Ett snabbt överslag säger att jag har gått ungefär en miljon steg i sommar... (upptäckte att det fanns en funktion på "My tracks-appen" som visar "Aggregated stats, total distance: 1049.49 km")
Det är ju inte så speciellt i sig själv. Men det anmärkningsvärda är ju att det har sjungit om så gott som varje steg. Det har funnits en svikt, och en kraft, en glädje och ett lågmält jubel i nästan varje steg. Ja, förstås, det var den där midsommaraftonen också, när jag beslöt att lägga in ett sent kvällspass i vandringen, efter en lång morgonvandring och en totempålsresning i Riddarhyttan på eftermiddagen. Det ska erkännas, att då kände jag att det tog tid att vandra. Varför är jag inte framme snart? Och genast kändes benhinnorna stumma och vägen lång. Men så här i efterhand är man ju tacksam för de stegen också. Hur skulle jag annars kunna förstå vilken fantastisk glädje och nåd jag har fått vandra alla de övriga stegen i?
Nu är bara problemet att bloggen känns för trång. Hur ska man få in allt i den lilla rutan? Den räcker inte till! Jag googlar: "How to write a book..." och får upp som förslag: "How to write a book now".
Det låter bra, klickar där. Att skriva en bok är väl ungefär som mycket annat här i livet tänker jag; som att vandra, att älska, ja att leva. Man kan inte göra det någon annan tid än nu. Man kan bara vara i det här enda steget, det här enda ordet om det ska bli bra. Fast många steg, trädda som pärlor på en lång silvertråd skapar en skön helhet. Ord - som en miljon små steg - bildar tillsammans en underbar story. Jag får ta ett steg i taget, ett ord i taget. Och med en ständig bön att det fortgående ska finnas svikt och glädje i varje nu.
Men jag måste ju ändå skriva klart om hela resan i den här bloggen. Vi har haft vår målgång för över en vecka sen och förhoppningsvis är det någon av er trogna läsare som undrar hur det gått. Det har gått gott! Det har gått gottare än gott. Det har varit helt fantastiskt! De sista veckorna är svåra att beskriva - ett växande crescendo, där nya karaktärer vandrat in i handlingen, och intrigen förtätats och peripetin slutligen nåtts med en överraskande vändning och ett lyckligt slut. Allt det där får inte plats i en blogg. Så min tystnad den sista tiden beror alltså inte på brist på stoff - utan först på en omöjlighet att vara någon annanstans än helt i steget - det har inte funnits tid, rum eller närvaro till något annat. Efter målgång efterträtt av en stum insikt att allt detta får inte plats i en blogg...
Men låt mig ge er några glimtar, några små ögonblicksbilder, pärlor men utan silvertråd.
Jag lämnade er vid Mundekulla Musik Festival... Det var som sagt fantastiskt - en mötesplats, en källa, där öppna själar möts kring det som öppnar våra hjärtan mer än någonting annat: musiken. Jag vill passa på att ge min bror och medvandrare Peter en eloge och stor blomma för hans sätt att duka upp till festen: det är rent och enkelt, nära och kärleksfullt, en kärleksmåltid med de ljuvaste smaker och subtilaste nyanser. Storheten ligger i det lilla formatet, djupet i den generösa vidden.
Vid en lunch satte jag mig vid ett bord i trädgården där det fanns en ledig stol kvar. De övriga tre var upptagna av människor som inte kände varann innan, men som slagit sig ner vid bordet av öppenhet inför det nya. Jag slog mig ner på den tomma stolen och vi började prata. Där satt Gösta, präst och pilgrim, numera kanske mer pilgrim än präst, med ett bultande hjärta, stor nyfikenhet och beredvillighet att gå in i paradoxerna och dela med sig av det han funnit till andra. Mitt emot honom satt Andreas, äventyrare med en fallenhet för existentiella "one-liners", gillar att vara utanför sin egen komfort-zon och gjort till sitt levebröd att ta ut människor utanför sina. Och så Rebecka, grafisk designer till professionen men till hjärtat en"spacekeeper-sage-singer-storyteller" som brinner för att skapa ett Fridens Hus i Malmö.
Vi började samtala och de första introduktionerna efterträddes snabbt av en insikt att här fanns det en konstellation med ett bråddjup av gemensam längtan och lust. Innan vi bröt upp från en lunchpaus som kändes väldigt kort beslöt vi oss för att ses igen och fortsätta samtalet. Det hela landade i att alla vi fyra plus vår värd Peter beslöt oss för att vandra tillsammans sista veckan från Österlen till Köpenhamn! I en tid när det brukar vara svårt för 5 människor att få till stånd ett 5 minuters möte inom 5 veckor, så gav vi alla på kort varsel en vecka av våra liv - en vecka i sång och gång och flöde som ingen nånsin kommer att ångra. Men mer - betydligt mer - än att vi gav varandra en vecka gav vi varandra en närvaro i varje nu. Då händer det saker. Då öppnas porten till en ny tid, frihetens tid, ty nuet ger oss frihet från tiden.
Men innan det var dags för sista vandringsveckan och avslutningen i Malmö/Köpenhamn, som jag får återkomma till i nästa blogginlägg, vandrade staven ner genom Småland och landade i Österlen, Skåne och återsåg havet igen.
Det är ju inte så speciellt i sig själv. Men det anmärkningsvärda är ju att det har sjungit om så gott som varje steg. Det har funnits en svikt, och en kraft, en glädje och ett lågmält jubel i nästan varje steg. Ja, förstås, det var den där midsommaraftonen också, när jag beslöt att lägga in ett sent kvällspass i vandringen, efter en lång morgonvandring och en totempålsresning i Riddarhyttan på eftermiddagen. Det ska erkännas, att då kände jag att det tog tid att vandra. Varför är jag inte framme snart? Och genast kändes benhinnorna stumma och vägen lång. Men så här i efterhand är man ju tacksam för de stegen också. Hur skulle jag annars kunna förstå vilken fantastisk glädje och nåd jag har fått vandra alla de övriga stegen i?
Nu är bara problemet att bloggen känns för trång. Hur ska man få in allt i den lilla rutan? Den räcker inte till! Jag googlar: "How to write a book..." och får upp som förslag: "How to write a book now".
Det låter bra, klickar där. Att skriva en bok är väl ungefär som mycket annat här i livet tänker jag; som att vandra, att älska, ja att leva. Man kan inte göra det någon annan tid än nu. Man kan bara vara i det här enda steget, det här enda ordet om det ska bli bra. Fast många steg, trädda som pärlor på en lång silvertråd skapar en skön helhet. Ord - som en miljon små steg - bildar tillsammans en underbar story. Jag får ta ett steg i taget, ett ord i taget. Och med en ständig bön att det fortgående ska finnas svikt och glädje i varje nu.
Men jag måste ju ändå skriva klart om hela resan i den här bloggen. Vi har haft vår målgång för över en vecka sen och förhoppningsvis är det någon av er trogna läsare som undrar hur det gått. Det har gått gott! Det har gått gottare än gott. Det har varit helt fantastiskt! De sista veckorna är svåra att beskriva - ett växande crescendo, där nya karaktärer vandrat in i handlingen, och intrigen förtätats och peripetin slutligen nåtts med en överraskande vändning och ett lyckligt slut. Allt det där får inte plats i en blogg. Så min tystnad den sista tiden beror alltså inte på brist på stoff - utan först på en omöjlighet att vara någon annanstans än helt i steget - det har inte funnits tid, rum eller närvaro till något annat. Efter målgång efterträtt av en stum insikt att allt detta får inte plats i en blogg...
Men låt mig ge er några glimtar, några små ögonblicksbilder, pärlor men utan silvertråd.
Jag lämnade er vid Mundekulla Musik Festival... Det var som sagt fantastiskt - en mötesplats, en källa, där öppna själar möts kring det som öppnar våra hjärtan mer än någonting annat: musiken. Jag vill passa på att ge min bror och medvandrare Peter en eloge och stor blomma för hans sätt att duka upp till festen: det är rent och enkelt, nära och kärleksfullt, en kärleksmåltid med de ljuvaste smaker och subtilaste nyanser. Storheten ligger i det lilla formatet, djupet i den generösa vidden.
Vid en lunch satte jag mig vid ett bord i trädgården där det fanns en ledig stol kvar. De övriga tre var upptagna av människor som inte kände varann innan, men som slagit sig ner vid bordet av öppenhet inför det nya. Jag slog mig ner på den tomma stolen och vi började prata. Där satt Gösta, präst och pilgrim, numera kanske mer pilgrim än präst, med ett bultande hjärta, stor nyfikenhet och beredvillighet att gå in i paradoxerna och dela med sig av det han funnit till andra. Mitt emot honom satt Andreas, äventyrare med en fallenhet för existentiella "one-liners", gillar att vara utanför sin egen komfort-zon och gjort till sitt levebröd att ta ut människor utanför sina. Och så Rebecka, grafisk designer till professionen men till hjärtat en"spacekeeper-sage-singer-storyteller" som brinner för att skapa ett Fridens Hus i Malmö.
Vi började samtala och de första introduktionerna efterträddes snabbt av en insikt att här fanns det en konstellation med ett bråddjup av gemensam längtan och lust. Innan vi bröt upp från en lunchpaus som kändes väldigt kort beslöt vi oss för att ses igen och fortsätta samtalet. Det hela landade i att alla vi fyra plus vår värd Peter beslöt oss för att vandra tillsammans sista veckan från Österlen till Köpenhamn! I en tid när det brukar vara svårt för 5 människor att få till stånd ett 5 minuters möte inom 5 veckor, så gav vi alla på kort varsel en vecka av våra liv - en vecka i sång och gång och flöde som ingen nånsin kommer att ångra. Men mer - betydligt mer - än att vi gav varandra en vecka gav vi varandra en närvaro i varje nu. Då händer det saker. Då öppnas porten till en ny tid, frihetens tid, ty nuet ger oss frihet från tiden.
Men innan det var dags för sista vandringsveckan och avslutningen i Malmö/Köpenhamn, som jag får återkomma till i nästa blogginlägg, vandrade staven ner genom Småland och landade i Österlen, Skåne och återsåg havet igen.
 |
| Så har staven vandrat från Västerhavet till Östersjön, från S:t Olofs katedral i Trondheim till S:t Olofs kyrka på Österlen. |
 |
| Några av vandrarna med Göran Danred t.h. som vår fantastiska guide går genom en naturlig humleport på Österlen. |
Comments
Post a Comment