återigen segrande ur stridenbeväpnad med sitt svärd och sitt rena hjärta.

Det är en bra story och jag gillade den, intebara som förälder, utan som en älskare av bra historier.

Men för mig kom dramats höjdpunkt när en avskolbarnen som hade tittat på från första raden skämtsamt kommenterade: ”Manska vara snäll mot drakar, man ska inte döda dom så där,” och genast blev åthutad utaven av lärarinnorna som stod bredvid.

Kanske barnet ändå hade en poäng? Är det dagsatt skriva om historien?

Den traditionella judeo-kristna mytologin därvi – naturligtvis alltid vi – har fått det gudomliga uppdraget och ”makt atttrampa på ormar och skorpioner” har i denna tid och stund börjat komma undervisst ifrågasättande. Det är fortfarande grunden för det mesta som produceras ivåra bildskapande fabriker, men barnböcker och filmdukar börjar mer och merbefolkas av sympatiska men missförstådda drakar. Föreställningen om ondskan ärinte så svart-vit som tidigare, inte så kristen vs hednisk om du så vill.Synden är inte vad den har varit.

Det finns förmodligen många bra anledningar till detta, en är uppenbar; vad händer om alla blir fromma och börjar trampa på sina upplevda ormar, i form av yttre "fiender"? Då blir det ingen kvar att trampa på förutom dig själv. Moralen i historien blir kontraproduktiv. När vi kommer till slutet av de mest nobla korståg upptäcker vi att vi har skjutit oss själva i foten.

I min ungdom hade jag en upplevelse som jagantar kan benämnas som en ”kristen omvändelse”. Jag kan ännu uppskatta den. Endag blev jag ”buren av Anden” på okända stigar till ett gammalt stenbrott iskogen. När jag stod där på toppen av en hög av gamla slaggstenar tänkte jagatt här måste det finnas mycket ormar. Men genast fick jag förvissningen om attjag skulle få makten att krossa alla ormar under min fot. Och med denövertygelsen, missionen och världsbilden gick jag ut i världen – och skapadeett livsscenario befolkat i grunden av karaktärer från min dotters skolgård:draken var där, i mitt fall tog den ofta formen av den sydafrikanskaapartheidregimen, jungfrun som jag försökte rädda fanns naturligtvis där, och…Behöver jag säga vilken roll jag hade i min egen mytologi…?

Intressant nog så var dessa ”kristna” år ocksåde år när jag led av en smärtsam åkomma. Efter 14 år av inre och yttre kämpande,fick jag uppleva ett mirakulöst helande som frukten av en försoningsprocess medde som jag undermedvetet uppfattat som ”fiender”, vilka visade sig vara de mestälskvärda vänner som världen någonsin skulle kunna erbjuda – mina egnaföräldrar. Helandet kom till stånd genom att jag la ner mina vapen och ändradede grundläggande bilderna som styrde mitt liv. En dag, i denna mycket sällsammatid, ”togs” jag igen ut till stenbrottet. Men nu när jag stod där på toppen avsamma stenar som 14 år tidigare insåg jag: ”Det finns inga ormar här… ” Dethade bara varit en del av min fantasi.

Det här är en väldigt personlig historia, menjag tror också att den speglar den tid vi nu går igenom som mänsklighet. Kanske inte våra historier förändras radikaltoch genast, men de byter långsamt skepnad. Jag tror att den otroliga ochmirakulösa förändringen till demokrati i Sydafrika var en manifestation avdenna nya medvetenhet.

Vi behöver inte förvandla historierna helt ochhållet men vi behöver se de gamla med nya ögon.

Jag ser fram emot att gå till min dottersMikaels-firande nästa år igen. Det är en bra historia och den kan berättasigen.

Men jag kommer att tolka den i linje med hur denunga eleven som stod bredvid mig såg den. Draken där ute är en utklädd vän.

Den draken vi behöver döda är vår gamlauppfattning om drakar.

Anders Mikael

Spräng kyrkorna? / Blast the churches?

2011-10-10T02:48:00.000-07:00

Här kommer ytterligare en bild på mig dirigerandes i en kyrka. Denna gång från Mo kyrka utanför Söderhamn igår kväll tillsammans med systrarna Anna och Martina Sahlin och Mikael Jöback på piano.

Men det finns ingen anledning att ursäkta sig. För det är värme, glädje, gemenskap och fulla kyrkor! Musiken lockar människor till sin hembygds helgedom. Och vi är alla lyckliga och känner tacksamhet för platsen och tiden vi får dela i den. Ett vackert rum, en plats där vi känner kontakt med historien och den lokala kulturen, ett rum av skönhet som ger oss en upplevelse av något bortom vardagens rutiner och stress. Där vi möter oss själva och det gudomliga i oss och alla andra.

Samtidigt så har det pågått en debatt i Svenska Dagbladet efter det att domprost H B Hammar skrivit en artikel med uppmaningen "Spräng kyrkorna!"

Han har naturligtvis fått mycket uppmärksamhet och konstaterar i sista inlägget: "Jag lyckades!"

Är det någonting vi behöver mer i våra samhällen idag än öppna mötesplatser? I isoleringen och utanförskapet växer rädslorna och främlingshatet. Behöver vi platser där vi kan ses över gränserna? Där vi kan få känna gemenskap och glädje? Där vi kan få en möjlighet att lyfta blicken och sänka axlarna?

Och så har nästan varenda litet samhälle i detta land just sådana fantastiska byggnader. Som står och väntar på att bli fyllda av denna gemenskap, sång och glädje!

SPRÄNG KYRKORNA???

Nej vi behöver inga sprängda kyrkor.

Däremot behöver vi spränga alla de tankesystem och teologiska konstruktioner som gör att människor inte känner sig välkomna i den byggnaden, och den organisationen.

Den kyrka där Kristus ligger begraven kommer att rasa när vi som individer och mänsklighet tar nästa steg i vår utveckling och säger ja till vår stora uppgift och möjlighet.

Processen är igång och jublet som steg i Mo kyrka igår kväll och på många andra platser där människor möts förutsättningslöst är en glädjeyttring över att den kyrkan håller på att rasa.

Upp ur ruinerna reser sig en ny gemenskap som skär genom alla kulturer och religioner. Som ser det gudomliga i varje människa. Som ser vår tillhörighet och vårt värde och allas vår likhet. En gemenskap som inte behöver missionera för den inser att alla redan är hemma. En gemenskap som inte behöver fördöma för den har förstått att det finns inget att fördöma, som inte moraliserar för att den ser sitt eget gudomliga ursprung.

En ny sol går upp. Sakta gryr dagen i människors medvetenhet. Kan du se att natten börjar ljusna, kan du höra hur det sjunger?

Foton: Daniel Nilsson

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Here comes another picture of me conducting in a church, this time from Mo church outside Söderhamn yesterday night together with the Sahlin sisters, Anna and Martina.

There are no reasons for excuses though; there's warmth, joy, fellowship and full churches! The music pulls the people to the temples of their ancestors. And we are all happy and feel gratitude for the place and the time we share in it. A beautiful room, a place where we feel connected to the history and local culture, a room of beauty that gives us contact with something beyond the daily routines and stress. Where we meet ourselves and the divine in us and everyone else.

Recently there has been a debate in "Svenska Dagbladet" following an article vicar H B Hammar has written with an appeal to "Blast the churches!". He has of course gotten a lot of attention and concludes in the last entry: "I succeeded."

Is there anything we need more in today's society than meeting-places? In isolation and loneliness fear and xenophobia grows. Do we need places where we can meet across the borders? Where we can feel joy and community? Where we have an opportunity to raise our gaze and lower are shoulders?

And almost every small village in this country has got such an extraordinary building, standing there just waiting to be filled with this kind of community, song and joy!

BLAST THE CHURCHES???

No, we don't need any blasted churches.

What we need is however to blast all the thought-sytems and theological constructions that make people not feel welcome in that building and in such an organization.

That church will tumble. When we take the next step in the realization of what we are as humankind, the church where Christ lies buried will tumble.

That process is underway and the jubilation that rose in Mo church yesterday night, and in many other places where people gather unpretentiously is an expression of joy over the fact that that church is about to tumble.

Out of the ruins a new community will arise, one that cuts through all cultures and religions and sees the divine in every human as well as our intrinsic worth and equality. A fellowship that does not need to mission, because it realizes that everyone is home, that does not need to judge because it realizes there is nothing to judge, that does not moralize because it knows its own divine source.

A new sun is rising. Slowly the day dawns in people's consciousness.
Can you see that the night is turning lighter, can you here the singing?

Kvintessens - det femte elementet! / Quintessence - the fifth element!

2011-10-03T00:26:00.000-07:00

Jag vaknar tidigt, utsövd, energifylld, renad, balanserad!

Igår kväll hade vi Kvintessens-konsert i Kristine kyrka i Falun.
Vilken nåd att kunna få "gå till jobbet" och stå i en sån "vortex", en sån virvelvind av goda vibrationer!
Och vakna i värme och vällust!

Rep i Falu Kristine

Konserten blev fantastisk, ett stort tack till alla medverkande och åhörare. Och fortfarande, efter att nu ha gjort dussintalet föreställningar, växer upplevelsen och förståelsen av den. Vi hittade till slut formen, ordningen på elementen: Jord, eld, vatten, luft, kvintessens! För första gången - men säkert inte sista - så byggde vi en konsertordning utifrån medvetenheten om kroppens olika energicentra, chakran. Att få se och uppleva den hundrahövdade kören växa från nord-/jordsångernas baschakra via Afrikas eldkraft i solarplexus och den latinska sensualitetens hjärta för att nå Österns spiritualitet och förena allt detta i de slutliga "Kvintessens-sångerna" var som att se hela mänsklighetens upprättelse och fullkomnande!

Det har varit en lång resa; första gången de fyra solisterna från de fyra väderstrecken samlades var i studion vid inspelningen: vi skulle börja med att spela in "The Spirit is my Home", den första sång där alla solister kommer samman och sjunger samtidigt. Jag hade förstås tänkt igenom vad de skulle sjunga och placerade dem i en cirkel på studio-golvet och började instruera. En fullständigt förlamande känsla spred sig i studion, rädslorna grep oss alla som kalla, knotiga händer runt våra strupar. Det hände ingenting, när det överhuvudtaget lät någonting så lät det vedervärdigt. Vi försökte en gång till - och skruvade oss obönhörligt ytterligare ner ett varv mot den absoluta nollpunkten.

Anna Sahlin, som suttit i kontrollrummet och lyssnat, bryter till slut dödläget. Hon hoppar ut i studion och säger: "Men skulle inte alla kunna sjunga... sin egen sång!"

Jag släpper tanken på att göra det som jag som "kompositör" känt mig förväntad att göra, men som jag sen länge insett omöjligheten av, och låter alla sjunga "sin sång", på sitt språk och på sina toner.

Miraklet sker; rädslorna lämnar studion lika omärkligt som de kom och ersätts av en värme och gemenskap. Och de olika slingorna flätar sig in i varann på ett sätt jag aldrig skulle kunnat drömma om och allt passar så otroligt väl samman. Resultatet kan ni höra på inspelningen:

Och på den vägen är det: kärleken har bara vuxit och vuxit sen dess och blivit det kitt som hållit ihop hela denna växande gemenskap, som sen spritt sig till de tusentals körsångare som medverkat och mångfaldigt fler som lyssnat.

Jag lärde mig en viktig lärdom från den historien. Vi försöker, som människor och som nation, och säkert ofta mycket välvilligt som i detta fallet, att anpassa och infoga människor i våra mönster och kompositioner.

"Ska man komma till Sverige så måste man ju ta seden dit man kommer".

Resultatet är rädslor och spänningar, frustration och isolering. Om vi i stället skulle prova ett annat sätt: låta varje människa "sjunga sin egen sång", vad skulle hända då? Ja, vi skulle få en ny sång, nya mönster det är säkert, men jag är också övertygad om att vi skulle bevara och stärka det bästa av det gamla; en känsla av gemenskap och tradition, bara den här gången så mycket rikare, så mycket vackrare.

Ska man komma till Sverige måste man få vara med och skapa seden dit man kommit.

Så har det alltid varit, så kommer det alltid att förbli. Kultur är mötet av människor och summan av det vi skapar gemensamt. Ni kan alla dessa gamla exempel men vi behöver alla påminna oss om det: de svenska urgamla folkdanserna; schottis, polska, hambo... kommer från Skottland, Polen och Hamburg. När Sverigedemokraterna "sjunger" till Jimmy Åkessons ära på valnatten så sjunger de på melodin till "Brown girl in the ring"...

Lyssnandet på körerna från valnatten får mig tillfälligt att tappa balansen och förlora den goda känslan från gårdagskvällens konsert. Vi har ett styvt arbete framför oss att integrera alla röster i den stora kören som vårt land, vår värld hyser. Även de allra skråligaste måste få känna att de platsar i den kören. Speciellt de allra skråligaste...

För när vi kommer samman
Till punkten där alla väderstreck förenas och alla element blandas

Och ser skönheten i mångfalden

Ser att helheten – att heligheten - är större än summan av delarna

Då öppnas mina ögon för ljuset från min forne fiende

Då öppnas mina öron för Guds röst i min egen

Och jag hör att mitt hjärtas sång är alla våra hjärtans sång

Och jag är hemma

I Guds - och min, och allas vår - Ande

=================

I wake up early, rested, energized, balanced!

Yesterday night we had a ”Kvintessens-concert” in KristineChurch in Falun.

What a grace to be able to ”go to work” and stand in such avortex, such a whirlwind of good vibrations! And wake up to wellbeing andwarmth!

The concert was fantastic, a big thank you to allparticipants and audience. Still, after having done a dozen of performances orso, the experience and understanding of it is growing. We finally found theform, the order of the elements: Earth, Fire, Water, Air, Quintessence! For the first time – but surely not thelast – we built the concert order from the different chakras, the energy centersof the body. To see and feel the choir of more than 120 voices grow from thebase-chakra of the earth-songs of the North via Africa’s firepower in solarplexus and the Latin heart of sensuality to reach the spirituality of the Eastand then merge all this in the final “Kvintessens-songs” was like experiencingmankind’s restitution, reconciliation and recreation!

It has been a long journey; the first time the four soloistsfrom the four directions gathered was in the studio at the recording: we werestarting with recording “The Spirit is my home”, the first song where all thesoloists come together to sing simultaneously. Of course I had thought of whatthey should sing, and placed them in a circle on the studio-floor and startedto give them instructions. A totally paralyzing feeling spread in the studio,the fear seized us all like cold bony hands around our necks. Nothing happened,when anybody as much as tried to make a sound, it sounded horrible. We triedagain – inevitably heading towards a point of absolute zero.

Anna Sahlin, who had been sitting listening in the controlroom, finally broke the deadlock. She jumped out into the studio and said: “Butcouldn’t you all just sing… your own song!”

I let go of what I perceived as my role as “composer” -something I realized a long time ago wouldn’t work - and let everyone sing “their”song, in their language and with their tones.

The miracle happened; the fear departed from the studio asunnoticed as it had arrived, to be replaced by a feeling of warmth andcommunion. And the musical lines started to weave into each other in a way Inever could have dreamt of and everything started to fit so beautifullytogether.

You can listen to the result of the recording:

And in that way it has continued: the love has grown eversince and become the glue holding this emerging fellowship together, whichlater has spread to thousands of participating choristers and manifold morelisteners.

I learned animportant lesson from this story. We try, as human beings and nations, andoften like in this case with very good intentions, to adapt and fit people intoour patterns and compositions.

“When in Rome do as the Romans, when in Sweden to as theSwedes”

The result will be fears and tension, frustration andisolation. If we instead should try another way: let every person “sing theirown song”, what would happen? Yes, we would get new songs, new customs, but Iam also convinced that we would keep and strengthen the best of the old; a feelingof community and tradition. Only this time it would be so much richer, so muchmore beautiful.

Culture is the sum total of what we as people createtogether in our cultural interchanges. Good examples are the “traditional” Swedishfolkdances: the schottis, polska and hambo… they come from Scotland, Poland andHamburg!

That is how it always has been!

When in Sweden do as the Swedes always have done; let theimmigrants enrich the culture with their songs!

When the far-right Swedish Democrats “sang” the praises oftheir chairman on the election night, they sang on the melody of “Brown girl in the ring”…

Listening to the “choirs” from the election night makes metemporarily loose the good feel from yesterday’s concert. We have a tough jobin front of us, to integrate all the voices in the big choir that our land, ourworld amounts to. Even the rowdiest must be able to feel they belong there.Especially the rowdiest…

Cause when we come together

to the point where all directions join and all elements mix

and see the beauty in the diversity

see that the wholeness – the holiness – is bigger than thesum of the parts

Then my eyes open for the light from my former enemy

Then my ears open for God’s voice in my own

and I hear that my heart’s song is everyone’s heart’s song

And I am home

in God’s - and mine, and all of ours - Spirit.

Luften

2011-09-28T05:26:00.000-07:00

Jag är luften

ditt livs uppehållare

och din andes dräkt

Jag är din vän vinden

finn den

och du har funnit
livets syresättare

Vinn den
och du har vunnit glädjens kraft

skrattets förutsättning

andens boning

Vinden blåser vart den vill

den kan inte tämjas

den kan inte brinna still

Den kan bara viska

viska om en bättre värld

där eldens härd

där vattnets källa

där jordens mull

av vinden blandats i rätta proportioner

Vinden är vägens medvandrare

vinden ilar snabbt före bakom nästa krök

vet hur landet ligger

vet var bäckarna rinner till

och eldarna brinner

Vinden är till för vandraren

ger honom vägledning

vet vart vägen vänder

långt innan vandrarens fot

har kännt vägens krökning

Var vän med vinden

och du har en lustig och vänlig kamrat

alltid vid din sida

Vänd dig till vinden med dina frågor

med din oro, med din tunga börda

vinden viskar ditt svar

vinden blåser ditt ansikte rent från orons rynkor

Och när din väg går uppför

vänder vinden sin väna sida till

dess lekfulla kraft

bär dig och dina bördor upp till krönet

Vinden är vis

inte en förstockad visdom bland dammiga volymer

barnets lekfulla vishet

i sin intuitiva värld

Så ta emot vinden

låt den viska ditt namn i ditt öra

och ditt namn är...

Hörde du inget?

lyssna då närmare

vinden sjöng det i ditt hjärta

Om du inte kunde uppfatta det

berodde det förmodligen på att ditt namn är så stort

så övermåttan härligt

så underbart utan gräns

Sån är du - vindens vän

Gör vindens vilja till din

ta med villighet emot vindens snabba fötter

hennes rena hjärta

och vindlande intellekt

Drag in andan och känn hur din bröstkorg reser sig

det är vindens trick

fastän den är osynlig

har den kraft att resa eller rasera människans verk

Var vindens vän

andas i dess anda

och ditt verk blir stort och mäktigt

kanske på vindens vis med lekfullhet i det lilla

men vinden ser storheten i det lilla

Var vindens visselpipa

ett instrument tomt och tyst utan vinden

men med den kan den lilla pipan ljuda över allsköns oväsen

och få de största och mest febrila verksamheter

att stanna upp och bli stilla

Var en vän till vinden

finn den

vinn den

och du har vunnit Guds renaste ande

i ett rent bröst

Lyft upp din blick!

Vad ser du?

Ett tomt kosmos

eller ett myller

av levande, upplivande

stjärnors prakt?

Skillnaden är vindens

Vinn den

och du har vunnit en glädje

som inte ser något slut

som inte känner en ände på lovsången

som stiger från dina lungor

Men stormen då?

Den vredskande, bitande, vinande stormen?

Lugn i stormen

även stormen är vindens dans

en lekfullhet som övergår människans

Var inte rädd för stormen

den är för ditt bästa

även om du inte anar det

när du är mitt i den

Men även stormen är din vän

och efter stormen kommer stillheten

när ditt öra lär sig lyssna

till alla de ljud som vinden vill förmedla -

den viskande susningen

tillika med den vinande stormen

Värdera inte vindens språk

då kommer din stillhet lik en fjäder

som långsamt och oerhört lätt

landar i din öppna hand

Öppna dina händer för vindens vänskap

och din hand förgylls

och blir lik en gudoms

Öppna ditt hjärta för vindens vänskap

och ditt liv blir ett

med vägens vishet

vågens svallande glädje

och Världens Ljus

Lyssna till en av luft-låtarna från "Kvintessens"
Alaha Ruha - God is breath:

P

Elden

2011-09-25T11:37:00.000-07:00

Jag är elden

Jag är den sprakande brasan
livets kraftkälla
mina flammor sträcker sig mot skyn
sprider sin värme och sitt ljus vida omkring

Jag är lätt, jag är stark
jag är snabb, jag är het

Jag är elden

Min funktion är motorns
kraftkällan som driver rörelsen framåt
energicentralen som i sin kompakta form exploderar i kreativa uttryck och expanderar

Jag är elden, din varma vän

När vinterns kyla vill kontrahera
vill dra samman
inte som koncentration utan som kramp
då kommer eldens befriande förlösning som en välsignelse

Jag är elden
din vän i vintermörkret
ditt ljus när vägen inte är synlig framför dig
din kamrat vid de ensamma stunderna med brasans sken som enda muntration

Men se upp:
eldens kraft är enorm
dess bångstyriga glädje måste tyglas
lik en vildfux som för att uträtta ett arbete måste tämjas och beselas

Men när elden är din vän är han din starke dragare
din trofaste kamrat som drar plogen när dina marker ska beredas

Och den tämjda elden blir också din stillhets altare
där ljusen brinner i påskmorgonens stillhets glöd
Då är elden, det brinnande ljuset
Guds egen symbol

Bilden av det stora, starka
den väldiga kraften
vars lilla låga brinner lugnt i ditt hjärta

Vänd dig till den lågan
ty dess dynamik är hela kosmos
Dess ljus bespeglar honom som är ljus
och som yttrade "Varde Ljus!"
i skapelsens gryning

Vårda din eld
din livs kraftkälla och du vårdar ditt kosmiska ursprung

"Bawo Thixo Somandla" en av elds-sångerna från "Kvintessens" sjungen av André Delang:

Jorden

2011-09-20T22:23:00.000-07:00

Jag är jorden

Ta emot mina dofter

min värme

min trygghet -

och min skönhet

Jorden har blivit föraktad

jorden har så länge blivit trampad på

ett ställe där dödens krafter har härskat

den mull som ska skopas över oss vid livets slut

den avskrädeshög dit våra orenligheter förpassas

Men jorden är gjord en miraklenas mötesplats

jorden är underbar

underfull

underfyndig

Jorden är det fasta

räds icke den grund du står på

Vandra med stolthet i ditt ursprungs åker

härlig är jorden

löftesrik och mättad av himmelska dofter

levande - titta närmare på jorden!

Det är icke den dödens åker du trodde

det är precis tvärtom

det är där livet spirar

det är där kosmos krafter omvandlas

reorganiseras

ges en ny struktur -

men samma gamla härliga liv

Evighetens evinnerliga kretslopp

har bara en av sina hållpunkter i myllans mörker

en station av vila och bekräftelse

av eftertanke och ro inför nya uppbrott

Snart nog kallar kosmos krafter på dig igen

och som ett skott skjuter du i höjden

redo att möta vinden, vattnet och ljuset

Och växtens potential är enorm

jordens mest gigantiska organismer

började som ett litet frö nerbäddat i mullens glömska

Där ligger du och vilar när den säsongen är inne

men i ditt mikroskopiska frö inryms sequoians enorma krona

ekens vishets bark

och all kulturs rötter

Var stolt över din jord

lyft henne upp mot ljuset

ljuset föraktar inte jorden

jorden är ljusets bästa vän

dess kompanjon och jämlike

Var skulle ljuset vila med sina strålar om inte i jorden?

Var skulle ljusets välsignelse ge frukt om inte ur jorden?

Var stolt över din jord

det är den enda du har

och på den vandrar vi alla lika

ty så är vi kända av jorden

idag ett blomstrande gräs

i morgon omsluts vi av jordens välsignelse

Vårda din jord

men inte genom att utstaka ditt revirs gränser

jorden är en och skall brukas av oss alla som den är

en unik, välsignad planet

ett gnistrande öga i den kosmiska tomheten

lustgården där Gud planterade sina kärleksörter

för att föda sin kärleks frukt -

människan

Ta emot den skimrande planeten som den gåva den är -

en landningsplats för Guds evighets oändlighets ljus

Lyssna på en av sångerna från "Kvintessens":
"Lyft jorden upp mot ljuset!"

Beställ en CD här,

se ett framförande här,

ladda ner noterna här,
öva på Scorx här
och köp noterna här

Vattnet

2011-09-05T01:19:00.000-07:00

Texterna i "Kvintessens" har sitt ursprung i ord jag fick ta emot för några år sen då jag bodde i en liten stuga i Söderås, Rättvik, högst uppe på kraterkanten med en helt makalös utsikt över en ständigt skiftande Siljan och dess blå randberg under en oändlig himmel och ofta gnistrande sol!

De fyra elementen fanns även inne i stugan, som hade fyra små rum representerande var sitt element. Vid ett tillfälle, när jag gick in i "hjärtats fyra rum", kom texterna en efter en medan jag gick från rum till rum. På bara några minuter var alla texterna nedskrivna. De förkortades sedan för att reciteras i Kvintessens-konserterna under danspartierna eller kondenserades ytterligare till att bli sångtexter.

Men här på bloggen kommer jag nu att publicera alla texterna, precis som de kom utan förkortningar eller redigeringar.

Först ut är vattnet:

VATTNET

Jag är vattnet

det lekande

levande vattnet

det smekande

bevekande vattnet

Jag är vattnet

dina känslors källa

de rörliga

ibland oroliga

ibland till och med frusna känslors källa

Jag är din vän

kom till mig och låt dig bespeglas

i mitt vatten kan du lära känna din känsla

din känslighet

och din känslosamhet

Vatten ger liv

vatten ger läkedom

vatten baddar de slagnas sår

släcker de törstigas törst

och stillar den oroliges sinne

Vatten är lust och lek

I vatten är du avlad

I vattnets vågrörelser är ditt liv tecknat

Allt pågår i vågor

Dag och natt, år från år, livet ut och stannar inte ens där

Allt pågår i vattnets vågor

Bejaka ditt vatten

drick dig otörstig ur dina känslors källa

visa ditt vatten

och bjud dina vänner att smaka

I vatten är du avlad

i vatten är du född

i vågens tecken lever du ditt liv

Låt dig föras av strömmarna

ty vattnet för dig alltid dit du vill

även om vägen ibland kan synas nog så guppig och våghalsig

Lär dig rida på vattnets våg

en surfare genom tiden!

Då blir livet en lek och leken livad

Kan man få för mycket vatten?

Som allt annat är surfing en balansakt

det gäller att stå stadigt även när vattnet tycks välva sig omkring dig

Men skulle du slinta i ett stort plask

ta det med ett leende

det kommer snart en ny våg

Vattnet är heligt, allt vatten är heligt!

Förkasta inte visst vatten

genom att benämna det skämt och unket

Allt vatten är heligt!

Värdera inte dina känslor

ty alla dina känslor har ett budskap till dig

vill göra ditt liv friskare

mer lustfyllt och lättare

Ta emot allt vatten

som vore det kommet från den klaraste av källor

dopets brunn

där människan får sin identitet och uppgift bekräftad

Öppna dig för att åter igen ta emot din modersmjölk

barnets omedelbara tillfredställelse av sina känslors behov

sök dig ånyo till bröstmjölkens tröst

den ska mätta dig

den ska åter ge dig kontakt med ditt ursprung

Kom som ett barn till mig

din Gudsmoder

ur vars sköte ditt liv en gång rann upp

The home of the homeless

2011-08-30T02:22:00.000-07:00

We're living in the periphery. You take the subway to the last stop, you walk to the last house in the suburb before... No wait, there is still one more house before the end of civilisation.

The home of the homeless.

How utterly appropriate that it is placed where it is. It could not be anywhere else. It actually exists only because it is where it is. On the edge. On earth as it is in our minds.

As I sit at my desk I see the bent characters walk out to their "home". There is no way you cannot tell who is who. Basically people walking by fall into two categories; the one's who walk slowly and seemingly without purpose out to the periphery. Or the one's who with a spring in their step walk towards the centre. Oh well, then you of course also have the joggers, who run past the home of the homeless out into the woods to gather more pace and stamina in order to be able to run the rat-race into the centre.

I remember a story from my childhood Malung. Peo, one of the locals with a fondness for the bottle but also with a great reputation for puns, wanted to take a taxi out to his little shack in the "fäbod". But the taxi-drivers refused, having too many times taken him without proper payment. Peo however insisted and finally after some nagging one of the drivers capitulated, but not without resent, expressed through a rather wild and bumpy drive out on the small forest roads. Peo, holding on in the back seat, taps on the driver's shoulder and asks: "Hal du på å prov te kyr ifro mäg? - "Are you trying to drive away from me?"

We are all trying, but luckily there is that little tap on our shoulders... The more we try to see that we are not One, the more persistent the tap. Until we respond with anger, deportation of the nuisance to the periphery, along with all our excuses why we are not as them, followed by our own loss of humanity and having to fill the void with other things that we think we will find in the centre.

We will not find it there. If we look for a million years we will not find it there.

We do not want to see the other because he reminds us of something we do not want to see in us. But actually, not wanting to see the people of the periphery is not wanting to see our own greatness, our own oneness with everyone. Our own wide spectrum including the spots that give depths and perspective to the canvas.

The fear of condemnation makes us condemn.

At my grandfather's and grandmother's wedding in the beginning of the last century a family picture was taken showing the families of the newlyweds. All the siblings are sparkling of happiness, donned in their finest clothes with faces shining like polished pots. One of them is Erik, one of my grandmother's youngest brothers. He is shining with the rest, and even if I look to detect something different in those smiling slanted eyes I cannot. He is all smiles, just like all of them.

Erik was the naughty one. A few years later at the division of his parents estate he swindled his siblings and ran away with the money, never to be heard of. Nor spoken of, I am not sure my father even knew of his existence. Except for maybe that smiling face on the wedding picture. But one day, a lifetime later, somebody from Stockholm social department calls my aunt - that tap on the shoulder - and says there is a funeral and they believe the deceased, Erik, could be a relative.

Erik was buried along with his name. Nobody came. Except my aunt, a priest and an organist.

I am looking out the window as I am sitting here in the periphery and I see an old man kicking up the paper with his worn out shoes.

He could be my great uncle.

Actually he is my great uncle.

And better still;

He is a part of me.

"Are you trying to drive away from me?"

"No bro, I am not, no more, no more. How could I enjoy the ride without your company."

Berget

2011-08-21T23:45:00.000-07:00

En bergstopp sträcker sin snöklädda spira upp i de högsta luftlagren, stolt, trygg, medveten om sin höjd tillika som sina djupa rötter. De djupa rötterna är toppens förutsättning lika självklart som att stenen är tyngre än luften. Ett sådant berg är du, en majestätisk spira som gnistrar av reflektionerna från solljuset, som överblickar det storslagna landskapet runt ikring!

Ingen ärar berget för bergets rötter, få är de som ser den massiva grund som lyfter spiran till sin höjd. Vad är egentligen upp och vad är ned? Vad är högt och vad är lågt?

I ett kosmiskt perspektiv ser saker ofta annorlunda ut jämfört med människans. I ett kosmiskt perspektiv går inte solen upp eller ned. Den lyser evigt.

Öva er att se bortom de mänskliga ögonens värderingar och din blick skall tränga in i bergets djupaste rötter. Öva dig att se skapelsen som den är; en, hel, ovärderlig. Det finns inga nivåer. Det finns inga grader i hans värld som ÄR.

Den mänskliga världen är en skola i att värdera och betygsätta, att skilja gott från ont, hög från låg, rikedom från fattigdom. Vår jordevandring liknar mycket en stensamlares som stoppar varje hittad sten i sitt fack utifrån sin form, färg, konsistens och ursprung. Ett sorterande för att söka få en ordning på den rikedom som annars skulle upplevas kaotisk.

Öppna upp rutorna i ditt stensamlande! Upptäck att livet inte endast innehåller så många fler stenar än dina rutor skulle kunna innehålla utan även så mycket mera än bara stenar! Det är din rädsla som skapat rutorna, rädslan att tappa kontrollen när hela härligheten väller över dig. Rädslan att bli stenad under Skaparens överflöd! Men den rädslan som kontrollen är satt att kontrollera frodas av just kontrollen.

Öva dig, mitt barn i att se verkligheten utan det rutmönster där höger och vänster, låg och hög insorterats under hela ditt livs långa skolgång. När det rutmönstret faller för dina ögon har ditt eget fängelses galler som du så krampaktigt upprätthållit fallit och du kan befriad gå ut i livet och känna doften av blommornas gränslösa väldoft, se horisontens oändlighet och upptäcka människans majestätiska resning.

Meningen

2011-08-04T21:47:00.000-07:00

En våg bryts. Solens sneda strålar skimrar i skummet. En hund springer i vattenbrynet. Där vattnet kysser stranden ligger det spännande landet! Hunden springer i glädje, rullar runt i vågskvalpet, bjäffar litet mot en retfull mås, hämtar en bit drivved.

Vad är hans syfte? Vad är hans motiv? Vad är vågens syfte, dess motiv? Vad är människans?

Varför är vi här, uppkastade på denna strand utan eget val eller förskyllan? Vad är egentligen meningen?

Förstår vågen sin mening? Och ändå rör den sig i sådan skönhet och kraft! Otyglad och otvungen kysser den sin strand och föder nytt liv i mötet. Men förstår den meningen?

Hunden anar vågens mening. Den är till att leka i! Den är till att spola upp fina bitar av drivved att sätt tänderna i! Och hunden gör det gärna och helhjärtat, intensiv i varje rörelse, med öronen fladdrande för vinden, med svansen signalerande sin glädje. Men förstår den sin mening?

Människan anar dess mening. Hunden är hans bäste vän, den trofaste kamraten i nytta som nöje, vännen som aldrig sviker en när andra sviktar; bilden av trofastheten själv.

Människan förstår hundens mening och hon jagar lyckligt i hundens sällskap längs stranden, befriad till lekfullhet, befryndad med djur och natur, full av livslust på stranden, naturens egen lekhage; vågspelet som är ständigt nytt i sin oföränderlighet. Men förstår människan sin mening?

Våga du människa! Lek på din strand just därför att du inte allt förstår!
Ty bortom din förmåga att greppa och fatta lekens vidd finns en ordning så mycket rikare och djupare som havet är djupare än droppen! Vila i det hisnande djupet. Lek oförfärad och trygg i visshet att du är buren av det oändliga mycket större sammanhanget än du kan omfatta och förstå! Lek mitt barn, i den tryggheten! Njut både av vågens taktfasta rytm och dess fullständiga oberäknelighet! Ty där ligger leken, i spelets regler finner du din frihet.

Ge dig hän i din lek fullständigt trygg i att meningen finns där. Bortom havet anar du en annan strand fast din plats är att vara där du är helt och fullt lekandes på din egen strand. Och låt glädjen fullkomnas i dig i vissheten att vattnet i din droppe är det samma vatten som den väldiga oceanens!

Ödmjukheten

2011-08-04T11:48:00.000-07:00

Lyft upp dina helande örter i ljuset!

En av mina gamla texter vars innehåll jag fortfarande behöver lära mig. Därför delar jag den med dig!

Lyft upp dina händer, dina öppna kupade händer som bär den mull i vilken dina läkande örter spirar! Lyft upp dem mot ljuset som ett synliggörande av ljusets och jordens vänskap! Din läkande ört är en hel skog där djuren söker sin föda, där människan finner sin ro, där Guds kretslopp ger och tar emot sin värme och sin energi.

Lyft upp dina helande örter i ljuset! Varför förmena läkedom till de behövande, svalka till de utbrända, frukter till de hungriga och törstande? Är det av ödmjukhet som du inte delar med dig?

Den sanna ödmjukheten lyfter dig upp, den falska håller dig fjättrad i ditt eget självförakt. Så lyft upp dina läkande örter i sanning och ödmjukhet och bjud världen att smaka och ju mer du skördar desto mer spirar dina åkrar.

Allt det du ger är givet till dig! Din förmåga att ge är måttet på din förmåga att ta emot, måttet på din vilja att vara redskapet i Guds åker. Spänn med glädje för dina hästar och sätt plogen djupt i jorden! I din åker finns ännu mycken rik mylla som ej fått välsignats av himmelens ljus och regn och frösäden ur din hand.

Att kultiveras i djupet gör din själ gott - vänder fram nya lager i din personlighet - bereder såväl din egen såningsman som skördare meningsfullhet och djup glädje. Och se, plötsligt har den mylla du lyfte upp i dina händer förvandlats till stora, nyplöjda fält över vilka lärkorna jublar tillsammans med vårbäckarnas porlande!

När du upphöjer din jord i det lilla har du upphöjt hela jorden, har du ödmjukt upphöjt dig själv, inte i inlindade fraser och krumbuktande kroppskonster utan din ödmjukhet ligger i att du enkelt och stilla likt Maria säger: Jag är Din ödmjuka tjänarinna, befrukta Du min åker, välsigna Du min frukt.

Lyft upp din mylla i ljuset och ur jorden växer en ljusgestalt fram; ett Kristus-jag, ödmjukheten själv som aldrig förtrampar jorden utan använder dess bilder till att ära sin Skapare.

Ditt sanna jag räds ej doften ev jordens förruttnelse eller dess mörka färg, det vet att där sker undret när jorden inte hindrar blomningens mirakler genom att säga: ”Men jag är väl inte värdig?”

Ditt sanna jag vet att när dina fötter vilar tryggt i jordens mull får dina lungor kraft och dina stämband lyster till att skapa den högsta av sånger.

Lyft jorden upp mot ljuset!
Vårda din jord, den enda du har!
Lyft jorden upp mot ljuset!
Jorden är underbar!
Lyft jorden upp mot ljuset!
Vörda din jord, miraklens mull!
Lyft jorden upp mot ljuset!
Jorden är underfull!

Jorden är ljusets bästa vän,
Ljuset föraktar inte den,
Jorden är ljusets bästa vän
med en doft av himmelen!

Var skulle väl ljuset vila min vän,
med sina strålar?
Var skulle väl ljuset vila min vän,
om inte i jorden?
Varifrån ska ljuset fägna oss sen,
med sina frukter?
Varifrån skördas välsignelsen,
om inte ur jorden?
Lyft jorden upp mot ljuset!
Vårda din jord, den enda du har!
Lyft jorden upp mot ljuset!
Jorden är underbar!

Lyft jorden upp mot ljuset

All, together, now.

2011-07-31T04:17:00.000-07:00

We are back home from the song-walk. You can watch a tiny part of it here: A first stop on the island of Aspö in the Blekinge archipelago, where we are preparing for a concert on the go. Peter and Hanna sing "The Children make the world complete". Jennifer sings: "The water is calling for healing" and Peter does "We can build bridges from heart to heart." And then the walk continues. And the song carries on.

It was a lovely experience, as always when "Sång & Gång" gathers. We are walking our talk and singing our thing. It feels real and important.

We are the world; from 13 to 84, from handicapped children to university teachers. From professional musicians - and I mean really professional here - to bruised singers - and i mean really bruised. ( I feel I can say this because there is a part of both in me...) The experiences and abilities vary vastly but the commitment unites. And the result on the concerts are often quite miraculous.

The day before Sång & Gång started I had the the privilege to workshop and perform with Sofia vokalensemble, an ensemble that arguably can be counted in among the absolute top choirs of Sweden. It is a very rewarding experience to work with them, and I look forward to doing more of that in the future.

But going from that experience to the Sång & Gång choir is in no way a disappointment. Here we cannot rely on our cleverness, our beautiful voices or trained ears. There is nothing of that. We have only to rely on the present moment that holds everything. We have to get into a place of total freedom from fear where everyone is being honored and loved. There the spirit of transformation meets us. The spirit that "makes the world complete", "heals the waters" and "build bridges from heart to heart" also creates a fantastic choir out of really nothing. A choir that actually means what it is singing and wouldn't even exist if it didn't. We are moved into an experience that is not governed by the usual laws of time. Nor the limitations of space. We are one and all. We are the world.

In the middle of that experience the news from Norway strike us. It hit me as the declaration of war it was intended to be. And at the same time, there on the path in the forest I could sense that what we were doing, in its subtleness, was a proper response. A summoning of the defenders of life.

There is a statement in the manifest of Anders BB that the attack in Norway is the beginning of a 60 year long war on a multicultural Europe. We can't ignore that any longer as just words of a madman. The detonation still reverberating in our ears is too loud for that. It calls for an answer. An answer that is clear and univocal. To not answer is tantamount to accepting that our house is a madhouse and our city a ruin.

Next year we are starting our long walk from Trondheim to Copenhagen. One of the themes is "Integration". We will turn this walk into a manifestation of unity in diversity. As the nature we walk through has no difficulty finding unity in the overwhelming diversity of its many expressions so will we seek the unity in the diverse cultures of our time. The unity is a prerequisite for the diversity. Not a threat to it.

Please follow us.

First on www.thepath.nu

Later on the actual path.

We are all in this.

All, together, now.

The blond blue-eyed Anders

2011-07-30T03:10:00.000-07:00

He is blond and blue-eyed and listens to the name of Anders.
This time it is impossible to blame it on "them". It is time for self-reflection.

Waves of solace

Slowly the shock-waves from Oslo and Utoya are turning into waves of reflections and solace. Through our tear-filled eyes we start to see signs of hope and encouragement. The people of Norway, led by the prime-minister Stoltenberg, is showing the world a path out of chaos and vicious circles of violence and we have to look far to find comparisons. South Africa and Mandela's policies of reconciliation is one of the few examples that comes to mind.

Instead of bombs roses, instead of hatred love, instead of threats of a security-state promises of a more open society.

The contrast to post-9/11 USA is utterly striking. USA had the sympathy of the whole world directly after the attack. But used it to start aggressions and disastrous wars in order to seek revenge and find culprits, and is now left not only with a gaping budget deficit but also with a world looking to USA to see an end of an empire rather than moral leadership.

The July 22 attack on Norway surely is as big a national wound to Norway as 9/11 was to USA. Consider these facts: 1 out of 65 000 Norwegians died in the July 22 attacks. 1 out of 113 000 Americans died 9/11.
The question is; how do you best dress the wounds? By sharing in the sorrow and then turn it into loving and forgiving action or by sharing in the sorrow and then go on a revenge-raid?

Of course it makes a huge difference that the perpetrator is an Anders and not an Ali. We are forced to put the searchlight on our society and what has gone very wrong here. The Ali option opens up the floodgates for our collective projections. That blame-game is exactly what the so called "terrorists" want regardless if they call themselves Christian or Muslim. Creating a chaos to pave the way for an even more volatile society.

(I still have difficulty with the term "terrorist" as it often says a lot more about the describer than the described. Mandela is again a good example. While he was in prison the governments of USA and Britain under Reagan and Thatcher officially labeled him a "terrorist". Now he is generally regarded as a world icon and saint, a feat not shared by those who named him terrorist.)

We have in Europe seen the escalating wave of Islamic/Christian tension the last decades. Sweden has not been spared with Muhammed-cartoons and bombs in Stockholm. And nowhere have we seen signs of hope and openings, rather hardened stances on all sides and raised tensions. How will this all end? With a catastrophic and violent showdown in our suburbs? I can imagine that Anders Behring Breivik's ultimate hope is like Adolf Hitler to write his own "Mein Kampf" in prison while the tensions escalate outside and then finally come out as a hero. One of his first demands as a prisoner was to have writing equipment.

The outcome of the July 22 attack is luckily not in his hands. It is in the hands of all of us. It is a matter of how we respond. With roses and love rather than revenge and enmity. Norway has set an example and responded in a way that could mean the turning of the tide.

From esoteric circles you can sometimes hear that "the light will come from the North". This can be understood as the light will come from a place of darkness and where you don't expect to find it.

Helped by the fact that the bomb was planted by an Anders, and not an Ali we have been given a chance to see a bigger picture. To look inwards and see ourselves and our society and what kind of demons it is breeding.

Next time chances are that the lunacy will come from a brown-eyed Ali.
That will be the real test for our society. To hold back our projections and again raise our roses.
God grant that we learn our lessons and learn them fast.

Säg ja till din väg!

2011-06-16T01:04:00.000-07:00

Är tillbaka i hängmattan på Klockargården. Det har gått tre veckor sen sist, med intensivt arbete, och det är som att gå in i ett helt annat landskap. Det skira gröna är utbytt mot det mättade. Marken täckt av doftande blommor. Jag dricker sommar och hälsa med mina bara fötter i daggen. Göken gal. Jag är hemma.

I förra bloggen öppnade jag på locket till gamla texter som jag tidigare inte helt kunnat bejaka eller dela. Jag fortsätter nu den inslagna vägen och plockar fram en lämplig text från samma källa: Säg ja till din väg, säg ja till den du är!

"Deras violetta huvuden nickar näpet men med bibehållen värdighet"

I en glänta i skogen faller ljuset ner på en späd plantas ljusgröna blad som sirligt avtecknar sig mot de mörka stammarna i bakgrunden. Det unga trädet vrider och kråmar sig i det mjuka morgonljuset som om hon själv började upptäcka sin egen skönhet. Bakom henne står de grova stammarna och tittar allvarsamt på hennes lek.

- Se så fin jag är, fnittrar hon och sträcker ut en vidja mot ljuset.
En liten fågel nappar på inviten och slår sig ner på hennes utsräckta gren och kvittrar glatt till svar.
- Vad fin du är! säger fågeln.
- Tack, svarar det unga trädet, vad vackert du sjunger!

Ur gläntans mull skjuter små vårblommor upp som söta tärnor runt en brud. Deras violetta huvuden nickar näpet men med bibehållen värdighet mot trädet som står pingstbrud i gläntans mitt.

Ett litet barn som för ett ögonblick släppt mammas hand lockad av blommorna och ljuset i gläntan beger sig på upptäcktsfärd ibland stenar och mossor. I barnets ögon är stenen långt ifrån död.
- Titta där, ett ansikte med mossa som hår och stora urgröpta ögonhålor i stenens skrovliga yta. Och titta där, en drake som ligger rätt över stigen med sina torra spruckna leder. Och titta där, ett så vackert träd som kråmar sig i solen och pratar med den lilla fågeln som sitter på hennes kvist.

Barnet rultar fram mot trädet.
- Hej, vad heter du?
- Jag heter Flora, vad heter du?
- Jag heter Adam. Hur gammal är du?
- Jag är fyra år, svarar trädet.
- Då är vi lika gamla, säger Adam.
- Men jag är bara två, säger fågeln och flyger ut och snappar en insekt och återvänder till sin gren. Och ändå är jag kanske den vuxnaste av oss tre!
Och så skrattar han med ett porlande, försilvrat glädjerop.

- Jag har rest vida omkring. Jag har färdats över haven med stjärnorna som enda ledsagare. Jag har flygit över öknar mot den torra vinden. Jag har färdats över bergskedjorna där den tunna luften knappt bär ens mina lätta vingar. Och jag har återvänt till min barndoms glänta och så liten och ung som jag är kanske jag ändå har något att berätta för er?

Barnet och det unga trädet vänder all sin uppmärksamhet mot den lilla fågeln som trots sin litenhet verkar ha så mycket att berätta.

- Jag vill berätta för er om sången, sången ur min strupe och sången i mina vingars dun ty även om vi alla har fått olika gåvor så är vi alla skapade för att sjunga!

Det lilla trädet böjer blygt sin blick ner mot marken.
- Ja även du mitt träd, fortsätter fågeln, är skapat till att sjunga vindens lov i din krona!
Trädet möter fågeln på nytt med blicken och lyssnar ivrigt.
- Våga pröva era vingar! Våga stämma upp er sång! Där ligger er lycka. Vad skulle ha hänt med mig om jag suttit kvar i redets trygghet därför att katten lurade under bokanten och regnet öste ner från himmelens skyar? En dag var tiden inne att kasta sig ut i ett tidigare helt oprövat element utan någon kunskap om hur man flyger. Men hur skulle jag kunna lära mig det i det lilla redets krets bland alla mina syskon? Hur skulle jag lärt mig att sjunga om inte genom att sjunga? En dag var det dags, jag glömmer aldrig den stunden sittandes på bokanten med mina föräldrar kvittrandes på en gren i trädets topp. En dag blir det dags för varje bobyggare kring jordens rund att ta steget, att våga bejaka sin uppgift, sin utkorelse, sin jublande glädje. Och din uppgift är glädje!

Det lilla trädet och barnet lyssnar storögda och kommer närmare fågeln med den silverklara stämman.

- En dag ska ni växa upp och sitta på er bokant och ana er stora uppgift! En dag är det dags, likt larven att låta sig förvandlas och fälla ut era skimrande vingar och ta emot den uppgift som sedan länge väntat på ert bejakande. Och er uppgift är stor, er uppgift är härlig! Ni kan ännu bara vagt ana den som en fjärran sång, hög och vacker, sjungen långt bortom bokantens trängsel och pipande. Den sången är er egen. Den uppgiften som ni anar väntar er i utkanten av det rum, den glänta ni nu utforskar. Men en dag, den är inte långt borta, är tiden inne för er att kasta er ut, att förlita er på era vingars bärkraft, er strupes klockrena och helt egna kaskader som ändå passar perfekt in i hela skogens symfoniska värld. En dag är det dags, ja dagen är redan här, och han vänder sig till bägge samtidigt, att bejaka den höga uppgift som just du har fått av din kärleksfulle Skapare. Allt du behöver göra är att säga JA! Du behöver inte fundera på vilka toner i din strupe du ska använda, vilka av de oräkneliga fjädrar i din dräkt du ska använda för just den eller den manövern. Allt detta ligger inbäddat i det enda ord du behöver uttala med ditt hjärta. Men det ordet skall du låta vibrera genom hela din varelse, genom varje ditt minsta lilla dun! Ingenting, inte en förflugen tanke ska du hålla åt sidan! Dina två bokstäver, din enda lilla stavelse skall du låta resonera från rot till krona, från tåspets till hjässa och det ordet är; JA, JA jag vill! Jag vill vara den jag är i min skapares ögon, jag vill vara den jag är, har varit, kommer alltid att vara även i min egen syn på mig själv! Säg: JA, och fågeln nästan viskade fram det till trädet och barnet som kröp ännu närmare, säg JA till den du är! Säg: Jag är den jag är!

Och så flög fågeln kvittrande upp mot trädkronan och det gyllene ljuset. Kvar blev trädet och barnet tittandes på varandra i förundran.

- Men var har du varit, jag har ju sagt att du inte får gå ifrån mamma sådär! Här har jag sprungit och letat, förstår du inte att mamma blir orolig?

Mamman tar Adam i handen och drar honom bryskt bort ifrån trädet. Men i Adams hjärta skulle alltid en liten fågel sjunga sin silversång.