Med långbåten till regnbågens fäste

"Vi bygger broar med varann, som ska förena land med land, vi börjar här vid Ljusnans strand, här har du nu min öppna hand!" 

Sången stiger mot en dramatisk himmel. Vi är på Undersviks stiftsgård vid Ljusnans strand, och avslutar en stark dag med "Så som i himmelen - Live!" - på vattnet. Länge tvekar vi om det kan bli någon rodd när himlen mullrar under en stålgrå huva och regnet lägger ett våt-kallt omslag på nöjet. 

Men så spänns en regnbåge över älven, och den här gången är nedslagsplatsen så nära så det känns som om man bara skulle kunna böja sig över till andra stranden och plocka upp skatten. Jag och Filip hoppar i som sista roddarpar och vi lägger ut. Mot Regnbågs-stranden!

Det känns högtidligt att sitta i båten. Och framförallt känns det hemtamt, första gången till trots. Som ett kärt återseende... Båten är tämligen nybyggd, och jag har som sagt aldrig suttit i en långbåt tidigare, men som mänsklighet har vi varit där länge. Modellen är tagen till minsta mått, från en båt från 300-talet som man hittat i en dansk mosse, tämligen välbevarad.

Båtens former har formats likt en sten i handen. Långsamt, långsamt för att till slut hitta sin ultimata form och funktion i samspel med den hand som för den. Kan inte låta bli att tänka på Röde Orm och alla andra galär-slavar som ansat sitt skägg på sämsta möjliga sätt; år ut och år in med åran som enda verktyg. Men det finns en frihet i att ta ut svängarna och inte minst i samspelet med roddarkamraterna. Analogin med körsången vi kommer från känns omedelbar och reell; det handlar inte om din individuella styrka och förmåga så mycket som kollektivets. Om samspelet och den gemensamma intentionen. Och när det till slut börjar sjunga om årtagen så känner man styrkan, när man släpper taget om sitt egna jag och går upp i den större helheten så blir dess styrka min egen, dess sång min sång.

Vikingarnas framgångar har i mycket tillskrivits deras båtar. De är väldigt grundgående, bara ett par dm, vilket möjliggjorde snabba och överraskande attacker på oväntade ställen. Men när jag sitter i båten inser jag att bilden av de attackerande horderna som odisciplinerade sällar förmodligen är skapad av de besegrade. För att överhuvudtaget ta sig till främmande kuster krävs en stor disciplin och koordination. Förmågor de naturligtvis inte lämnade i båten utan hade med sig även på land.

 Och båten, i en mängd kulturer, är inte bara den farkost som tar oss från strand till strand, utan den farkost som ska föra oss från en existens till en annan; floden skulle kunna vara Styx, det blåsvarta vattnet under oss, speglande regnbågens alla färger är vårt gemensamma undermedvetna som är vår vän om det handhas rätt, men kan lätt bli en dödlig fara om det inte förstås, om det inte blidkas.

Vi tar oss tillbaka med regnbåten till regnbågens fäste. Vi vänder hem med en känsla av att ha fått resa i en tidsmaskin som inte bara ombesörjer den enkla detaljen att mjukt och följsamt föra oss in i en annan tid, den har gett oss en bild av att få färdas in i en annan dimension!

Tack Lasse och Arbrå Kyrkbåtsroddare för ledning på färden!