An echo of the Crystal Night's silence / Eko av kristallnattens tystnad


Today it is exactly 50 years since John F. Kennedy was assassinated in Dallas. 
50 years ago
His death has been described as the first global news event. I remember it very clearly as a morning when my small and peaceful world was given a severe blow. A family in a small village, in a small country in the periphery of geography and history was shaken to its foundation by the news from Dallas. We sat shocked and saddened at breakfast around the radio, before I hurried away to school anxious and overcome. It could have been a little boy anywhere around the globe, the world was united in its grief. I remember it "as if yesterday". Or rather; Within yourself you carry a child's strong impressions "as if today" everyday.  
75 years ago
But earlier in november we also remembered another historical event; it was 75 years since the "Crystal Night", when the first ghastly convulsion of the Holocaust raged across Germany in 1938. 
Did we remember? Or have we chosen to forget? 


Unlike the shots in Dallas, the "Crystal Night"  is for me part of a distant history. I learned about it from my historybook's pages in my rather dull history class, just like I learned about the Stone Age, the Conquistadors and the French Revolution. And as the current history always was in the end of the book we only skimmed through it superficially at the end of term.

But the Crystal Night has had the habit of wanting to reappear through old scratchy newreels and photos. I have had to wrestle with its emotionally and mentally overwhelming message to its survivors.   

Now it hits me as a revelation that the distance in time between The Crystal Night and Kennedy's murder is only half as long as the time between the murder and today. The reality of the Chrystal Night from my history book is closing in on me. 

Time is illusionary, memory short and human disassociation monumentalThere are still people who remember the Crystal Night more detailed than I would remember the death of Kennedy.  But it is a quickly diminishing group and those who are denying its very existence seem today to be a group growing exponentially with the distance from it in time. 

I asked my mother if she remembered the Crystal Night. She did not, but she had been to Germany only a couple of month before it happened and had lived in a family to improve her German. In 1969 my family went to visit my mother's German hostfamily. I remember stiff and polite conversations around beautifully arranged dinner tables in neat and tidy suburbs. Between this and my mother's previous visit lay a world war, a "Reich" bombed to pieces, a scattered family and an exterminated people. And we sit conversing niceties as if nothing has happened. Neither the Germans nor the Swedes seem to think it is a good thing to bring up the war, which subconsciously infused every breath, every thought and word spoken around the table.  The subtext was screaming in falsetto above the muffled and mannerly conversation. Gigantic, but invisible, banners with big black letters "Don't mention the war" were draping the walls of the lounge where we sat. And we cowered and obeyed.


Sweden evaded the war but we cannot evade the human shortcoming to want to suppress and silence the painful and shameful. But while we in silence remembered the Crystal Night 75 years ago, hordes of Nazis were shouting in Swedish streets, the "Sweden Democrats" have consolidating their position as the third biggest party in the country and the notion of a nation built on solidarity is being deconstructed with ruthless efficiency. No one seems interested to remember, see or understand.

A sequence from Bertolucci's epic cinema "1900" comes to mind. The scene is set in Italy in the thirties. Fascism is on the growth. A vociferous horde has burnt down the socialists' office with its workers. In a macabre scene some of the comrades of the deceased pull the charred remains in an open wagon through the narrow streets and shouts to the people to see what is happening and to understand what's coming, before it is too late. But the shutters along the cortege's way are being closed. No one wants to listen, no one seems to care. A few years later the night of the fascists is falling heavily over Italy, effectively suppressing all cries for deliberation, all pleas for mercy.

We still have time to call out. Will our engaged and indignant voices stop the advance of cynicism and fascism in Europe this time? Or will our silence, the music of muteness, accompany Europe's march into another long, dark night? 


No other alternatives will probably be offered.




                                                                              *


EKO AV KRISTALLNATTENS TYSTNAD

Idag är det exakt 50 år sedan John F. Kennedy mördades i Dallas.

Nov 1963
Hans död har beskrivits som det första globala nyhetshändelsen. Jag minns det mycket väl, morgonen då hela min lilla trygga värld fick sig en törn. En familj i en liten by, i ett litet land i världshistoriens och geografins periferi skakades i grunden av nyheter från Dallas. Vi satt i chock och sorg vid frukost runt radioapparaterna innan jag med oro och bestörtning skyndade iväg till skolan.  Den byn och den familjen skulle ha kunnat vara var som helst på jorden, världen förenades i sorg. Det känns fortfarande väldigt nära och ”som i går”. Eller snarare; ett barns starka upplevelser bär man med sig, ”som idag”, genom hela sitt liv. 

Nov 1938

Men tidigare i november mindes vi också en annan historisk tilldragelse; det var 75 år sen "Kristallnatten", förintelsens första fruktansvärda konvulsion som drog igenom Tyskland 1938. Eller mindes vi verkligen, har vi valt att glömma?

Kristallnatten, i motsats till skotten i Dallas, har för mig känts som en del av en avlägsen historia. Den fick jag del av, i likhet med historier om stenåldern och Gustav Vasa,  conquistadorer och franska revolutionen genom mina historieböckers sidor och tämligen oengagerade historielektioner. Och eftersom ”nutidshistorien” alltid låg sist i böckerna hann man inte riktigt med den, de kapitlen gjorde vi extensivt som grupparbete i slutet av terminen.

Kristallnatten har dock dykt upp på gamla raspiga journalfilmer under årens lopp. Dess oerhörda budskap till eftervärlden har jag så småningom tvingats försöka ta in, mentalt och emotionellt.

Nu slår det mig med kraft att avståndet i tiden mellan Kristallnatten och Kennedys död var bara hälften så lång som mellan Kennedys död och idag. Dess verklighet är närmare än man vill och kan tro.

Tiden är illusorisk, minnet är kort och mänsklig förträngning monumental. Det finns fortfarande människor som minns Kristallnatten med mer skärpa och smärta än vad jag kan minnas Kennedys död. Men det är en snabbt minskande skara och de som förnekar dess existens överhuvudtaget verkar öka exponentiellt med avståndet i tiden.

Jag frågade min mor om hon mindes Kristallnatten. Det gjorde hon inte, men några månader innan hade hon varit i Tyskland och bott i en familj för att förkovra sig i tyska. 1969 åkte vi i vår familj och hälsade på i min mors tyska värdfamilj. Jag minns stela, artiga konversationer runt fint dukade middagsbord i prydliga bostadskvarter. Mellan detta besök och min mors förra besök i familjen låg alltså ett världskrig, ett sönderbombat rike, en splittrad familj, ett förintat folk. Och vi sitter och pratar trevligheter som om ingenting har hänt. Varken tyskarna eller svenskarna verkade tycka det var en bra idé att prata om det krig som ändå undermedvetet präglade varje andetag, varje tanke, varje ord som sades runt bordet. Undertexten skrek i falsett över den lågmälda, belevade konversationen. Gigantiska, men osynliga, banderoller ”Don’t mention the war” svepte in salongen vi satt i med stora svarta bokstäver. Och vi hukade och lydde.

Vi svenskar undkom kriget, men vi undkommer inte den mänskliga svagheten att vilja förtränga och förtiga det smärtsamma och det skamliga. Men medan vi i tystnad minns Kristallnatten 75 år, skränar nazisthorder genom våra svenska gator, sverigedemokraterna konsoliderar sin position som Sveriges tredje största parti och det solidariska samhällsbygget monteras ner med en kuslig effektivitet. Ingen verkar vilja komma ihåg, se eller förstå.

En sekvens från Bertoluccis episka film ”1900” flimrar åter förbi. Fascismen är på framväxt i 30-talets Italien. En skränande hord har bränt ner ett av socialisternas kontor och bränt inne dess arbetare och i en makaber scen drar några av de dödas partikamrater de utbrända liken genom gatorna på en öppen vagn och ropar till människorna att se vad som händer, att förstå vad som är på gång innan det är för sent. Men fönsterluckorna längs kortegens väg stängs. Ingen vill lyssna, ingen orkar bry sig. Några år senare sänker sig den fascistiska natten över Italien och kväver alla rop på besinning, alla skrik på nåd.

Vi har ännu tid att ropa. Ska våra indignerade och engagerade stämmor stoppa cynismens och neo-fascismens framtåg i Europa den här gången? Eller kommer vår tystnad, självvald eller påtvingad, vara den stumhetens musik som ackompanjerar Europas intåg i ännu en lång och mörk natt?

Några andra alternativ lär icke ges.



Comments

Popular posts from this blog

Åke Edvinsson, 60 år

Olof Palme till minne