Vad betyder det att vara svensk?



Ska Sverige gå med i NATO?

Ytterst sett handlar detta om vilka vi är och vilka vi vill vara. Vad är det att vara svensk? Vad betyder det?

Finlands nutidshistoria är trots närheten brödrafolken emellan på många sätt väsensskild från vår. När Finland först 1917 utropade sin självständighet gjordes det under brinnande världskrig och medan Ryssland av bolsjevikerna kastats in i en blodig och totalt omvälvande och uppslukande revolution. Finland hade i över 100 år varit ett förvaltningsområde under det ryska tsardömet där den högsta beslutanderätten tillhört tsaren i Moskva. Medan Ryssland var fullt upptaget med sina interna stridigheter bröt sig Finland ur och utropade självständighet. Och kom undan med det.

Nu vill Finland oerhört snabbt, medan Ryssland är militärt uppbundet på en annan front, ta ytterligare steg mot den västliga gemenskapen och ansöka om NATO-medlemskap, i en förhoppning om att historien ska upprepa sig. Ingen i Sverige kan förvånas eller invända. Det moderna Finland, med sin långa rygg vänt mot Ryssland men med ansiktet vänt västerut, har formats av sin geopolitiska situation och inte minst av den ryska invasionen under andra världskriget. Det narrativ den finländska nationen definierats kring har varit att inte reta den ryska björnen som fortfarande kan se Finland som en del av sitt revir. Detta har upp till nu varit Finlands bevekelsegrund för att behålla sin neutrala status.


Sveriges bevekelsegrunder för sin neutralitet har varit helt andra. Sen Napoleonkrigens slut har vi samlats kring en nationell historia, inte minst stadfäst och upprätthållen av socialdemokratin, där huvudtanken har varit alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Detta mantra, som upprepats framgångsrikt av socialdemokratin fram till för bara några veckor sen, har i mångt och mycket byggt den bild av Sverige vi och världen känner idag; en liten men självständig och fredlig enklav i en turbulent omvärld och tid, som utifrån sin roll som neutralt land byggt en demokratisk nation på internationell dialog och samverkan.

När nu statsminister Andersson och utrikesminister Linde, medvetet eller omedvetet påverkade av samtalen med Finlands motsvarigheter, antyder att Sverige skulle vara tryggare av att gå samma väg som Finland måste man fråga om det finns någon rationaliteten i detta? Eller hur mycket handlar det om att vi glömmer vilka vi är och att Finlands sak blivit vår även i bemärkelsen att vi övertar Finlands historiskt betingade rädsla för sin östra granne?

Varför är historien viktig här? Jo, för att det är just till historien som Putin vänder sig nu för att motivera och rättfärdiggöra sin aggression. I sitt långa tal på invasionens morgon hänvisande Putin till den storryska drömmen som behöver återupprättas, likt en Hitler som motiverar sin aggression med tidigare upplevda oförrätter. I den drömmen är Ukraina central, som den rysk-ortodoxa nationens vagga. Även Moldavien och de kaukasiska staterna ligger i ett expanderande ryskt synfält, följt av andra forna sovjetrepubliker som Kazakstan och Uzbekistan som allierade i kampen på Rysslands västfront. Först därefter skulle siktet vändas mot forna Sovjetrepublikerna som nu ingår i NATO, Baltikum, och då pratar vi naturligtvis om en oerhörd eskalation av konflikten. Nästa front i Putins strävan efter att återupprätta den gamla Sovjetstatens intressesfär skulle vara de gamla Warszawapaktsländerna som Polen, Ungern, Tjeckien och Bulgarien med flera. Först därefter ligger Finland vars ryska historia ändå inte ingår i den revanschistiska retorik som Putin ägnat sig åt.

Ryssland, som inte ens förmått inta Kiev, utgör inget hot med konventionella vapen mot ett neutralt, fredssträvande och alliansfritt Sverige, som aldrig ockuperats eller varit under ryskt herravälde. Ett Sverige däremot, som vid ett NATO-inträde bildar en första frontlinje i en kärnvapenallians utgör för en pressad Putin en oerhörd provokation och gör de nordiska länderna till en potentiell strategisk konfliktzon där spänningarna mellan Öst och Väst kan brisera. Det bästa scenariot vi kan hoppas på är en Östersjö i ständig spänning med hög militär närvaro och stora kostnader. En ostabil fred. Det finns definitivt krafter som önskar denna utveckling. Men inte svenska folket, om tillfrågat.

På samma sätt som historien kan hjälpa oss se nuet kan ändrade perspektiv på omvärlden få oss att se oss själva. Låt oss göra ett tankeexperiment: Mexiko genomgår en folklig revolt och den nya regimen är USA-kritisk. Detta är inte på något vis ett orimligt scenario. Den efterföljande diplomatiska konflikten med ett nationalistiskt och konservativt USA kastar Mexiko i händerna på Ryssland. I likhet med Kubakrisen 1962 vill Ryssland nu sätta upp en lång rad kärnvapen längs hela gränsen mot USA, riktade i ett ”existentiellt” hot mot landet.

Skulle USA tillåta en sådan utveckling? Jag tror de flesta av oss skulle svara ett oreserverat nej på den frågan. Skulle USA vara i sin rätt att militärt stoppa en sådan utveckling? Även här tror jag att många av oss skulle svara jakande och vid ett NATO-medlemskap kan vi även komma att få leva upp till den övertygelsen genom att behöva bidra militärt i en sådan konflikt.

Om vi kan förstå och till och med vara beredda att agera i detta fall borde vi också förstå Rysslands och Putins perspektiv och deras existentiella rädsla för att NATO kryper närmare inpå dess gränser. Paradoxalt nog borde konsekvenserna av att vi överväger ett svenskt NATO-medlemskap bli att vi också bättre inser motståndarens belägenhet. Och detta är Sveriges unika möjlighet utifrån vår geografiska och historiska position i världen.

Detta neutrala perspektiv är oerhört värdefullt, inte minst i tider som dessa. Sverige har på grund av sin oberoende ställning ofta fått ett inflytande utöver sin viktklass. I arbetet inom FN, mot kärnvapenspridning, och för freds- och konfliktlösning har vi en lång och stolt tradition att försvara. Ett fredsarbete, inte sällan pådrivet av socialdemokratiska kvinnor, där namn som Alva Myrdal, Inga Thorsson och Majbritt Theorin lyser som ledstjärnor genom landets internationella fredssträvanden under 1900-talet.

Att bryta med denna drygt 200-åriga tradition som tjänat oss så väl, ledda av vår första kvinnliga och därtill socialdemokratiska statsminister – om dock ej folkvald – är ett oerhört brott mot vår tradition och internationella status. Det skulle kräva en genomgående och grundlig förankring i folkviljan, bekräftad i val, för att kunna rättfärdiggöras. Att hävda att denna diskussion behöver klaras av innan valet för att man inte vill ha frågan som valfråga blir ytterligare en skymf mot hela vår långa demokratiska tradition och alla de människor som givit dess röst under århundraden.

Ytterst sett handlar det om vilka vi är och vilka vi vill vara. Vad betyder det då att vara svensk? Rent språkligt dyker begreppet, i formen suiones, första gången upp i skriven form i den romerska historieskrivaren Tacitus skrift Germania från år 98, som namnet på ett folk som bebodde en fjärran ö i den då kända världens norra utkant. Den fornengelska formen är sweon. Och vad är då dess betydelse? Den stora majoriteten av språkvetare är överens om att ordets rot är ett proto-indoeuropeiskt reflexivt pronomen motsvarande latinets suus, tyskans sich och dagens svenskas ”sig själv”. Det handlar om ett folk som vill vara sig självt.

Begreppet relaterar till folkets känsla av oberoende och vilja att försvara den. Det är vilka vi är och det har varit det särdrag som vi genom historien utmärkts av; ett oberoende folk. Än idag är oberoendet och självständigheten tillsammans med jämlikheten attribut som många icke-svenskar skulle associera Sverige och svensken med. I dess negativa pol kan detta självständighetsbehov lätt gå över i självgodhet och i en tendens att ta sig själv på litet för stort allvar, och dessa karaktärsdrag har ju också blivit en del av världens bild av svensken som stereotyp. Men den positiva sidan av saken, att vilja odla en självständighet för att på så vis möjliggöra för andra att vara sig själva är i sanning ett epitet att vara stolt över och väl värt att försvara.

Håller vi på att glömma vilka vi är? Få saker skulle kunna vara mer förödande för en nations välstånd och bestående. I tider där rädslan styr inte minst de som sitter i makten och fjärmar sig från sina folk, behöver vi en längre dialog och ett djupare utforskande av vilka vi är och vilka vi vill vara.

För vår skull. Och världens.


Comments

Popular posts from this blog

Trondheim

Åke Edvinsson, 60 år

Mountain and sea