Skip to main content

Olof Palme till minne

Klockan är 23.21 den 28 februari 2016 och det är precis på minuten 30 år sen Olof Palme mördades. Jag tar ett djupt andetag och känner att jag behöver skriva av mig några tankar som legat och grott sen dess.

Så mycket mer än endast en ytterst remarkabel, och försvarslös människa dog denna natt för 30 år sedan. Sverige förlorade inte bara sin statsminister, Sverige förlorade sin oskuld, sitt unikum och sin position i världssamfundet. Svea rike förlorade sin väg där på Sveavägen. De röda blodsdropparna på trottoaren den natten gav en ny färg åt den blågula fanan.


Jag hade förmånen att vid ett tillfälle få möta Olof Palme. Varje vinter spenderade han en semestervecka uppe i Idrefjällen. Och varje gång besökte han den lilla socialdemokratiska föreningen på orten och höll ett anförande. Ett år jobbade vi i Fjedur uppe i Idre den veckan och vi blev ombedda att sjunga och berätta från Sydafrika vid Palmes anförande.

Vår statsminister var helt lysande, semesteravslappnad och informell. Där, bland de enkla gräsrötterna uppe i Idre kunde han visa både sin enkelhet och sin storhet. Han pratade om sitt arbete som medlare i Iran-Irak konflikten. Den höknästa och litet arroganta överklassungen som inte sällan dök upp i debatterna med sina ärkefiender moderaterna var helt frånvarande. Istället framträdde en kunnig, varm, engagerad människa med stor lyskraft och karisma, och med ett otroligt engagemang för den lilla människan. Fjärran från allt partikäbbel kunde han omfatta alla, se de stora perspektiven och yttra sig som den sanna altruisten och världsledaren han var.

Vi sjöng och jag, nyss hemkommen från en längre och upprivande resa i apartheidens Sydafrika, berättade om mina upplevelser. Efteråt kom han fram till mig och vi hade ett  hjärtligt samtal.
”Du ska bli politiker!” sa han och pekade på mej med ett pojkaktigt leende. Och så berättade han om hur det var just Sydafrika-frågan som hade väckt hans politiska medvetenhet under gymnasietiden och format mycket av hans fortsatta politiska liv. Vad ingen av oss då visste var att Sydafrika-frågan också skulle bli den sista fråga han adresserade. Några dagar innan han dog deltog han vid ”Folkriksdagen mot apartheid” där även vi i Fjedur sjöng. Det skulle bli hans sista offentliga framträdande. Sydafrikafrågan och kampen mot rasismen inramade hela hans politiska gärning.  

Men nu tittade han mig djupt i ögonen igen, satte fingret i bröstet och sa med all sin intensitet, men också med en värme som fortfarande bränner till när jag påminner mig om det: ”Du ska bli politiker, du ska bli politiker!” Och jag skruvade på mig och svarade undvikande att ”Nja, kanske inte på det sättet, men kanske på mitt eget vis…”

Efter dödsbudet var det nog svårt för flera än för mig att veta vad som egentligen var nationens trauma eller mitt eget personliga. Allt förenades i en sorgens sörja, en tid i tomhetens och frågornas tecken. Jag kastades in i en känslomässig centrifug och mitt i detta virrvarr av känslor så dök det upp en oerhört stark ingivelse, en inre övertygelse som inte ville ge med sig, att….att vi i Fjedur skulle sjunga på begravningen… Den sista meningen kräver än idag litet mod att skriva. Men den var så oerhört stark, så oerhört påträngande och ville inte ge med sig.

Vi hade alldeles innan spelat in en skiva med sydafrikanska kamp- och lovsånger kallad ”We shall never die”. Titelspårets text är bara den, repeterad om och om igen; ” We shall never, never, never, never, never die”. Och den inre rösten manade med samma intensitet att den sången plus ytterligare en svensk folksång, oklart vilken, skulle vi sjunga. Naturligtvis kom Janterösten in och hävde upp sin stämma än mycket starkare och ville dränka den stilla röst som Jante uppfattade som ren idioti: ”Vem tror du att du är?”

För att inte göra något ”obetänksamt” flydde jag till slut upp till fäboden långt från någon telefon och gömde mig.  Först när det bara var någon dag kvar till begravningen vågade jag mig ner igen. Musikaliskt ansvarig var Arne Domnérus för orkestermusiken och Kjell Lönnå för de vokala inslagen och bägge två hade ju varit våra mentorer och tillskyndare under vår karriär. När jag kom i närheten av en telefon ringde jag Dompan och lät det ringa ett par signaler bara, sen la jag på… Då kunde jag i alla fall säga att jag hade försökt…

När begravningen kom ville jag inte titta på TV. Men vid ett tillfälle passerade jag en påslagen TV och just då spelade orkestern ”Visa från Rättvik”. Den hade vi spelat in med Domnérus orkester några år tidigare och vi spelade den ofta under våra gemensamma konserter. Jag förstod direkt med en smärtsam klarhet att det måste ha varit den svenska folksång vi skulle ha gjort tillsammans på begravningen…

Efteråt hade jag svårt att förlåta mig själv för att jag varit så feg. Det enda sätt att komma undan mina egna självförebråelser var att lova att nästa gång jag kände den inre rösten så stark, nästa gång måste jag följa den, no matter what. Det är ett löfte jag försökt hålla och försöker fortsättningsvis att ha som en ledstjärna i mitt liv.  

Några år senare var jag och hela familjen på Fårö, Jennifer och jag arbetade med barnkörveckan där. Vid ett tillfälle frågade Georg Riedel, som tillhörde arrangörerna, om vi ville träffa Lisbet Palme. Vi svarade litet förvånade, ”Ja, gärna” och hastigt och lustigt sitter jag, Jennifer, Georg och Lisbet runt hennes köksbord i huset på Fårö och pratar förtroligt över en kopp te. Samtalet kom in på Olofs död och Jennifer säger; ”Ska du inte berätta det där som du gick igenom då..?” Och så berättar jag helt oplanerat min historia för Lisbet och för Georg som var med och spelade på begravningen, och bägge nickar bejakande efteråt och säger med fullständig självklarhet att ”ja det är klart att det är så det skulle ha varit.”

Det blev som ett märkligt svar på mina frågor och en oväntad tröst för en sorg som äntligen kunde läggas till ro.

Eftersom tidningarna ännu 30 år efter mordet fortfarande säljer lösnummer i spekulationerna om vem som var Palmes mördare, tycker jag det också känns rätt att dela med mig av Lisbets fullkomliga självklarhet där kring köksbordet i sitt utpekande av vem mördaren var. Jag med mina Sydafrika-perspektiv kunde naturligtvis lätt gå igång på Sydafrika-spåret, det passade väl in i mitt eget narrativ. Men efter den kvällen på Fårö råder det inget som helst tvivel i mig om att mördaren blev identifierad och dömd redan i tingsrätten.

Visan från Rättvik har heller inte släppt taget om mig. När vi sjöng den tillsammans med Domnérus orkester sjöng vi den på en gammal psalmtext: ”Gå varsamt min kristen.”

Gå varsamt min kristen giv akt på din gång
Den vägen är smal och den porten är trång
som förer till livet och de äro få
som kunna den finna och vilja den gå.

Och så vandrar den vidare genom ett dualistiskt landskap som bygger upp en värld av rättfärdiga och orättfärdiga, en vi-och-dem värld i vars förlängning man lätt hamnar i avarter av moralism och inkrökthet. Jag har aldrig riktigt kunnat köpa den texten, och jag tycker definitivt den är direkt opassande för vilken begravning som helst.

Jag minns en gång när jag satt i en gles kyrka med en kompis och lyssnade till "Gå varsamt", och vi viskade till varandra:

-  Så där kan det ju bara inte vara…
-  Nej, den trånga porten måste ju vara insikten att alla kommer hem.
-  Precis, och de äro få som insett detta…

Och så föddes en ny sång;

”Gå varsamt min broder, giv akt på din gång.
Den vägen är smal och den porten är trång.
Och porten är vissheten som vi nu bär:
Det blir ingen himmel förrän alla är där.

Gå framåt min syster, följ ljuset i dig.
Det finns ingen ära i att nedvärdera sig.
Ditt ljus är en strimma av evighet här.
Det blir ingen himmel förrän alla är där.

Som barn, visst vi knuffas, vi bråkar och slåss
”Dom där ska väl inte ha mera än oss”
Men nu vi försonas, i mötet vi lär:
Det blir ingen himmel förrän alla är där.

Vi kommer från världens alla vägar och stråk.
Vi gläds när vi ses och på all världens språk
vi sjunger och vandrar mot ljuset vi är;
Det blir ingen himmel förrän alla är där.”


Det är först nu, 30 år efter Olof Palmes död, som jag inser att texten också är en slags summering av hans testamente.

Det är aldrig för sent att sjunga den. Inte förrän alla är där i insikten att alla behövs för att skapa den himmel vi alla längtar efter.

Vid en workshop där jag pratat mycket om vikten av allas närvaro, allas härvaro, reagerade en av tenorerna på raden ”Det blir ingen himmel förrän alla är där.” Borde det inte vara ”Det blir ingen himmel förrän alla är här?” frågade han.

Tänk om det är så det är: Den dagen vi alla lever helt i nuet, när alla har försonat sig med sin historia och ingen är rädd för framtiden utan alla är endast här och nu - då upphör tiden, illusionen som vi alla upprätthåller i våra rädslor att tappa kontrollen - och vi går in i det vi kallar himmel…tillsammans...

Vilken underbar tanke!

Jag släpper min känsla av misstag i gårdagen och min oro för morgondagen.  Jag vilar i kärleken.

Det blir ingen himmel förrän alla är här!



Comments

Post a Comment

Popular posts from this blog

Åke Edvinsson, 60 år

Det går nog knappt en dag utan att jag tänker i tacksamhet på dig, Åke. Alla minnen som vi delat under årens lopp blir man ju ständigt påmind om genom gamla sånger och sammanhang, människor och miljöer som poppar upp litet här och där, litet nu och då. Häromdagen slogs jag av en lust att hålla ett tacktal till dig för allt du betytt för mig, men antog att det är väl något jag kommer att skjuta upp tills din begravning - om nu inte du kommer att sjunga på min dessförinnan. Men varför vänta till dess, tänkte jag sen? Det är så dags då, nej låt mig få uttrycka detta nu! Och så vaknar jag idag och ser att du fyller 60 år! Detta är mitt tillfälle, att få skriva ett helt oförblommerat tacktal till en underbar människa som nog betytt mer för mig - och för många andra - än någon annan utanför den innersta familjekretsen! Den första gång jag såg dig var den första gång jag hörde dig; i barnkören som repade i kyrkskolan under fröken Gun Anderssons ledning. Och vi fortsatte s

The unfolding tale of a hundred hymns

Wow! The power of setting your intentions...  Last summer I created a folder in my computer, and I had to give it a name. After giving it a quick thought I wrote: "Hundred hymns", in an attempt to be a bit poetic in the small space and time given.  There's a new hymnbook on its way in Sweden and a call has gone out for anyone who wants to contribute with proposals. I thought I ought to send in something before the deadline on New Years and the folder was created for this purpose.  I started to browse thru a life's worth of song creation and did not find much suitable, managed to come up with about 30 songs that I thought could work, after editing them quite substantially.  After that I fell ill in Covid. Little did I realise then how necessary this was for the developments that were to follow. For the first time in my life I had a personal and very tangible experience of life's brevity. And a reminder of the importance of taking every day as a precious gift.  ​ N

Never Ending Peace And Love – Reflections on a first encounter with NEPAL

Part 1 My time in Nepal is drawing to a close. For this time... Impossible to summarise this amazing country, but in short it has been a peak experience. Peak time with peak people in peak country. The nature is unquestionably one of its kind, with both jungle and the highest peaks of this planet within sight. And the people, to a large extent poor, but with a richness of soul and spirit that is overwhelming; generous, kind, humble and proud at the same time. But most amazing has been our way to approach it; walking, talking and singing... I feel that our "Sång & Gång" concept, our "walk & sing" adventures that we now have developed for almost 30 years have found an ultimate form here. We walk into the villages, meeting people eye-level, share a song, and walk out of there with a garland around our necks and a blessing on our foreheads. And a smile in our hearts and a sense of taking part in a real transformative meeting. For both parties. All of this has