A song of reconciliation / En sång om försoning



I have a good friend in the Swedish Lutheran Church who has engaged herself deeply in the plight of the Tibetan people. Her engagement led her to move to Dharamsala in India to work in the big Tibetan community of refugees there. After some time she wanted to convert to Buddhism and was offered a personal conversation with Dalai Lama about this. When she had presented her thoughts Dalai Lama asked: "Do you feel that you have walked as far as you can on the Christian path, that you now are a fully realized Christian?
- No, of course not, my friend answered.
- Then I think you shall remain in the church, Dalai Lama responded, and carry on growing in your faith and from there work for reconciliation between our two ways.
My friend is still a member of the Lutheran Church and still works with a burning commitment to give the Tibetans a possibility to fully practice their religion.

I have the greatest respect for people who take their spiritual calling seriously and want to express it fully. I can understand people who due to these reasons choose to convert. But I believe with Dalai Lama that this is not an act that necessarily furthers the ecumenical cause. On the contrary, it risks underlining and strengthening the conflicts, real or imagined, of the different paths.  

There are also good examples within the global church of Dalai Lamas thought of working ecumenically from your given context. Wonderful and influential examples can be found in the Christian communities of Taizé and Bose. With Fransiscus ascent to the Holy See, these thoughts now find support in the highest Catholic leadership. In Bose, whose leader Enzo Bianchi is now the Pope's personal councilor in ecumenical matters, there is a practice in which those who want to join the community are requested to stay members in the church of their origin.  

The thought that unification of the Church - and in extension the world - could come about through everyone returning to the Catholic Church is not only naive and unworkable, it is outdated. It is like seeking your origin by trying to crawl back into your mother's womb.  

The unification comes about when we from our own given perspectives and traditions see and affirm our oneness regardless of religious, ethnical, social, class or gender-identity.

What's important is not what category we belong to - the whole point is that we are OK as we are - but rather that we are free to be who we are when we assert the other's right to be who he is. Diversity as the condition for unity and unity as the goal of diversity.

It is a hopeful sign that the spiritual leaders of the world, and they come from the East and the West, from all religions and no religion, understand this.

I am writing these lines in the peace of Berget retreat-center in Rättvik. I am here with Jennifer, giving a course called "A song of reconciliation". It is my first course here in 20 years and a few weeks before it we received a press-release announcing that all the staff is converting to the Catholic Church and the leader will be ordained a Catholic priest. Our course has been framed in a new context and light and these lines of mine are prompted by my need of honesty in this new situation.

I share with many a great love for this place Berget - "the Mountain" - in Rättvik. Here I have worked and lived as a volunteer, here I have, as numeral others found wells of spiritual sustenance during different times of my life.  Here I have taken and given innumerable courses, and here I have many in the community who I count among my oldest and dearest friends.

My relationship to the old log-house on Berget where now Saint Dominic's Catholic Chapel is housed is rather unique. It previously stood as a deserted house in my childhood's courtyard, a favorite hang-out for us kids where we dreamed childhood dreams of inclusion and community. The house was donated 35 years ago by the owner the Swedish Lutheran Church to Berget, taken down log by log and then put up again in Rättvik. I have returned and been embraced again by its dreams encapsulated in its walls. Of course I feel a sadness now that I am excluded from full participation in the services there. And I think I share that with both the members of the community on Berget as well as of the original donor's of the house; the members of the Swedish Lutheran Church.

But we cannot stay in that sorrow. I am convinced God has much greater plans for his humanity than our small houses and dreams can hold, plans that can be imagined and realized in dance and songs of praise, in prayer, meditation and conversations.

I am grateful that we have had the great privilege of doing just that this weekend. It is my hope that Berget will continue to be a place where this transcending and all-transforming song of praise can ring out. If not - the Song of Reconciliation will always find new places and new voices willing to extoll the Oneness of All.

                                                                           ***


Jag har en god vän i Svenska Kyrkan som engagerat sig djupt i det tibetanska folkets sak. Efter några år ledde engagemanget till att hon flyttade till Dharamsala i Indien och arbetade där i den stora exil-kommuniteten av tibetanska flyktingar. Efter ytterligare en tid ville hon konvertera till Buddhismen och hon fick möjlighet till ett personligt samtal med Dalai Lama om detta. När hon presenterat sina tankar frågade Dalai Lama; ”Känner du att du har gått så långt det är möjligt på den kristna vägen, att du nu är en fullkomlig kristen?”
- Nej det är klart att jag inte är, svarade vännen.
- Då tycker jag att du ska vara kvar i kyrkan, svarade Dalai Lama, och fortsätta växa i den tron och därifrån verka för möte och försoning mellan våra vägar.
Min vän är fortfarande kvar i Svenska Kyrkan och arbetar fortfarande med ett brinnande engagemang för att ge tibetanerna möjlighet att utöva sin religion.

Jag har stor respekt för människor som tar sin andliga kallelse på allvar och vill leva ut den fullt ut. Jag kan förstå människor som av dessa skäl väljer att konvertera. Men jag tror, som Dalai Lama ger uttryck för, att detta inte är en handling som nödvändigtvis för den ekumeniska saken framåt utan snarare riskerar att bekräfta och befästa de olika vägarnas synbara motsättningar.

Man kan naturligtvis även inom den världsvida kyrkan finna exempel på Dalai Lamas argument att verka ekumeniskt utifrån sin givna tillhörighet. Lysande förebilder finns att hämta till exempel från kommuniteterna i Taizé och Bose. I och med Fransiscus tillträde på påvestolen har den tanken nu även ett stöd från den katolska kyrkans högsta ledning. I Bose praktiseras ordningen att de som vill ansluta till gemenskapen stannar kvar i sin ursprungliga kyrkliga tillhörighet oavsett vilken, och dess ledare Enzo Bianchi är nu påven Fransiscus personlig rådgivare i ekumeniska frågor. 

Tanken att kyrkans enande, och i förlängningen mänsklighetens, skulle kunna uppnås genom att alla återvänder till katolicismen är inte bara en naiv och oframkomlig väg, den är passé. Det är som att söka sitt ursprung genom att försöka kravla upp i sin moders sköte igen.

Enandet sker när vi alla utifrån våra egna perspektiv och traditioner ser och bejakar att vi alla är ett, oavsett religiös, etnisk, social, klass eller köns-identitet.

Det viktiga är inte vilken kategori vi tillhör - det är det som är poängen att vi är OK som vi är - utan det viktiga är att vi blir fria att vara de vi är när vi bejakar den andres tillhörighet fullt ut. Mångfald som enhetens förutsättning och enhet som mångfaldens mål.

Det är hoppfullt att världens andliga ledare, och de komma från öst och väst, de komma från alla religioner och ingen religion, förstår detta.

Jag skriver dessa rader i stillheten uppe på Berget i Rättvik. Jag leder en kurs här tillsammans med Jennifer kallad ”En sång om försoning”. Det är min första kurs här på över 20 år och ett par veckor innan kom ett pressmeddelande från Berget som tillkännagav att föreståndaren kommer att vigas till katolsk präst och fem av medarbetarna konvertera till katolicismen. I någon mening har vår kurs hamnat i ett nytt ljus och sammanhang och dessa rader skrivs ur mitt behov av att vara uppriktig inför denna nya situation. 

Jag delar med många en stor kärlek till Berget; Här har jag bott och arbetat som volontär, här har jag i likhet med många andra funnit livsviktiga källsprång i olika perioder av mitt andliga liv. Här har jag tagit del av och hållit otaliga kurser, och här har jag än i dag de som jag räknar in bland mina äldsta och käraste vänner.


 
Delar av Berget med Malungs-stugan till vänster.
Min relation till huset där S:t Dominicus katolska kapell nu ligger, delar jag däremot inte med så många andra. Det stod nämligen övergivet på min barndoms gård i Malung, men var ett tillhåll för oss barn där vi lekte och drömde gränslösa drömmar om gemenskap och tillhörighet. Huset donerades av Malungs församling till Berget, jag var med när stock efter stock plockades ner och såg det sen upptimrat igen på Berget. Jag har återvänt till det och åter omslutits av dess drömmar inhysta i väggarna. Det är klart att det är en sorg i mig, som jag delar med donatorerna i min hemförsamling, och förmodligen även med Bergets bofasta, att jag nu är exkluderad från full delaktighet i gudstjänsterna där. 

Men jag kan inte stanna i den sorgen. Jag är övertygad om att Gud har så mycket större planer för sin mänsklighet än vad vi och våra små hus och drömmar kan innefatta. Men som vi tillsammans kan ana och realisera i lovsång och dans, bön, meditation och samtal. 

Jag är tacksam över att vi haft den stora förmånen att få göra just detta denna helg uppe på Berget och det är min förhoppning att Berget ska få fortsätta att vara ett ställe där denna gränslösa och allt omfattande lovsång ska få klinga. Om inte - hittar försoningens sång alltid nya platser och strupar att klinga ur. 










Comments

Popular posts from this blog

The road to love / Vägen mot kärleken