Åke Edvinsson, 60 år


Det går nog knappt en dag utan att jag tänker i tacksamhet på dig, Åke.

Alla minnen som vi delat under årens lopp blir man ju ständigt påmind om genom gamla sånger och sammanhang, människor och miljöer som poppar upp litet här och där, litet nu och då.

Häromdagen slogs jag av en lust att hålla ett tacktal till dig för allt du betytt för mig, men antog att det är väl något jag kommer att skjuta upp tills din begravning - om nu inte du kommer att sjunga på min dessförinnan. Men varför vänta till dess, tänkte jag sen? Det är så dags då, nej låt mig få uttrycka detta nu!

Och så vaknar jag idag och ser att du fyller 60 år! Detta är mitt tillfälle, att få skriva ett helt oförblommerat tacktal till en underbar människa som nog betytt mer för mig - och för många andra - än någon annan utanför den innersta familjekretsen!

Den första gång jag såg dig var den första gång jag hörde dig; i barnkören som repade i kyrkskolan under fröken Gun Anderssons ledning. Och vi fortsatte ses där vi hördes; i källarbandet hemma hos dig och i ungdomskören som långsamt destillerades till sånggruppen Fjedur. Men det gick inte utan den födslovånda som väl behövs för att ungdomar ska mogna till vuxna människor.

Jag minns en gång när vi var en sommar-vecka i Strömstad och sjöng, och du spenderade mycket tid med att måla. Men det var en period i ditt liv av dystra motiv i svart och rött, av nakna kroppar, av stål och blod.

Till slut gav jag dig fyra av de färggladaste kritorna och sa; kan du inte ta dessa och måla på temat ”Guds barns barnkalas” istället!

Du målade några barn som lekte på en äng, men - och jag var den första att se det - bilden saknade både djup och dramatik. Innan jag hann säga något tog du den svarta kritan igen och målade ett krucifix svävandes Salvador Dali-likt i ett annat perspektiv ovanför de lekande barnen. Plötsligt fick målningen liv, det blev konst. Det perspektivet har alltid varit ditt. Att se djupet och kunna tolka det i konsten så att även vi andra kan få tillgång till det.

När du var klar med gymnasiet och det var dags att välja inriktning på allvar var frågan; skulle Åke välja musiken eller konsten. Du förvånade oss alla med att komma upp med ett tredje svar; dramatiken, och började på dramautbildning på Uppsala universitet.

Du skulle naturligtvis kunna ha blivit vad du ville i vilken disciplin du än valt, men du återvände ändå till musiken som ditt första språk.

Jag kunde ju berätta hur många historier som helst från åren vi musicerade tillsammans i Fjedur eller när vi två arbetade tillsammans med workshoper och konserter. Men en speciell historia landar osökt framför mina fötter.

Under vår livsavgörande Sydafrika-turné 1978 sjöng vi en söndag i en kyrka där landets raskonflikter utspelade sig inför våra ögon framme vid altaret. Präster i full ornat från de segregerade färgade och svarta delarna av samhället kom nästan i handgemäng medan de skulle leda gudstjänsten. Som en nästan övertydlig symbol för detta hade samtidigt en vit duva förirrat sig in i kyrkan och flög rastlöst ovanför oss medan den förgäves försökte hitta en väg ut ur kyrkan.

Till slut faller den ner till synes livlös, alldeles framför dina fötter. Beslutsamt greppar du den med de fasta men ändå väldigt varsamma händer som krävs för att rädda fredsduvor till livet, och du går ut ur kyrkan och släpper den, och den lyfter igen mot en fri himmel. Inne i kyrkan återvänder församlingen till en slags fred om än något spänd.

Det handlaget, det både väldigt mjuka men också fasta, är din gudagåva Åke. Däri ligger nog också mycket av din hemlighet både som pedagog och musiker. En sublim känslighet för konstens och människans behov och förutsättningar för att kunna lyfta och känna frihet, kombinerat med en tydlighet och handfasthet för att möjliggöra just detta.

På samma sätt som du återvände till musiken återvände du till Malung, du kom tillbaka till något du i hjärtat aldrig riktigt lämnat. Jag minns ett samtal på din förstukvist i Romarheden för ett år sen.

”Vet du”, sa du, ”det här med karriär det har faktiskt aldrig varit intressant för mig.”
 Och jag visste förstås i märgen att det du sa var helt sant. Musik har varit allt för viktigt för dig för att degraderas till enbart en karriärmöjlighet. Musik har handlat om att uttrycka din inre sanning och tolka de stora frågorna, och därmed befria andra människor och inbjuda dem till en större gemenskap. Du har varit en musikens tjänare snarare än att musiken varit din tjänare.

Vi är många som på olika sätt har fått erfara sanningen och styrkan i denna din levda övertygelse. Jag vet att jag gör mig till röst åt väldigt många när jag idag vill tacka dig för vad du betytt för oss. Du har berört oss med din röst och hela din varelse och gjort oss till litet mer människor än vad vi skulle varit annars.

Må du leva länge.


Din vän,

Anders N.








Comments

  1. Så fint skrivet till din vän. Vi borde berätta oftare för dem vi tycker om att de är älskade och uppskattade. En dag är det för sent...

    ReplyDelete

Post a Comment

Popular posts from this blog

At the breakfast table

The great white flock / Den stora vita flock