Balance, Sebastian and Idiots.


Yesterday was spring equinox. And today is both the international Downe's Syndrome Day and Johann Sebastian Bach's birthday. 

And....? 
What's the connection?

Balance...!

I am listening to Johann Sebastian's Violin Concerto in A Major while writing. It is so divinely balanced. Sebastian is the great democrat among the composers. All parts have equal rights and worth. During the homophonic era, which succeeded the polyphonic, the different parts did not enjoy the same worth. The ones on top would be more important. And it seems we have not yet advanced beyond that time...

So wonderful therefore to listen to Bach, the democrat. You can penetrate into the centre of the music and find that it is fresh and vital to the core. The musical crossword he creates can be read both vertically and horizontally. (Yes, sometimes even backwards...) And not as a token or theoretical construction. But as the most sublime music. Balanced. Divinely inspired and balanced...

Now "Jesus, joy of man's desire" streams out of Spotify. So unbelievable beautiful! Created in some divine vacuum far from the worries and chores of the world? 

No, created in the eye of the storm in the middle of life. In the midst of all the futilities and dealings with uncomprehending employers, snotty choristers, vain counts and .... talented children. Sebastian had 20 with two wives.

One of them was Gottfried Heinrich. His brother Carl Philip Emanuel defined him as an "idiot" but added in his fathers "Genealogie" "...war ein grosses Genie, welches aber nicht entwickelt ward."
(was a great genious, but wasn't developed.)


It is in this seeming chaos that Sebastian seeks the balance. Finds it in the music. Creates it. Week in, week out. Seeks the greater truth, the more beautiful structure. The eternal truths in the midst of all futilities. In spite of the fact that he must have assumed with all right that his music would never be performed more than once, he kept writing as if it would be sounding forever. And now I sit here, with the rest of the world and listen time and again on all this loveliness. 

Now one of the Goldberg-variations stream forth from the speakers. A composition with such strict rules it should make all esthetic appeal impossible. But Bach is at his best when he diminishes the possible solutions to what seem a bare minimum. Sets impossible restrictions and conditions for the composition. Like a Houdini who wraps himself in chains with padlocks on and lets himself be locked up in a casket on the bottom of a pool. It should be impossible to get away from there. 

But he resurrects, undisturbed, exuberant, free! Spirit's victory over matter. Again. And again. 

Outside the window a mild spring sun is shining, and it shines equally long on all of us today. On all people, on all parts in the big musical tapestry. All are equally important! It shines on idiot and genius alike, if you now happen to be able to tell the difference. 

Sebastian, today is your day. You ask me and the whole world to dance with you and I accept the invitation and plunge into the extasy. I thank this day of equality that saw you born. And I thank you Sebastian for showing that it is only here and now that we can find the joy and the beauty, the eternal values. 

In the midst of all the worries. Among snotty choristers and silly bureaucrats. 

For how could eternity not be now? 


                                                                               *





Igår var det vårdagjämning. Och idag är det både den internationella Down’s syndrom-dagen och Johann Sebastian Bachs födelsedag.

Och..?
Något samband…?

Balans…!

Sitter och lyssnar på Johann Sebastians violinkonsert i A-dur medan jag skriver. Den är så gudomligt balanserad. Sebastian är den store demokraten bland kompositörerna. Alla stämmor har lika värde. Under homofonins era som efterträdde polyfonins så är det inte samma värde på de olika stämmorna. Den som är överst är viktigast. Och den eran har vi väl inte riktigt tagit oss ur än...

Så underbart därför att lyssna på demokraten Bach.  Man kan borra sig in i centrum av musiken och upptäcka att den är kärnfrisk och levande ända längst in. Det musikaliska korsordet han skapar kan läsas både vågrätt och lodrätt. (Ja, ibland till och med baklänges…) Och inte som några nödrim eller teoretiska konstruktioner. Utan som ljuvligaste musik. Balanserad. Gudomligt inspirerad och balanserad…

Nu rullar ”Jesu joy of mans desire” igång på Spotify. Så otroligt vackert! Skapad i något slags gudomligt vakuum fjärran från världens bestyr och futtigheter?

Nej, skapad i orkanens öga mitt i livet. Mitt i alla bestyr med oförstående arbetsgivare, snoriga körsångare, fåfänga furstar och… begåvade barn. Sebastian fick 20 stycken med två fruar.

En av dem var Gottfried Heinrich. Av brodern Carl Philip Emanuel definierades han som  ”idiot” men han tillade i sin faders ”Genealogie” "...war ein grosses Genie, welches aber nicht entwickelt ward." (..var ett stort geni, som tyvärr inte blev utvecklat.)

Det är i detta skenbara kaos som Sebastian söker balansen. Hittar den i musiken. Skapar den. Vecka ut, vecka in. Söker den större sanningen, den vackrare strukturen.  De eviga värdena mitt i alla futiliteter. Fastän han väl med all rätt förmodade att det mesta av hans musik aldrig skulle framföras mer än en gång, skrev han som om det skulle kunna klinga för evigt. Och nu sitter jag och resten av världen och lyssnar om och om igen på denna ljuvlighet.

Nu rullar en Goldberg-variation fram ur högtalarna. En omöjlig komposition vars stränga regler borde omöjliggöra alla estetiska värden. Men Bach är som allra bäst när han begränsar de möjliga lösningarna till vad som verkar vara ett minimum. Sätter omöjliga förutsättningar för kompositionen. Som en Houdini som virar in sig i kättingar med hänglås och låter sig stängas in i en kista på botten av en bassäng. Det ska inte gå att ta sig ut därifrån.

Upp står han, bekymmerslös, bländande, fri! Andens seger över materian. Igen. Och igen.

Utanför fönstret skiner en vän vårdags-sol, och den skiner lika länge på oss alla idag. På alla människor, på alla stämmor i den stora musikaliska väven. Alla är lika viktiga! Den skiner på idiot såväl som geni, om man nu händelsevis skulle upptäcka någon skillnad.

Sebastian, idag är det din dag. Du bjuder upp mig och hela världen till dans och jag tackar för inbjudan och kastar mig in i extasen. Jag tackar denna jämlikhetens dag som såg dig födas. Och tack Sebastian för att du visar att det bara är här och nu som vi kan hitta glädjen och skönheten, de eviga värdena.

Mitt i alla bestyren. Bland alla snoriga korister och korkade byråkrater.

För hur skulle evigheten kunna komma sen?






Comments

Popular posts from this blog

Trondheim

Åke Edvinsson, 60 år

Mountain and sea