The Cool Trust / Kool trast

I am out every morning, walking through a growing symphony. Every day new voices are added to the most wonderful of musical pieces.
The form is the classic with three movements: fast-slow-fast. The first fast and cheerful movement with the Tits', the Robins' and the Song-larks'  has been replaced by the slow and a bit more contemplative second movement of the Thrushes. Now it is time for the finale furioso; the Warblers enter center stage as the trees are in bud and the insects starts to appear. But not without the thrushes putting up a fight. The garden's unofficial first diva at present, a Songthrush with an impeccable feeling of form and divine improvisational and imitational gifts,  who has been perching unopposed in the highest firtree has now got competition. I never had the chance to see the upstart but I think it was the Marsh Warbler who usually occupies the same part of the garden. And he too is an imitator of note, yes the "Zelig" of the bird world, (you know the Woody Allen-movie about the man without identity who becomes like whoever he is around.) The song of the Marsh Warbler is only imitations. And some of the birds he mimics he shares with the repertoire of the Song Thrush. So a fierce and confused battle of aerial dominance ensued between these master-mimics. But I believe the adrenaline-pumped Song Thrush claimed a temporary victory in the end merited by a slightly greater volume of voice. But soon we'll have more warblers in place who will up the tempo of the singing and drive the more melancholic thrushes into the background. I am still eagerly awaiting some of the gardens big favorites: the Garden Warbler, the Blackcap, the Icterine Warbler.

But the thrushes are a lot of fun because you can pick out the different individuals, especially among the redwings and blackbirds, through their singing. You could probably do it among the Song-thrushes as well but they are so varied and "Zelig-like" so you wonder if they are even themselves sure of who they are...

But this year we have a Blackbird with a really cool jazz-phrase as his own distinctive sound-ID:

("Blackbird", by the way in Swedish is "Koltrast", "Coal/Cool-thrush"... and "trast" is pronounced as "trust" in English...)

This phrase appears constantly now in the garden and I have not been able to avoid making it a start of a new song. A real cool and funky jazz-piece. 

And some lyrics (work in progress) for our "King of the Cool":

I am the Cool Thrush           

Oh yeah

Yes I’m the cool, cool, cool thrush

I am the Cool Thrush

Oh yeah

Just trust -

The Cool Trust!

Look at the bird in the sky

Do I toil, do I sigh

Do I worry 'bout my dress-code?

No, I am fine, I am free!

Come and fly with me! 

Who’s the fool here?

I’m the King of the Cool here!

Trust me - I am the King of the Cool! 


Just trust -

The Cool Trust!

To trust in your wing as you swing

- while you sing - is the thing.

It’s a fluffy affair

to find flair in the air.

In a flurry of flight

you flash towards the light,

But you're fine as you are

as your guide is a star!


Yes I'm the Cool thrush!

Lyrics: Anders Nyberg © Peace of Music 2011

I hope to be back with the song in its entirety once our Jazz Singer is done rehearsing...


============================================================


Jag är ute varje morgon och vandrar genom en växande symfoni. Varje dag adderas några stämmor till det underbaraste av musikaliska verk.

Formen är den klassiska tresatsiga: snabb-långsam-snabb. Mesarnas, rödhakens och sånglärkans första snabba och hoppfulla sats har ersatts av trastarnas litet långsammare och eftertänksamma andra sats. Nu är det dags för den snabba finalen; sångarna tar plats på arenan i samma takt som löven spricker ut och insekterna kommer. Men inte utan att trastarna tar strid. Gårdens för tillfället okrönta sångdiva, en sångtrast med osviklig formkänsla, improvisatorisk gudagåva och lekfulla imitationer som suttit ohotad i högsta granens topp fick konkurrens. Jag hann aldrig se uppstickaren men jag tror att det var kärrsångaren som också brukar hålla till i den delen av trädgården. Och även han en imitatör av rang, ja fågelvärldens Zelig, ni vet Woody Allen-filmen om mannen som inte hade någon egen identitet utan tog efter allt och alla han råkade hamna ibland. Kärrsångarens sång är bara imitationer. Och en hel del "gubbar" delar han med sångtrasten. Så där blev det en konkurrens om luftrummet vill jag lova. Men jag tror den adrenalinstinne sångtrasten avgick med en temporär seger i kraft av något större volym i rösten. Men snart har vi ytterligare sångare på plats som kommer att höja tempot i sången och driva de litet mer melankoliska trastarna i bakgrunden. Jag väntar fortfarande på några av gårdens stora favoriter; trädgårdssångaren, svarthättan och härmsångaren.

Men trastarna är roliga därför att det med sången går att plocka ut individerna, speciellt bland rödvingar och koltrastar. Även bland sångtrastar, men de är så variationsrika (och "Selig-lika") så det är ändå svårt att hålla reda på vem som är vem.

Men i år har vi en koltrast som har en riktigt "cool" jazzfras som signum, kolla notexemplet ovan :

Den frasen dyker upp i trädgården ständigt och jag har ju inte kunnat låta bli att höra en hel låt till denna "Cooltrast".

Och texten är på gång för vår "King of Cool", kolla i engelskan ovan:

Hoppas få återkomma med sången i dess helhet när trädgårdens jazzgosse har sjungit färdigt!