Stockholm Dec 10 - absurd teater/theatre



English below.


Ute i mörkret på gatorna böljar den ideologiska kampen fram och tillbaka. Sverigedemokrati mot global rättvisa. Nynazister mot invandrare. Ropen skallar. Varningseldar brinner. Ekon av trettiotal. Aggressionerna slingrar sig runt Stockholms innerstad. Blå poliser i full mundering skyddar brunhögern.

Inne i Blå hallen (som egentligen är brun) sorlar världens societet. Upphöjda av media, glorifierade och prisade av sina egna. En ekonomipristagare från USA utsedd av Sveriges Riksbank talar om vådan av att ge arbetslösa för mycket bidrag. Ord men inget språk. Finansminister Borg applåderar avmätt mellan tuggorna.

Tranströmers rådjursspår i snön - upplästa av hans fru i en befriande men kort andningspaus innan - sopas rent, utplånas av en kall vintervind. Ett helt språk utraderat. Var är kulturen när vi behöver den? Var är verkligheten? Var är Harold Pinter?

Jo kulturen dansar i Stadshus-trapporna. Mellan hummern och pärlhönan kastreras Carl Jonas Love Almqvist, på sin tid en stridbar social reformator genom sin litteratur och sitt leverne, och hängs upp som life-size romantiska Sverigebilder för glitteratit. Återigen den gamla Sverigebilden från Stockholms-societetens perspektiv. Ibland kan det passa med litet landsbygd och litet koskit. Det är ju så pittoreskt. Och marknadsföringsbart. Bara vi slipper känna doften.

Ute i natten skanderas slagorden, skriks protesterna. Liv, ärrade av kamp för människovärde, ropar för sin upprättelse. Ropar för att bli sedda, innan Fimbul-natten är över oss. Om man lyssnat i fru Tranströmers konstpauser hade man kunnat höra dem genom murarna.

På hemväg från en julfest letar jag i den svarta kvällen efter demonstrationen. En stor grupp poliser med hjälmarna i händerna väntar vid samma röda gubbe som jag.
- Var är demonstrationen, frågar jag.
- Den är över.
- Vilka vann?
- Vi vann, svarar polisen och stövlar stolt mot piketbussen.

Mörkret lägger sig över en stad vars enda egentliga vinnare verkar vara polisen.

Inne i gyllene salen dansas det.

Någonstans i periferin skriver ett rådjur ny poesi med sina klövar i snön. Språk men inga ord.

-------------------------


Out in the darkness on the streets the ideological battle is raging. The Sweden-democrats” vs global justice. Neo-nazists vs immigrants. The voices are calling out. The fires are burning. Echoes of the thirties. Blue policemen in full gear protecting the brown right.

In the ”Blue Hall” of the Stockholm City Hall (which actually is brown) the world well-born have gathered at the Nobel Price banquet. Elevated by the media, glorified and rewarded by their own. An economy laureate from USA awarded by the Swedish National Bank is speaking about the danger of giving unemployed too much subsidies. Words but no language. Minister of finance Anders Borg is applauding with fitting moderation in between the chews.

Literature laureate Tranströmer’s deer track in the snow – read by his wife in a short, liberating breathing space just before – is being wiped clean, annihilated by a cold winter-wind. A whole language eradicated. Where is the culture when we need it? Where is the reality? Where is Harold Pinter?

The culture is dancing and well in the City Hall staircase.  Between the lobster and the guinea fowl Carl Jonas Love Almqvist, in his time a fiery social reformer, author and composer is castrated and hung up like life-size romantic Swedish pictures for the glitterati. Again the old Swedish self-image from the perspective of a Stockholm elite.
Sometimes it can be fitting with a little bit of countryside and some cowshit. It is so picturesque. And marketable. As long as we don’t have to smell it.

Out in the night the demonstrators’ calls are heard. Life, scarred by the struggle for human value, is crying for recognition and upliftment. Shouting to be seen before the Fimbul-night is descending upon us all. If you listened in the pauses of Mrs Tranströmers speach you could have heard them through the walls.

On my way home from a Christmas party I look for the demonstration. A big group of policemen, helmets in hands, are waiting at the same street crossing as I.
-      "Where is the demonstration", I ask.
-      "It is over."
-      "Who won?"
-      "We won", answer the policeman and marches over towards the policevan.

The darkness engulfs a city whose only winner seem to be the police.

In the Golden Hall the dance is on.

Somewhere in the periphery a deer is writing new poetry with his hoofs in the snow. Language but no words.




Comments

Popular posts from this blog

Trondheim

Åke Edvinsson, 60 år

Mountain and sea