The end of sacrifice / Det sista offret




I cannot stop looking at this picture that has been floating around on facebook.

'And suddenly, I looked at the bull. He had this innocence that all animals have in their eyes, and he looked at me with this pleading. It was like a cry for justice, deep down inside of me. I describe it as being like a prayer - because if one confesses, it is hoped, that one is forgiven. I felt like the worst shit on earth."

Regardless of this commentary from the toreador is authentic or not it doesn't takeaway anything from the picture which shows the collapse of Torrero Alvaro Munera, as he realized in the middle of his last fight the injustice to the animal. From that day forward he became an opponent of bullfights.

An epic meeting between man and beast. Man forgiven by beast and by accepting the forgiveness becoming more than mere beast himself, becoming a true man! One who does not let his supposedly superior intellect and consciousness separate him from his oneness with creation and turn him into something less than human.

What happens it we look deep into the eyes of creation and see a beautiful mirror of ourselves, instead of a world to be feared, exploited, ruled and conquered in our attempt to show manhood? If we see that we are part of something far greater than ourselves? If we dare to see without fear our own beauty and we realize, at long last, that the time of sacrifice is past? Then this picture can be a turning point not only for Alvaro Munera but for all of us and humankind as well.

Every unsustainable outtake of wealth of this planet is a form of sacrifice. And we are our own ultimate victim.

We cant make it as masters of this planet. We survive only as stewards of it.

We would never have made it without that bull. We would not have been what we are without him. He is the one who has pulled our plows, who has given us our cultivation and culture, given us our food to eat, our milk to drink and our hides to clothe us. Having grown up in the last dying days of a low-technological cow-based culture, as so many around the world still are, it is easy to understand man's total dependency on nature. But harder to understand our need to sacrifice it. We don't sacrifice the bull because we don't need him. We sacrifice him just because we cannot do without him. That is the whole point in the inverted logic of sacrifice. And the ritual sacrifice of the nature that supports and supplies us carries on. Our rape and pillaging, our sacrificing of Nature's generous gift is continuing unabatedly.

Why do we have to tease the bull, injure him and finally sacrifice him at our own peril?

Why do we keep on greedily exploiting the creation that we ourselves are a part of, and thus hurting ourselves enormously?

The courage of the matador sitting where he is a meter away from the horns of the bull is still nothing compared to the courage he is showing by daring to see his own life truly and take the radical steps to break with the past. Turning around. Breaking with his history, the His-story of his family and his whole culture. And start a new journey reunited with nature and not fearing and fighting it any longer.

Indeed the cow is holy - together with all the other animals of this planet. And unless we can see the holiness of the cow we are also unable to see our own holiness. And that is the real big catastrophe. Because if we are unable to see our own divinity we will be forced to carry on making our sacrifices to our old bloodthirsty gods.

Preparing for the path I realize that the path of Alvaro Munera is the path of all of us. As individuals, nations and humankind. We have to turn around. And start walking the opposite direction. Seeing the pleading and bleading stand of the bull and the remorse of the bullfighter should be enough for anyone to let that bull be our last sacrifice.

And instead walk proud out into the future, head high with the beauty and power of a bull residing inside ourselves.

                                                                    *


Jag kan knappt slita mig från den här bilden som har cirklat runt på facebook. Och oavsett om den här kommentaren från torreadoren är autentisk eller ej, så blir ju inte bilden sämre av det:

”Och plötsligt, tittade jag på tjuren. Han hade den där oskulden som alla djur har i sina ögon, och han tittade vädjande på mig. Det var som ett rop på rättvisa, djupt inne i mig. Det kändes som ett slags bön – och om man ber om nåd, så är ju förhoppningen att man ska bli förlåten. Jag kände mig som världens värsta skit.”

Fotot visar Torrero Alvaro Muneras kollaps, när han inser orättvisan mot djuret mitt i sin sista tjurfäktning. Från den dagen är han en motståndare till tjurfäktningar.

Ett katalytiskt möte mellan människa och djur. Människan förlåten av djuret och genom att acceptera förlåtelsen blir människan mer än bara ett djur – en sannare människa! En som inte låter sin förmenta överlägsenhet i intellekt och moral separera henne från enheten med övriga skapelsen och därmed blir hon helare och mer människa!

Vad händer om vi tittar in djupt i skapelsens öga och ser en spegelbild av oss själva istället för en värld att frukta, erövra, dominera och exploatera i ett försök att visa vår manlighet? Om vi såge att vi är del av någonting betydligt större än oss själva? Om vi vågar se utan rädsla vår egen skönhet och inse - äntligen - att offrandets era är över. Då kan den här bilden bli en vändpunkt inte bara för Alvaro Munera utan för oss alla och hela mänskligheten med oss.

Varje ohållbart uttag av skapelsens ändliga resurser är ett slags offer. Och det vi offrar, i den slutliga analysen, är oss själva.

Vi klarar oss inte som herrar på planeten. Vi överlever endast som dess vårdnadstagare. Vi skulle aldrig ha klarat oss utan den där tjuren. Vi skulle aldrig ha varit där vi är nu utan honom. Han är den som har dragit våra plogar, som har gett oss odling och kultur, gett oss mat att äta och mjölk att dricka och hudar att klä oss med. Har man växt upp i det sista ekot av en låg-teknologisk, ko-baserad kultur, på det sättet som många människor gör än idag, så är det lätt att förstå människans fullständiga beroende av naturen. Men svårare att förstå behovet av rituella offer av densamma. Vi offrar inte tjuren för att vi inte behöver honom. Vi offrar honom just därför att vi inte kan klara oss utan honom. Det är det som är hela poängen i offrandets bakvända logik. Och våra rituella offer av den natur som föder oss fortsätter.
Vår skövling och våldtäkt, vårt offrande av alla de resurser som naturen erbjuder fortsätter oförminskat.

Varför måste vi fortsätta att reta, skada och till slut döda tjuren med risk för vårt eget liv?

Matadorens mod där han sitter en meter från tjurens horn är ingenting jämfört med det mod han visar när han vågar i sanning se sitt liv och ta radikala steg att bryta med sitt förflutna. Ställa om. Bryta upp från historiens bojor, från sin egen, sin familjs och sin kulturs nedärvda machismo. Och börja en ny resa tillsammans med naturen, inte i en kamp mot den.

Sannerligen, kon är helig - tillsammans med den här planetens alla andra djur. Och om vi inte kan se kons helighet så kan vi heller inte se vår egen. Och det är den stora katastrofen. För om vi inte kan se vår egen gudomlighet kommer vi att tvingas fortsätta förrätta offren till våra gamla blodtörstiga gudar.
En sundare syn på naturen kan inte börja i något annat än vår syn på oss själva.

När jag jobbat med förberedelserna för the Path inser jag att Alvaro Muneras väg är allas vår väg. Som individer, nationer och mänsklighet. Vi behöver alla ställa om, vända om. Och börja vandra i andra riktningen. Att se den blödande och vädjande tjurens hållning och tjurfäktarens ånger borde vara tillräckligt för att låta den tjuren vara vårt sista offer. 

Och istället vandra stolt ut mot framtiden med en tjurs skönhet och kraft inom oss. 

Comments

Popular posts from this blog

At the breakfast table

Åke Edvinsson, 60 år