Anders Nyberg's blog

Är tillbaka i hängmattan på Klockargården. Det har gått tre veckor sen sist, med intensivt arbete, och det är som att gå in i ett helt annat landskap. Det skira gröna är utbytt mot det mättade. Marken täckt av doftande blommor. Jag dricker sommar och hälsa med mina bara fötter i daggen. Göken gal. Jag är hemma. I förra bloggen öppnade jag på locket till gamla texter som jag tidigare inte delat. Jag fortsätter nu den inslagna vägen och plockar fram en lämplig text från samma källa: Säg ja till din väg, säg ja till den du är! "Deras violetta huvuden nickar näpet men med bibehållen värdighet" I en glänta i skogen faller ljuset ner på en späd plantas ljusgröna blad som sirligt avtecknar sig mot de mörka stammarna i bakgrunden. Det unga trädet vrider och kråmar sig i det mjuka morgonljuset som om hon själv började upptäcka sin egen skönhet. Bakom henne står de grova stammarna och tittar allvarsamt på hennes lek. - Se så fin jag är, fnittrar hon och sträcker ut en vidja...

Åter en dag av upplyftande vandring  i majestätisk bokskog. På stigen påmindes  jag  om en text som kom till mig för länge sen, men som blivit liggande tillsammans med andra texter från den tiden eftersom jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera dem.  Det är ingenting märkvärdigt med texten mer än möjligtvis sättet den kom till på; som en "inre diktamen" som kom över mina läppar och som skrevs ner av min goda vän, Laila Klausen. Nu lämnar jag den vidare med en förhoppning om att den ska "formuleras igen" i mötet med dig och din egen vandring: Du vandrar genom en konungasal. Tr ä dens konungsliga kronor str ä cker sig i st å tlig givakt p å ö mse sidor om din v ä g genom l ö vskogen i v å rtid. Deras resning och h ö jd f å r ä ven dig att str ä cka p å dig. Trots din litenhet i f ö rh å llande till tr ä dens majest ä t vandrar du som en konung bland konungar! Vart g å r din v ä g? Vart leder den naturliga all é n genom skogens...

       "Siyahamba - We are marching in the light of God" is reverberating underneath the beech canopy as we walk in this verdant paradise, heads high and hearts wide open. The light is divine, it filters through the dense rooftop but seems to emanate as much from the ground itself, giving the space in between this magic sheen. It is a room where man walks happily and breathes lightly. Another song line comes to my mind as the path narrows and the singing turns to reflection: "Lyft jorden upp mot ljuset! - Lift the earth up towards the light!" These magnificent beeches do exactly that: they lift the earth up to the sky in exaltation. And us lesser mortals who have the sheer privilege to walk in their company lift up our eyes and our souls. It's a royal hall we are walking through. The royal crowns of the trees are standing guard on either side of the path as we pass. We stretch and walk as kings among kings. Time to rest - and sing some mo...