Sverige möts - inte

 

”Sverige möts”, tv-debatten om folkomröstningen i Malung onsdagen den 7/10 2020, lämnar en fadd eftersmak. Sällan har begreppet ”den tysta majoriteten” fått en sådan primetime-möjlighet som i detta program, en möjlighet som fylldes med en kompakt och ekande... tystnad. Sverige möttes inte.

I den rådgivande folkomröstningen om en vindkraftpark på Ripfjället nyligen sade en tydlig majoritet i kommunen nej. Men under debatten i Sveriges Television saknades dessa röster.

För att ytterligare understryka demokratins skakiga position denna kväll tillkännagav den socialdemokratiske ordföranden i kommunfullmäktige Hans Unander i direktsändningen att kommunen inte kommer att beakta folkomröstningsutslaget, utan ge vindkraftsbolaget rätten att sätta upp snurrorna.

Den enda i församlingen som egentligen hade något att erinra mot denna demokratiska frivolt var Henrik Wachtmeister från föreningen Svenskt landskapsskydd, som med en greves vältalighet sökte ge röst åt den frånvarande majoriteten.

Hela hans framtoning och argumentering kändes dock långt ifrån den tysta majoritet vars nej han sökte klargöra. Ju längre debatten pågick tycktes Wachtmeisters stöd för fotfolket i Malung mest bara vara ett förtäckt stöd för kärnkraften.

Man kunde inte låta bli att känna litet vibbar från 90-talet, Ny demokrati, och greven och betjänten. Enda skillnaden nu var att "tjänstefolket" var frånvarande. Ett folk som för övrigt nog aldrig hade bett om grevens stöd, och vars ingång i debatten var den diametralt motsatta.

Allt detta väcker berättigade demokratiska frågor. Bakom ja- och nej-valsedlarnas svartvita yta döljer sig avgrunder av åsikter och visar upp ett alltmer polariserat och splittrat Sverige.

Elefanten i rummet var stad/land-frågan, som aldrig riktigt kom upp på bordet i och med att dess verkliga representanter saknades. Nu försökte inlånade akademiker och ledarskribenter prata i deras ställe och gav föreställningen en fläkt av absurd teater.

Men i det tysta och runtom hela Sveriges landsbygd pyr en vrede över att folket känner sig utnyttjade och övergivna. Skogarna skövlas, men vinsterna hamnar där rikedomen redan finns.

Malmen exploateras så länge världspriserna medger. Sedan lämnas stora hål i naturen såväl som i människors och samhällens hjärtan. Energin i älvarna har tämjts och exporterats och nu ska vinden i skogarna, folkets livsluft och syresättare, koloniseras.

Och när vinsterna väl är hemtagna med råge ska skattebetalarna, det utnyttjade fotfolket, stå för notan av snurrornas nedmontering. Det hade varit en relevant fråga till representanten för vindkraften: ”Varför har ni föreslagit i ert avtal att ni ska fråntas från ert ansvar att städa upp efter er?” Och den ännu mer relevanta frågan skulle naturligtvis ha gått till kommunens ordförande: ”Hur kan ni acceptera dessa koloniala villkor?”

Malung - Sälens kommun gränsar till Norge. Kommuninvånarna har goda möjligheter att som jämförelse uppleva ett annat land där landsbygdsfrågorna prioriteras på ett helt annat sätt än här.

I Norge går delar av vinsten från vattenkraften tillbaka till områdena där vattenkraften genereras. Man skapar ett ekonomiskt kretslopp som likt vattnets eget är hållbart.

Inte minst jordbrukspolitiken skiljer sig markant från den svenska. Så fort man kommer över gränsen till Norge ser man livskraftiga jordbruk som klättrar upp mot kalfjällen i stark kontrast mot förhållandena på den svenska sidan.

I början av 1990-talet producerade Sveriges bönder 75 procent av landets livsmedel. I dag är vi nere i 50 procent. Men den reella självförsörjningsgraden, om en kris skulle slå ut tillgång till bränsle och gödningsmedel med mera, är betydligt lägre än 50 procent. På frågan: ”Vilken självförsörjningsgrad har vi egentligen?” svarade Therese Frisell, sakkunnig på Livsmedelsverket: ”Om det skulle vara möjligt att nämna någon försörjningsgrad så är den lika med noll.”

I sin roll som inrikesminister sade Anders Ygeman (S) 2017 att självförsörjningsgraden är ”kanske inte det absolut viktigaste, vi kommer sannolikt att kunna utbyta varor med länder i vår närhet” och fick en del av publiken på Folk och försvars konferens i Sälen att höja på ögonbrynen. Efter vad vi upplevt av nordisk solidaritet under coronakrisen framstår detta uttalande i bästa fall som naivt, men snarare farligt.

I en riktig kris är alla sig själv närmast. Det är en av krisens definitioner och naturligaste effekter.

Och det är här som den privilegierade urbana delen av vårt land behöver inse att alla tjänar på ett land i balans. Ett land där landsbygden inte bara används till rekreation och råvaru- och energileverantör är till för allas bästa och säkerhet.

Vill vi undvika populism, extremism och att vårt land slits sönder behöver landsbygden lyssnas på och dess sår behöver tas om hand. 

Det starkaste inslaget i programmet var den anonyme Malungsbo som intervjuades ute i sin barndoms skog; ”Jag är uppväxt på de här markerna, det är här jag har minnet från början…” Sen brister rösten och med tårar i ögonen vänder han sig bort från kameran och mikrofonen.

Sverige möttes inte i onsdags och ingen av oss var vinnare.