Du är mitt barn min Far, och jag älskar dig så

Så går du mot den horisont

dit ingen dig kan följa, där ingen dig kan nå.

Och jag står ensam kvar på denna stranden och ser på

- när du går.

Så står du vid din resas slut.

Och naken som en nyfödd, i frid du andas ut.

 Men vi står kvar på stranden medan himlen brinner röd                     

- när du föds.

Du är mitt barn, min far

Mitt barn, min far,

Du är mitt barn och jag älskar dig så!

Så må du då i glädje gå.

Den tacksamhet vi känner kan orden aldrig nå.

Men över vattnen klingar våra sånger fastän nu

- utan dig

Så rår vi inte våra år,

men tiden kan vi fylla med tacksamhetens lov,

och över vattnen klingar våra sånger länge än

- efter dig!

Du är mitt barn, min far

Mitt barn, min far,

Du är mitt barn och jag älskar dig så!

Du är mitt barn, min far, och jag är ditt.

Jag är ditt barn, min far, och du är mitt.

Jag är ditt barn, min far, och du är mitt.

Du är mitt barn och jag älskar dig så!

Så når du då din vandrings mål

Den vila du förtjänat omsluter dig till slut

Och nya stränder famnar dig och sången klingar ut

- där vi står.

Så får vi dagen – äntligen -                                                                 

då våra röster blandas igen på samma strand

Och vi besjunger Fader, Son i vinden där vi står

- med dig!

Vi två är ett, vår Far, och ett med Dig.

Och Du är en, vår Far, och en med oss.

Vi två är ett, vår Far, och ett med allt.                                           

Och allt är ett, vår Far, och ett med oss.

I långfredagens tionde timme gav min far upp sin ande. Varför han valde att vänta en timme längre på dagen än sin Frälsare, det kan man ju bara spekulera i. Far var inte de stora ordens eller åthävornas vän, det hade ju nästan kunnat se litet anspråksfullt ut med en sådan tajming. Men att det fanns någon slags medvetenhet inkopplad i valet av stund det skulle ingen av oss som satt bredvid denna nu fågellika kropp, vars mentala förmågor sedan länge lämnat honom, kunna betvivla. När de kroppsliga och mentala attributen inte längre var närvarande inser man med en än större klarhet att människan är så mycket mer än bara det. Människan är först och främst något annat. Vi hade samlats för att ta farväl av hans ande, innan den lyfte från detta bräckliga skal och blev fri från sin fysiska belägenhet. Och långfredagen, oavsett den mättade symboliken, var en bra dag för det, för alla var där. Han befann sig mitt i livet, med fyra generationers tacksamma representanter i täta cirklar runt hans säng.

Några timmar innan sa Sven-Bernhard, biskopen, att han lämnar oss nog den nionde timmen, men jag var mer tveksam. Det var nu fjärde gången jag kallats till hans säng för att ta avsked, för varje gång med stigande tvivel på att det verkligen var dags.

 - Det blir nog till påskdagen, svarade jag, men kunde inte förneka att i och med att skarorna av anförvanter nu tätnade runt hans säng byggdes det upp en slags förväntan som jag anade att inte ens andar kunde stå helt opåverkade från.

När jag kom dit på morgonen var det bara jag och två systrar och mor. Jag stannade en kort stund och sa att jag åker, hör av er när det blir dags. Men jag dröjde ändå kvar litet och innan jag hunnit gå ringde syster Karin till den enda frånvarande systern och meddelade mig sen att hon var på väg, vilket gjorde att jag tog av mig jackan igen och blev kvar. När vi sen alla sex var samlade igen insåg vi att det var kanske nästan 30 år sen sist det bara var vi sex, utan barnbarn, sonhustrur eller mågar. Och den gången var det en rätt komplicerad tillställning när föräldrarna skulle flytta in i liten lägenhet och vi barn skulle ”skifta arvet”. Men nu infann sig en märklig känsla av igenkännande som förde oss ett halvt sekel tillbaka; konstellationen skapade en lätt igenkänd energi, en trygghet och naturlighet i rollerna och tog oss tillbaka runt barndomens runda middagsbord eller instoppade i Volvo Duettens baksäte på semester genom landet. En unik känsla för en unik grupp, som definierat oss som de människor vi senare skulle komma att bli.

- Vi sjunger någonting! kom ett förslag.

Och på samma sätt som vi brukade krypa upp runt Far vid pianopallen och sjunga tillsammans samlades vi nu runt honom vid dödsbädden.

- Vad ska vi ta, ”I denna ljuva”?

Så började vi sjunga den folkliga koralvarianten efter Vittsis Karin i Malung som pappa varit med om att teckna upp.

För att göra resten av historien förståelig behöver jag nog först berätta en annan; Öje Kapell, Barnens julfest, tidigt 60-tal. Syskonkvartetten Nyberg sjunger ”Gläns över sjö och strand” tre-stämmigt från koret, pappa vid pianot. Tanterna suckar av hänförelse efter första versen. Sen kommer det två takters mellanspel, Tam, tam, tam, tam, Tam, tam, tam tam, ja ni vet. Eller borde komma, för redan efter en takt drar jag ett djupt andetag varpå en storasyster lägger handen över min mun och vi alla brister ut i fnitter.  Och fnittrar oss genom hela versen, som aldrig tycks ta slut, med far ackompanjerande från sidan, mestadels tålmodigt men under en allt större förlägenhet och ibland även med ett från honom insprängt litet fnitter. Den där incidenten har vi skrattat åt många gånger sen dess, och den har satt sig i familjens psyke som en slags arketypisk historia för ”när vi gjorde bort oss”. Och nu sitter vi runt pappa igen, och kommer inte många takter förrän det händer igen. Det  Allra  Mest  Förbjudna. Karin börjar fnittra hysteriskt och jag kan inte heller hålla mig, och så brister det för Eva, Margareta och till slut även för Mor. Vi försöker verkligen skärpa oss, men det går bara inte.

-Det är precis som förut, lyckas jag få fram i en forcerad skrattpaus, medan jag till varje pris försöker få mina galopperande hästar in i stallet igen.

-Vadå?

- Det är bara en som är allvarlig.

- Vem då?

Och så pekar jag mot pappa som ligger på dödens tröskel med öppen mun och halvslutna ögon i vår mitt. Och då brister det fullständigt, vi kan bara inte stoppa det. Tårar väter fars dödsbädd, från alla sidor, tårar av hejdlöst skrattande.

- Det är OK, säger jag i en kort andhämtningspust, det är nog precis så här pappa vill ha det. Och någonting förändras i djupet, vi fortsätter att skratta, men på ett helt annat sätt, inte längre som något opassande eller hysteriskt, utan som det absolut finaste och bästa sätt att fira vår far och visa vår absolut bottenlösa tacksamhet för det liv han har gett oss. Det är ett skratt från botten av diafragman hela vägen till hjässan och bortom, från vårt första skrik till vårt sista, det är en summering och destillering av ett helt livs glädje och gemenskap. Vi skrattar som familj på ett sätt vi aldrig någonsin har gjort tidigare. Och aldrig mer någonsin kommer att göra. Ett skratt som skrämmer iväg alla rädslor och får alla fördämningar och dörrar att bågna. Inklusive dödens egen massiva port.

I skrattorkanens öga ligger Far. Hans kropp och sinnen registrerar till synes ingenting, men hans ande ler.

Så småningom dör skrattet ut, lagom till barnbarn och ingifta börjar anlända. Vi stapplar ut en efter en från sjukrummet. De ser våra tårar, men kan inte börja ana anledningen.

Jag går ut på balkongen en stund för att bara få vara litet ensam. Men med mig i magen har jag en känsla av genomvädrad glädje och kraft. När jag tänker på den sista gången jag träffade min första familj kommer jag alltid att minnas känslan i magen den gången; det totala skrattet, den totala glädjen.

Jag uppskattar att Far under sin livslånga prästgärning har begravt ungefär 1000 personer.  Sagt de rätta sakerna till de anhöriga, tröstat och stöttat, uppträtt som en auktoritet vad gäller det hinsides och agerat, i det kaos som döden ändå på något sätt alltid innebär, som en slags garant för Ordningen. Den Himmelska Ordningen men även dess förmenta avspegling i Kyrkohandbokens Ordning för Jordfästning. Och jag tror han har gjort det så gott som man på något sätt kan förvänta sig i en dylik roll.

Men nu när han själv började närma sig livets slut hade han ingenting igen av allt detta. Inte det minsta. Inte ens förtrogenheten med andras avsked verkade ha en positiv effekt. Kanske snarare tvärtom, han behövde göra sin egen resa och vägen tillbaka till sin egen nakenhet och utsatthet inför dödens mysterium blev snarare längre.

Fyra år innan far gick bort drabbades han av stroke. Det innebar en liten personlighetsförändring, som sen gradvis tilltog och metamorferade in i nya skepnader. Fram trädde först en betydligt mer emotionell far än jag känt. Jag måste erkänna att jag faktiskt kunde tycka om det, jag fick en far jag aldrig tidigare hade haft och som jag inte ens vetat om att jag saknat förrän nu; en som kunde lipa för småsaker och överösa sina barn med komplimanger som kanske inte alltid var helt befogade. Därefter fick han tag i sin egen ilska och vresighet. Det var kanske inte lika roligt att möta men även detta kändes logiskt, det var en känsla han i sitt milda väsen aldrig riktigt kunnat uttrycka tidigare. Sist kom förbannelserna och svordomarna. Jag kunde tycka att det fanns en slags poesi även i detta, i alla fall till en början. Han behövde kanske även få känna sältan av dessa ord i sin mun där han låg - och som han aldrig tidigare smakat - och där kraften i hans ord till slut var nästan den enda värdighet och färdighet han ägde. Men till slut drog man sig undan för dessa haranger av otryckbarheter som han i sin plåga utslungade, ofta till vårdpersonalen som han tidigare roat med sina ständiga ordvitsar. Min mor kände sig lättad när de sista veckornas morfindoser lade sordin på hans svärjande. När hon sa: ”Man skulle ju tycka att han kunde åkalla någon annan” var det en av få gånger i hela deras 67-åriga äktenskap där jag hörde mor invända mot fars ord.

Under hela den här perioden, hans sista fyra år, var det svårt, för att inte säga omöjligt att prata om vad som uppenbart skulle följa. Det blev ofta väldigt korta konversationer när man försökte ta upp något av allas våra frågor inför döden. Och när vi nån gång sjöng en psalm för honom kunde man få höra: ”måste ni sjunga en psalm, kan ni inte sjunga någonting annat?” Eller om man skulle drista sig att prata om ämnet i någon som man tyckte lämplig metafor, som ”det eviga livet” eller ”på andra sidan” så fick man ett kort motlägg; ”det där vet vi ingenting om”.

Jag kom att tänka på en konversation jag hade med en student vid Umpumulo präst-seminarium i Zululand för många år sen. Patrick, en vaken och intelligent swazier, tittade mig djupt i ögonen över det povra frukostbordet och sa: ”You gave us the bread of life, but you forgot to take off the wrapping and that is what we are busy chewing on.”

Vi, och där tvingas jag identifiera mig med hela missionshistorien, har gett Livets bröd inslaget i vårt eget kulturella och teologiska omslagspapper. När allt kommer till kritan vad är det egentligen som inte är förpackning, vad återstår av kärnan, av brödet?

Inte mycket, tror jag. I den här situationen när döden blir så påtaglig och ”alldaglig” - och ju mer jag tänker på det - så blir det uppenbart att väldigt mycket av det vi kallar "innehåll" är kanske snarare "emballage".

Erfarenheterna att gå med min far mot den horisont dit jag inte längre kunde följa honom har definitivt stärkt mig i min absoluta övertygelse om en andlig realitet. Om den andliga dimensionen som den i slutändan enda realiteten. Om en kärna av djupa allmänmänskliga erfarenheter som ställer oss alla som barn inför det stora mysteriet. Men också om att våra språk och ritualer att försöka närma oss det eviga, och därmed det allmänna, är väldigt lokala och tidsbundna. Kanske måste det vara så när vi närmar oss centrum från alla olika håll som ekrarna i ett vagnshjul. Och så länge vi betraktar det hinsides från denna sida handlar det alltid om perspektiv och perception snarare än om uppenbarelse och erfarenhet.

                                                                  ***

När klockan hade gått över i långfredagens tionde timme satt vi alla runt Fars säng. Jag var långt ifrån övertygad om att stunden var kommen när Jennifer gav mig en lätt puff i sidan med uppmaningen; ”Pray!”. Tanken hade funnits där, men jag hade lyckats slå ifrån mig den med ursäkten att är inte det biskopens roll i det här sammanhanget? 

Jag viskar till Sven-Bernhard och syster Eva och får nån slags konfirmation tillbaka och så får jag plötsligt kontakt igen med den del av kroppen, längst ner i magen, där jag nyss hämtade mitt livs mest bottenlösa skratt. Och jag hör mig själv från samma punkt, men nu med det djupaste allvar, be en tackbön för det liv som varit min fars. Ett tack i närvaro av hans ande, alla änglar och alla de som gått före oss och kommer efter oss. 

Jag hinner inte mer än några meningar, men ändå hinner jag säga allt det väsentliga, när Eva som sitter närmast Far, med ett tårfyllt rop förkunnar att han är borta.

Hans ande har gått vidare, och förenat sig med alla de som gått före oss.

"Och jag står ensam kvar på denna stranden och ser på 

- när du går."

Eva konstaterade efteråt:

- Det var från dig han behövde höra att allt var förlåtet, så att han till slut skulle kunna släppa taget.

"Men vi står kvar på stranden medan himlen brinner röd 
- när du föds."

Kvar på stranden, i skenet av den brinnande solen, söker jag bitar av mitt livs drivved, skärvor av sanningar, reflexioner av solljus. Fylls igen av tacksamhet för allt det vårt möte givit, av allt det jag vill ge vidare så att jag kan få ha det kvar. 

Vi två är ett, vår Far, och ett med Dig.

Och Du är en, vår Far, och en med oss. 

Vi två är ett, vår Far, och ett med allt. 
Och allt är ett, vår Far, och ett med oss.