Hängmatts-teologi

Hängmattan är uppspänd och jag avspänd. Jag svävar under en skir björkgrönska och gungar lätt i takt med lövsångarens vaggande visa. Den anlände i morse - innan myggen - och välsignar gården med sin ljuvlighet. I den varma vinden sprinklas jag av söt björksav som hackspetten korkat upp från björkens krona. Jag öppnar munnen på vid gavel men det välsignande vattnet stänker generöst över hela kroppen utom in i min skrattande mun. Men vad gör väl det? Vill jag dricka har jag en hel flaska med nytappad björksav vid min sida.

Ljuvligheters ljuvlighet.

Kanske borde man försöka fånga allt detta i bloggen...? Jag famlar efter laptopen, men innan jag hinner logga in inser jag det futila i projektet och lägger ner laptopen igen, drar upp benen och somnar in som ett barn i en djup, djup sömn, översköljd av björkens och lövsångarens sötma...

Jo, jag vill förmedla detta, jag vill börja blogga igen.

Men mer värt än alla bloggar i hela bloggosfären är att bara ligga i min hängmatta en stund och känna enheten och delaktigheten med hela denna här-lighet.

Jag var i kyrkan i söndags. Har naturligtvis hört talas om "Allhelgonamässan" i Stockholm, som nu finns i Katarina-kyrkan, och vi beslöt oss för att gå dit hela familjen, litet av nyfikenhet men mest för att sonen behöver fylla sin konfirmationskvot av gudstjänstbesök. Men jag gick därifrån glad och tacksam, ungefär som när jag sedermera kravlade mig ur hängmattan; påfylld, mottagen, bekräftad. Redo att gå vidare och berätta.

Det är ju inte varje gång man går sån från en gudstjänst.

Och det var kul att förstå varför; det saknades den "duktighet" som för svenska gudstjänster ofta tillhör ordinariet. Inga musikaliska eller teologiska gester som omedvetet förkunnade vår präktighet. Med effekten att vi alla kände oss OK och delaktiga i det stora hel(ig)a.

En kör som bara vill vara duktig blir till slut så odrägligt olyssningsbar. Men den som vill förmedla något utöver det, visa sina sprickor där ljuset kan komma igenom med den röst som blivit den given, den lyssnar jag gärna till.

Och skogen skulle vara väldigt tyst om bara den vackraste fågeln skulle sjunga.

Nu ska jag gå ut och lägga mig i hängmattan igen och bara vara. Och lyssna på mina läromästare. Lövsångaren, ett 10 grams mirakel som just på egen vinge tagit sig hem igen från Afrika. Där finns det anledning att skrävla. Men han sätter sig i min björk för att bara för mig sjunga den vackraste strofen, ständigt ny och modulerad, som berättar ödmjukt om delaktigheten i allt detta storslagna. Så anspråkslöst i all sin storhet. Så vackert, i all sin anspråkslöshet.

Och skulle det dyka upp en kråka kommer jag med glädje och igenkännande även hälsa dess sång från hängmattan. "Jag är OK, jag är den jag är, jag är del av hela härligheten."

Det är det som är det fina i kråksången.