In the circle of life. / Vi sätter oss i ringen

Papis, Gunilla and Peter on the go.

It is the third and final seminary on our walk on the theme of ”Existence” at Mundekulla retreatcentre. We sit in a circle under the trees in the meadow and listen and talk. The first day it was Sadhu from India and Papis from Senegal who spoke about their life-journeys starting from the religious contexts they grew up in. Sadhu’s grandfather was a Brahmin (a Hindi priest) and as a child he followed him to the temple to pray four times a day. And Papis who comes from a Muslim family grew up with five prayer times in the mosque each day. Despite the fact that they have lived on two different continents with two different religions you are struck by the similarity of their stories. They are deeply rooted in their traditions and carry them still with gratitude and pride. But they have both gone further, seeking their own road away from a world dominated by religious conformity and sometimes bigotry. They have walked a path towards their own truth, which also seems to be a truth others can relate to.

The peculiar thing is not so much that their stories run parallel but that we all in the circle recognized ourselves in so much of their stories.

 

The 12 spokes of the Mundekulla Window

In the Swedish summer-pastures we meet in the circle and the Wagonwheel-window on the Mundekulla haybarn behind us is given a renewed relevance. We all come from different directions but seek a unified centre. “From faith and love till we find our place on the path unwinding.” We smile when we recognize each other and hear the stories from the other side of the circle.

In the singing and the dancing we find each other without any kind of problems. There are no hindrances, only curiosity. Words can be harder, they can be misunderstood. Sadhu explains, for us Northerners odd concepts, of Hinduism; he talks of transformation of energies and chakras, he talks about yoga and tantra. Despite a big willingness to understand and a very keen listening some of the words fall on stony ground for some of us who are listening.

Smiling Sadhu

In the evening we walk together from Mundekulla to Långasjö to give a concert. When we walk side by side, the words are no stumbling blocks, only confirmations that we are on the right road. Sadhu walks at my side and we talk about our respective stories as children in a long succession of priests.  I recognize myself in a funny way in his stories. As if that bond brings us closer to each other than we are with others whom we seem to have a lot more in common with. And at the same time our obvious differences give us ample of opportunities to learn from each other.

The concert in Långasjö becomes a blissful yet peculiar concert. We sing down by a water-lily lake for a gathering of people who have come out in the soft summer-evening. The sun gilds the velvet-soft surface of the lake. The sky is painted in daring pastel. It is so still, so perfect, so divine.

But for an ambitious choir-leader the set-up is far from ideal. We are going to have a concert with a group of nervous amateur-singers the first evening we meet without having had an opportunity to check the material before. I have tried to handle my own demons through stating that it is not a concert, but rather a sing-along, but a concert it is nevertheless. We get a chance to run through the songs a little in the day and Sadhu is there. He has never sung before in his life, he confides, and when I hear his attempts to follow in the African songs I understand he is speaking the truth. Not to mention the Swedish folksongs! But put any average-Swede in a concert with traditional Indian Ragas the first night he is in India and… yeah you get it… And then add a fussy audience of connoisseurs and you have a recipe for real good comedy. Only with the little reservation that we were not supposed to do a comedy…

But early in the concert when we sing “There will be no heaven until everyone is there” on the old traditional melody from Rättvik something wonderful happens. The choir sounds surprisingly well! Above all there is a feeling of love streaming forth, overshadowing and forgiving other possible musical defects and making the audience lapping up the good vibrations with the last rays of the sun. What’s happening?

Then my eye catches Sadhu standing with eyes closed and the most blissful smile I think I ever seen on human lips. He is swaying back and forth in the music with his hands over the chest in some kind of yoga-position. ”I just concentrated to transform the energy”, he says afterwards. ”And it worked!” I could add. Don’t ask me how – but worked it did!

How many times have I not told my choristers that the most important thing in the music is the beautiful thought behind? If we sing a song of grace ungracefully, we should rather keep quiet. But if we stand in the flow of it we need not even sing – we will still express what the song wants to convey! Everybody will feel it. Intuitively and warmheartedly! And there, in the middle of the most Swedish choral idyll, is Sadhu showing us all, me included, what I meant! There will be no heaven until we all are there.

We laughed warmly and well after the concert as we walked home through Småland’s cow-pastures in the last dying rays of the sun. Even the cows and the cats came running up to us and wanted to be close to us. We did not even have to sing for them; they felt the graceful, benign energy radiating from us, with Sadhu in our middle, as we walked home happily with the music and fellowship still in our hearts.

The day after it was Ulla, priest in the Swedish Church and Luigi, Maya-Indian, who was going to talk about their faith and tradition, and the paths they have walked to get where they are now.  

I have to admit that of all stories in the circle I had the least expectations on Ulla’s. I thought I knew that tradition well already. So I sat behind Sadhu and interpreted in his ear and in that way I got Ulla’s life-story from his perspective with his comments and interjections added. And after a number of “Wonderfuls” and “Amazings” from Sadhu at Ulla’s story even I started to feel that this is a fantastic story.

Sadhu, with generations of Brahmins in his ancestry, said afterwards with glittering eyes and absolute sincerity: ”I think the Jesus-energy is what has been the most important influence in my life.”

And I, from an almost similarily long row of Lutheran priests answered that this thing of Hinduism is really something exciting.

I felt - absolutely sincerily - how my chakras spun around affirmingly, rejoicing in pure bliss.

°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°

Peter and Papis on the go!

Det är seminariedagar på Mundekulla på tema ”Existens”. Vi sitter under träden i ponnyhagen i en cirkel och lyssnar och pratar. Första dagen var det Sadhu från Indien och Papis från Senegal som berättade om sina livs-resor utifrån den religiösa miljö de växte upp i. Sadhus farfar var brahmin (hinduisk präst) och han följde som barn med honom för att be vid templet fyra gånger per dag. Och Papis som kommer från en muslimsk släkt växte upp med bönestunder i moské fem gånger per dag. Trots att deras liv på två olika kontinenter med två olika religioner varit så totalt olika så slås man ändå av likheten i deras berättelser. De är fast förankrade i sina traditioner och de bär dem fortfarande med tacksamhet och stolthet. Men de har båda gått vidare och sökt sin egen väg från en värld som dominerats av religiös konformitet och stundom bigotteri. De har vandrat vidare mot sin egen sanning som också visar sig vara andras.

Det märkliga är ändå inte att deras historier sammanfaller så mycket som att jag och vi alla andra i cirkeln också kände igen oss så mycket och så väl.

Mundekullas fönster med de tolv ekrarna.

I den svenska sommarhagen möts vi i cirkeln och Mundekullas vagnshjul på loftet bakom oss får en förnyad relevans. Vi kommer från olika håll men söker oss mot ett gemensamt centrum. Och vi ler igenkännande när vi ser varandra och hör historierna från andra sidan av ringen. Vi är en massa syskon som tycker om varann.

I sången och dansen finner vi varandra utan några som helst problem. Där finns inga hinder, bara nyfikenhet. Orden kan vara svårare, de kan missförstås. Sadhu förklarar hinduismens alla säregna begrepp för oss nordbor, han pratar om transformation av energier och chakran, han pratar om yoga och tantra. Trots en stor vilja att förstå och ett lyhört lyssnande faller nog somt på stenig jord för några av oss åhörare.

På kvällen vandrar vi tillsammans från Mundekulla till Långasjö för att ha en konsert. När vi går sida vid sida så blir orden inga stötestenar, utan bara bekräftelser på att vi är på samma väg. Sadhu går vid min sida och vi har tid att prata om våra respektive historier som barn i en lång tradition av präster. Jag känner på ett märkligt sätt igen mig i hans story. Som om våra bakgrunder gör det lättare för oss att förstå varandra bättre än vad andra oss betydligt mer närstående skulle kunna förstå. Och samtidigt har vi så mycket att lära oss av varandras olikheter.

Det blir en sällhetens och sällsamhetens konsert i Långasjö. Vi sjunger nere vid näckrossjön för en skara människor som kommit ut i den väna sommarkvällen. Solen förgyller sjöns sammetsmjuka yta. Himlen målas i djärv pastell. Det är så stilla, så perfekt, så gudomligt.

Men för en ambitiös körledare är upplägget långt ifrån idealiskt. Vi ska ha konsert med ett gäng nervösa amatör-sångare första kvällen vi träffas utan att ha haft möjlighet att titta på materialet innan. Jag har försökt att hantera mina egna demoner genom att hävda att det inte är konsert utan nån slags ”sång-kväll”, men konsert är det likafullt. Vi hinner köra igenom sångerna litet under dagen och Sadhu är med. Han har aldrig sjungit förut tidigare i sitt liv berättar han, och när jag hör hans försök att hänga med i de afrikanska sångerna förstår jag att han pratar sanning. För att inte prata om de svenska folkvisorna! Släng in vilken normalsvensk som helst i en konsert med traditionella indiska ragor första kvällen han är i Indien och... ja, jag tror du fattar… Och så litet kräsen och finsmakad publik på det och du har ju ingredienserna för en riktigt härlig komedi. Bara med det lilla förbehållet att det är inte meningen att vi ska göra någon komedi den här gången…

Men när det tidigt i konserten är dags för att sjunga ”Det blir ingen himmel förrän alla är där” på den gamla Rättviks-melodin händer något underbart. Kören låter förvånansvärt bra. Och framförallt är det en stämning och kärlek som flödar ur kören som förlåter allt annat vad gäller stämningen i den mer snäva musikaliska bemärkelsen. Publiken myser i kvällsljuset. Vad är det som händer?

Då får jag se Sadhu stå mitt i kören med slutna ögon och det mest saliga leende jag tror jag har skådat på mänskliga läppar. Han vaggar med i musiken med händerna över bröstet i någon slags yogaposition. ”I just concentrated to transform the energy”, säger han efteråt.

”And it worked!” kunde jag bara konstatera. Fråga mig inte hur – men funkade, det gjorde det!

Sadhu

Hur många gånger har jag inte sagt till mina körsångare att det viktiga är ju inte sången utan den vackra tanken bakom? Om vi sjunger en sång om nåd krampaktigt då kan vi hellre vara tysta. Men om vi står i flödet behöver vi inte ens sjunga – då uttrycker vi det sången vill förmedla! Och alla känner det. Intuitivt och hjärtevarmt! Och så står Sadhu mitt i den svenskaste av svenska köridyller och visar oss alla, inklusive mig själv, vad jag menade! Det blir ingen himmel förrän alla är där.

Vi skrattade varmt och gott efter konserten när vi gick hem genom småländska kohagar i de sista kvällsstrålarna. Till och med korna och katterna kom springande efter oss och ville vara i vår närhet. Vi behövde inte ens sjunga för dem, de kände den nådefulla, väna sommar-energin som strålade från oss, med Sadhu i vår mitt, när vi gick hem glada från konserten.

Mundekulla Moon at arrival from concert.

Dagen efteråt var det Ulla, präst i svenska kyrkan och Luigi, mayaindian som skulle berätta om sin tro och tradition, och de stigar de vandrat för att komma dit där de är.

Jag ska väl erkänna att av alla berättelser i cirkeln var det nog Ullas som jag hade minst förväntningar inför innan. Jag tyckte väl att jag kände till den traditionen väl redan. Så jag satte mig bakom Sadhu och simultantolkade i hans öra, och fick då också uppleva Ullas livs-berättelse från hans perspektiv och med hans små instoppade kommentarer och interjektioner. Och efter ett antal ”wonderful” och ”amazing” inför Ullas berättelse tyckte även jag att detta är ju en fantastisk story.

Sadhu, med generationer av brahminer bland förfäderna, sa efteråt med ivrigt glittrande ögon och fullständigt seriös: ”I think the Jesus-energy is what has been the most important influence in my life.” [Jag tror Jesus-energin har varit det viktigaste inflytandet i mitt liv.]

Och jag, från en nästan lika lång rad av lutherska präster svarade att det här med hinduism är ju någonting oerhört spännande. 

Jag kände, helt seriöst, hur alla mina chakran snurrade instämmande och jublande med i pur glädje.