Säg ja till din väg! / Say yes to your path!



Är tillbaka i hängmattan på Klockargården. Det har gått tre veckor sen sist, med intensivt arbete, och det är som att gå in i ett helt annat landskap. Det skira gröna är utbytt mot det mättade. Marken täckt av doftande blommor. Jag dricker sommar och hälsa med mina bara fötter i daggen. Göken gal. Jag är hemma.

I förra bloggen öppnade jag på locket till gamla texter som jag tidigare inte delat. Jag fortsätter nu den inslagna vägen och plockar fram en lämplig text från samma källa: Säg ja till din väg, säg ja till den du är!
"Deras violetta huvuden nickar näpet men med bibehållen värdighet"

I en glänta i skogen faller ljuset ner på en späd plantas ljusgröna blad som sirligt avtecknar sig mot de mörka stammarna i bakgrunden. Det unga trädet vrider och kråmar sig i det mjuka morgonljuset som om hon själv började upptäcka sin egen skönhet. Bakom henne står de grova stammarna och tittar allvarsamt på hennes lek.

- Se så fin jag är, fnittrar hon och sträcker ut en vidja mot ljuset.

En liten fågel nappar på inviten och slår sig ner på hennes utsräckta gren och kvittrar glatt till svar.

- Vad fin du är! säger fågeln.

- Tack, svarar det unga trädet, vad vackert du sjunger!

Ur gläntans mull skjuter små vårblommor upp som söta tärnor runt en brud. Deras violetta huvuden nickar näpet men med bibehållen värdighet mot trädet som står pingstbrud i gläntans mitt.

Ett litet barn som för ett ögonblick släppt mammas hand lockad av blommorna och ljuset i gläntan beger sig på upptäcktsfärd ibland stenar och mossor. I barnets ögon är stenen långt ifrån död.

- Titta där, ett ansikte med mossa som hår och stora urgröpta ögonhålor i stenens skrovliga yta. Och titta där, en drake som ligger rätt över stigen med sina torra spruckna leder. Och titta där, ett så vackert träd som kråmar sig i solen och pratar med den lilla fågeln som sitter på hennes kvist.

Barnet rultar fram mot trädet.

- Hej, vad heter du?
- Jag heter Flora, vad heter du?
- Jag heter Adam. Hur gammal är du?
- Jag är fyra år, svarar trädet.
- Då är vi lika gamla, säger Adam.
- Men jag är bara två, säger fågeln och flyger ut och snappar en insekt och återvänder till sin gren. Och ändå är jag kanske den vuxnaste av oss tre!

Och så skrattar han med ett porlande, försilvrat glädjerop.

- Jag har rest vida omkring. Jag har färdats över haven med stjärnorna som enda ledsagare. Jag har flygit över öknar mot den torra vinden. Jag har färdats över bergskedjorna där den tunna luften knappt bär ens mina lätta vingar. Och jag har återvänt till min barndoms glänta och så liten och ung som jag är kanske jag ändå har något att berätta för er?
Barnet och det unga trädet vänder all sin uppmärksamhet mot den lilla fågeln som trots sin litenhet verkar ha så mycket att berätta.
- Jag vill berätta för er om sången, sången ur min strupe och sången i mina vingars dun ty även om vi alla har fått olika gåvor så är vi alla skapade för att sjunga!

Det lilla trädet böjer blygt sin blick ner mot marken.
  
- Ja även du mitt träd, fortsätter fågeln, är skapat till att sjunga vindens lov i din krona!
Trädet möter fågeln på nytt med blicken och lyssnar ivrigt.

- Våga pröva era vingar! Våga stämma upp er sång! Där ligger er lycka. Vad skulle ha hänt med mig om jag suttit kvar i redets trygghet därför att katten lurade under bokanten och regnet öste ner från himmelens skyar? En dag var tiden inne att kasta sig ut i ett tidigare helt oprövat element utan någon kunskap om hur man flyger. Men hur skulle jag kunna lära mig det i det lilla redets krets bland alla mina syskon? Hur skulle jag lärt mig att sjunga om inte genom att sjunga? En dag var det dags, jag glömmer aldrig den stunden sittandes på bokanten med mina föräldrar kvittrandes på en gren i trädets topp. En dag blir det dags för varje bobyggare kring jordens rund att ta steget, att våga bejaka sin uppgift, sin utkorelse, sin jublande glädje. Och din uppgift är glädje!

Det lilla trädet och barnet lyssnar storögda och kommer närmare fågeln med den silverklara stämman.

- En dag ska ni växa upp och sitta på er bokant och ana er stora uppgift! En dag är det dags, likt larven att låta sig förvandlas och fälla ut era skimrande vingar och ta emot den uppgift som sedan länge väntat på ert bejakande. Och er uppgift är stor, er uppgift är härlig! Ni kan ännu bara vagt ana den som en fjärran sång, hög och vacker, sjungen långt bortom bokantens trängsel och pipande. Den sången är er egen. Den uppgiften som ni anar väntar er i utkanten av det rum, den glänta ni nu utforskar. Men en dag, den är inte långt borta, är tiden inne för er att kasta er ut, att förlita er på era vingars bärkraft, er strupes klockrena och helt egna kaskader som ändå passar perfekt in i hela skogens symfoniska värld. 
- En dag är det dags, ja dagen är redan här, och han vänder sig till bägge samtidigt, att bejaka den höga uppgift som just du har fått av din kärleksfulle Skapare. Allt du behöver göra är att säga JA! Du behöver inte fundera på vilka toner i din strupe du ska använda, vilka av de oräkneliga fjädrar i din dräkt du ska använda för just den eller den manövern. Allt detta ligger inbäddat i det enda ord du behöver uttala med ditt hjärta. Men det ordet skall du låta vibrera genom hela din varelse, genom varje ditt minsta lilla dun! Ingenting, inte en förflugen tanke ska du hålla åt sidan! Dina två bokstäver, din enda lilla stavelse skall du låta resonera från rot till krona, från tåspets till hjässa och det ordet är; JA, JA jag vill! Jag vill vara den jag är i min skapares ögon, jag vill vara den jag är, har varit, kommer alltid att vara även i min egen syn på mig själv! 
- Säg: JA, och fågeln nästan viskade fram det till trädet och barnet som kröp ännu närmare, säg JA till den du är! Säg: Jag är den jag är!
Och så flög fågeln kvittrande upp mot trädkronan och det gyllene ljuset. Kvar blev trädet och barnet tittandes på varandra i förundran.

- Men var har du varit, jag har ju sagt att du inte får gå ifrån mamma sådär! Här har jag sprungit och letat, förstår du inte att mamma blir orolig?

Mamman tar Adam i handen och drar honom bryskt bort ifrån trädet. Men i Adams hjärta skulle alltid en liten fågel sjunga sin silversång.





*



   I am back in the hammock in Klockargården. It has been three weeks of intense work since last time, and it is like entering another landscape. The tender green has exchanged itself for the more mature shades. The ground is covered with fragrant flowers. My bare feet drink summer and health in the dew. The cuckoo calls. I am home.

   In my last blog I opened the door to some old texts that I previously hadn’t shared. I stick to that chosen path now and take out a suitable text from the same source: “Say yes to life, say yes to who you are!”
'One day you will grow up and sit on the edge of your nest and imagine your great task.'

   In a forest glen light penetrates the pale-green leaves of a tender plant, gracefully visible against the dark tree-trunks of the background. The sapling twists and prances in the soft morning light as if she has just started to discover her own beauty. Behind her the solid trunks of the older trees, tall and serious, watch her at play.

   'Look how beautiful I am', her laugh tinkles as she stretches out a branch towards the light. A small bird catches the invitation and lands on her outstretched arm tweeting a joyful response.
   'You are so beautiful!', the tiny bird chirps.

   'Why, thank you!', responds the young tree, 'and you sing beautifully!'

   Out of the shade of the glen the smallest of spring-flowers shoot up like eager flowergirls around their bride. Their violet heads nod in quint yet contained dignity, toward the tree which waits like a Whitsun-bride in the centre of the glen.

   A small child wanders into the glen. He has left his mother’s side, attracted by the flowers and the light in the glen. He embarks on a journey of discovery among the stones and the mosses. In the eyes of the child, a stone is far from dead rock.

   'Look! There’s a face with moss- hair and deep eye-sockets in the rough surface. And look there! A dragon lies across the path with dry, cracked limbs. And look over there! Such a beautiful tree prancing in the sun, talking to the little bird sitting on her branch.'

The child makes its small unsteady steps towards the tree.
   
   'Hullo. What is your name?'
   'My name is Flora, what’s yours?'
   'I’m Adam. How old are you?'
   'I am four', answers the tree.
   'Then we are the same,' says Adam.
   'But I am only two,' says the bird as it flies up and catches an insect and returns to its branch. 'And yet, perhaps, I am the most grownup of us three!'
   
   He laughs with a rippling, silvery chirp of joy. The little tree shyly casts down its eyes towards the ground. 

   'I have travelled far. I have journeyed over the sees with the stars as my only guide. I have flown over deserts against the dry wind. I have traversed the mountain ranges where the thin air barely carried even my light wings. And now, I have returned to my childhood glen and as little and young as I am, maybe I still have something to tell you?'
   The child and the young tree turned their full gaze towards the little bird who, despite his diminutive size, seemed to have so much to share.

   'I want to tell you about the singing, the singing from my throat and the singing from the down of my wings, because even if we all have been given different gifts, we have all been created to sing!
Yes, even you, my tree,' the bird continues, 'are created to sing praises to the wind in your crown!'
   The tree raises its gaze again and listens intently.

   'Dare to try your wings! Dare to raise your voice in song! For therein lies your happiness. What would have happened to me if I had remained in the safety of the nest because a cat was prowling beneath the brim of the nest, and the rain was pouring down from the sky?
   One day the time had to come that I would throw myself out in a previously totally unknown element, without any knowledge of flying! But how could I ever learn to fly, sitting in the safe circle of the small nest, amongst all my siblings? How could I have learned how to sing, if not by simply singing?
One day it was the time.

  I shall never forget the long moment, sitting on the edge of the nest, with my parents twittering from a tree-top branch…. 

   And one day it will be time for every nest-dweller around the circumference of the earth to take the step, and say yes to his calling, to his highest choosing, to his exuberant joy! For your task is joy!'
   The small tree and the child listen wide-eyed and moved a little closer to the bird with the silver-clear voice.
   'One day you will grow up and sit on the edge of your nest and imagine your great task. One day it will be time to let yourself be transformed, and as the caterpillar emerging from its cocoon you too, shall let your shimmering wings fold out and receive the task that has been waiting for you since time immemorial. And your task is grand, your task is lovely! You can still only just vaguely divine it as a distant song, high and beautiful, being sung somewhere, far away from the pushing and squeaking business of the nest. 

   That song is your own.
   The task you can but imagine is waiting on the outskirts of the glen you are now just beginning to explore. But one day, it is not far away, the time will come for you to throw yourselves out, and trust the lifting of your wings, the crystal-clear and totally unique cascades of your throats which blend perfectly within the whole symphonic world of the forest. 

   One day it will be time, and that day is already here…'
   With this, he turns to them, holding them both in his steady gaze.
   'This is the time to say yes to the high task that you have received from your loving Creator. All you need to do is to say YES! You don’t need to think about what tone in your throat to use, or which of your innumerable feathers in your coat you need to execute this or that manoeuvre. All of this is embedded in the only word you need to express with your heart. You need to let that word vibrate though all of your being, through every small down of your plumage! Nothing, not one far-flown thought shall you keep aside! The three letters, the one and only syllable you shall let resonate from root to crown, from toe to forehead is the word: ‘YES!’ YES, I will.
   Yes, I will to be the One I Am, in the eyes of my Creator!

   I will to be The One I Am, Have Been and Always Will Be, even in my own view of myself! Say but, YES.'
   The bird’s voice almost dropped to a whisper, as the tree and the child crept even closer.

   'Say ‘YES’ to who you are! Say, I am The One I Am!'

   With this, the bird soared up, chirping towards the crowns of the trees and the canopy of golden light. The tree and the child, left behind, looked at each other in amazement. 

   'Adam!' A voice breaks the silence. 

   'Where on earth have you been?! Haven’t I told you that you mustn’t leave Mum like that! Here I have been running around searching high and low for you, don’t you understand that Mum gets worried when you disappear like that?' 

   Agitated, the mother takes Adam by the hand, and drags him brusquely away from the tree. For a moment, Adam turns back, looking over his shoulder at the small tree. She is standing tall and full in the golden light.
   From somewhere, way up in the trees, he hears a small bird singing a silver-song. 

   'Come now, why do you let Mum wait like this?'
   In Adam’s heart a small bird would always sing his silver-song.



Comments

Popular posts from this blog

Trondheim

Åke Edvinsson, 60 år

Mountain and sea