Nationaldags-tal



Högtidstal vid Svenska Nationaldagsfirandet i Dala-Floda 6/6 2014

Visst är det underbart att få inleda vårt Nationaldagsfirande här i Floda med uråldriga locklåtar från Dalarna sjungna av en sydafrikanska i Flodadräkt!

Och vädret har vi med oss, men faktiskt så har vi nog regnskurar att tacka för att vi överhuvudtaget firar nationaldagen idag. Så här års brukar ju vi svenskar litet yrvakna och nästan generade ställa frågan; varför firar vi nationaldag egentligen? Och om det inte hade regnat så gränslöst ymnigt i Stockholm den 5 juni 1893 så hade vi förmodligen inte stått här idag och firat nationaldag. Artur Hazelius, grundaren av Skansen, hade det året arrangerat en Vår-fest på Skansen som skulle få sin avslutning den 5 juni och det hade rönt stor uppmärksamhet i staden. Men så kom det där hejdlösa regnandet och folket stannade hemma. Men för att rädda tillställningen litet annonserade Hazelius att man förlänger festligheterna med en dag, och eftersom det var Gustav-dagen och årsdagen av Gustav Wasas inridande och kröning i Stockholm dagen efter, så annonserade man det som en Svenska Flaggans dag och en ”stor nationalfest till firande av våra historiska minnen”. Det kom några fler den 6:e och framförallt så fortsatta man detta firande på Skansen år efter år och till slut spred det sig ut över landet och fick för bara några år sedan status av nationaldag. Och nu står vi här i dag i Floda och tittar upp mot skyarna och undrar på typiskt svenskt manér om vi ska klara oss från regnet.

Men man kan ju undra om vi verkligen behöver söka anledningar att fira den här dagen. När vi ser oss omkring så inser vi väl rätt snart att vi har väldigt många anledningar till tacksamhet och till att fira i vårt land. Ett land där solen och regnet blandas i lagom proportioner över ett rikt och generöst tilltaget land som vi känner stor delaktighet i och stolthet för. Ett land som haft förmånen och den goda turen att få ha fred i över 200 år, var hittar man ett sådant någon annanstans på jorden? Och tittar vi runt omkring oss där vi står i vår älskade lilla by så fylls vi väl av samma känslor. Vi står här mellan vattnet och vägen, i mötet mellan naturen och kulturen, floden som gett byn dess namn, och dess ständiga livsflöde, och vägen som slingrar sig i samspråk med älven mellan de röda stugorna, de färgglada dräkterna och den fullödiga musiken. Visst har vi anledning att fira! Egentligen har vi väl anledning att fira nationaldag varje dag på året!

För mig är det här en riktigt speciell nationaldag, inte vilken 6:e juni som helst. Det är nämligen första gången i hela mitt liv som jag bär nationaldräkt. Jag ska erkänna, med en lätt rodnad, att jag tidigare har tyckt att det har funnits en liten tönt-varning insydd i dräkten, men jag ska till mitt försvar också säga att jag hela livet vetat att jag en dag ska bära den och göra det med stolthet och att det ska vara en väldigt viktig dag och ett speciellt tillfälle. Och i dag har den dagen kommit!

Anledningen till mitt beslut att bära den har att göra med att det för en tid sen publicerades en artikel av Sverige-Demokraterna där Floda nämns som ”en av de mest kulturkonservativa bygderna i vårt mest kulturkonservativa landskap”. Floda-kulturen kidnappades för deras syften och användes som ett exempel på ett slags ariskt paradis. Och då var vi naturligtvis många som reagerade. Men riktigt brydd blev jag häromdagen när jag hörde att några Floda-kullor i Stockholm skulle gå på restaurang, iklädda dräkt på det sätt som dalkullor i Stockholm plägat i århundraden, och möttes av motstånd i portgången. Restaurangen kände tveksamhet att släppa in dem för de ville inte bli associerade med Sverige-Demokraterna…

Då kände jag att nu är det faktiskt dags för mig att dra på mig min Malungsdräkt!

Nu måste vi använda alla färger vi har, alla toner vi har och alla ord. Nu måste vi använda vår fantastiska tradition, våra nationaldagar, nationaldräkter och nationalsånger för att försvara framtiden! Vi kanske inte bara borde fira nationaldag varje dag utan även bära dräkt varje dag som vi tidigare gjort! För att försvara mångkulturen!
Så möts vi här nu på Norsbron i våra dräkter; Jennifer som flyttat 10 000 km norrut till Floda, i Lisska's gamla vackra Flodadräkt, som ju inte bara av oss i Floda anses vara den vackraste i hela Sverige, och jag som flyttat 100 km söderut, i min Malungsdräkt. (Som jag förresten fick tag på genom att facebooka Lars Moberg i Hong Kong, som hade koll på var jag kunde låna en Malungsdräkt i Falun.)
När främlingsfientliga partier blivit de största partierna i senaste valet i flera av Europas stora demokratier inser vi att nu är det faktiskt på allvar. Vi som kommer från ett land, Sydafrika, som värre än något annat drabbats av rasismens plågor men tagit sig ur dess strypgrepp och landar i ett Europa och ett Sverige som i sitt oförstånd är på väg åt fel håll undrar förstås, vad är det som händer?

Jag kommer osökt att tänka på en scen ut filmen ”1900”, Bertoluccis mästerverk som skildrar fascismens kamp mot demokratin i mellankrigstidens Italien. Fascisterna har bränt ner socialisternas kontor i staden och bränt inne de som arbetat där. Men ingen verkar orka engagera sig. Då tar deras vänner och lägger de förkolnade kropparna på en vagn och drar dem genom staden för att folk ska se och vakna. Men överallt de går i de trånga gränderna stänger människorna sina fönster-luckor. Trots vännernas rop drar den makabra paraden tämligen obemärkt genom gatorna. Ingen orkar se eller göra något. Någon tid senare faller mörkret över Italien och hela Europa. Sverige klarar sig som genom ett litet under.
En av effekterna av SD:s artikel är att Floda nu kommer att lansera en liten slogan vid sidan av sin logga, Dala-Floda - Dalarnas lustgård; "DALA-FLODA - VÄRNAR KULTUREN OCH VÄLKOMNAR VÄRLDEN!"

Det är viktigt här att tillägga att vi välkomnar inte världen genom att vi värnar kulturen. Det är tvärtom; Vi värnar kulturen genom att vi välkomnar världen! Vi värnar inte kulturen genom att hålla fast vid våra kulturella yttringar. De förändras ständigt. Om våra förfäder hade hållit fast vid sina egna kulturella yttringar och uttryck hade vi inte haft några blommor i Floda-dräkten, för de kommer från Norge. Och vi hade inte haft någon polske-omdansning i huppleken. För den kommer från Polen.

Där vi står nu alldeles invid Norsbron där vår traditionella hupplek har dansats genom generationerna, är det viktigt för kulturarbetare och alla andra att inse, att det viktiga är trots allt inte blommorna i dräkten eller turerna i dansen. Det viktiga är Norsbron, mötesplatsen som förbinder den ena sidan med den andra, vattnet med vägen, kulturen med naturen, männen med kvinnorna, norr med söder. Utrycken kommer att förändras och behöver förändras. Det viktiga är att mötena sker. Det viktiga är att vi värnar våra mötesplatser.
I en tid när våra offentliga rum säljs ut för spottstyvrar till riskkapitalister registrerade i skatteparadis behöver vi mer än någonsin slå vakt om våra offentliga rum. Om talessättet ”att sälja smöret och tappa pengarna” har sin tillämpning någon gång så är det väl i detta sammanhang.

Längs vår bygata här i Kyrkbyn behöver vi värna våra offentliga rum; vårt församlingshem, där vi träffas idag, vårt ålderdomshem, där vi kommer kanske att ses om något decennium, vår pistolskytteförening, vår kyrka, lekplats – och vårt Pönkun, vår Thailändska restaurang som i likhet med de norska blommorna och polska danserna har blivit en viktig del av vårt kulturliv. Vi behöver alla världens kryddor i vår by, men framförallt behöver vi lära oss att se varandra inte som ett vi & dom, utan som ett jag och du, och mötas över bron.

När jag ser vår fridsamma bygata kan jag inte låta bli och tänka på våra barns skolväg i Johannesburg, innan vi flyttade hit till Floda.

Vi kollade vilka skolor i närheten skulle kunna vara bäst och fastnade för en indisk skola, fem kvarter bort. Men på vägen dit passerade vi först en afrikansk karismatisk kyrka, (efter att vi gått dit några gånger utan att förstått ett ord men verkligen uppskattat sången dök ett äldre vitt par upp i församlingen; de visade sig vara från Örebro och kyrkan en sista utpost av Örebromissionen!) sen en moské, ett dominkanerkonvent, ett kinesiskt ålderkomshem, ett buddistiskt center, en synagoga och till slut ett hem för shizofrena. Men de stängde förresten och flyttade därifrån, det blev väl bara för mycket. Och synagogan stod övergiven, judarna har lärt sig av historiens hårda skola, när det är dags att flytta från ett område.

Vid ett tillfälle hade någon sprayat ”Jesus loves you” på moskédörren. Jag ska ärligen erkänna att jag kände mig lättad när muslimerna målat över det några dar senare.

Men Sydafrika har gått från en väldigt komplicerad situation där man till slut insåg att rasism och främlingsfientlighet löser man inte genom konfrontation och våld. Mandela och hela folket har visat att vägen till fred går genom möte och försoning. Om man verkligen vill äga något så måste man dela.

Man kan ju fråga sig hur det kommer att se ut på vår bygata när vi firar nationaldagen om 100 år eller bara om 10? Har vi lärt oss lektionerna? Hade vi trott att vi skulle vara här för 10 år sen? Har spänningarna ökat eller har de norska blommorna, de polska danserna och den thailändska maten utökats med någonting annat spännande som vi alla känner oss stolta över som svenskar och som vi som Flossingar känner är en integrerad del av vår lokala kultur? Jag tror och hoppas det, men jag tror inte att det kommer att ske utan kamp, där vi ställer oss upp och aktivt värnar vår färgglada tradition och urgamla kultur av öppenhet och nyfikenhet.

För att hitta vägen kanske vi behöver vända oss till naturen igen för inspiration, till den ständigt närvarande floden. Det enda som är oföränderligt är förändringen. Friden finner vi i flödet.

Jag vill avsluta med att få introducera det senaste tillskottet i Flodas kulturliv. En annan av effekterna av artikeln - vi har mycket att tacka våra vänner bland Sverige-demokraterna för – är en ny symbol för bygden, baserad just på tanken att vi behöver världen för att värna vår kultur. Så inspirerad av vår flod stiger den fram; Dala-Flodhästen! Må den värna om vår stolta, uråldriga och nyskapande kultur!




Vi utbringar ett fyrfaldigt leve för Floda, Dalarna, Sverige och Världen!

Hipp, Hipp: HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!

Comments

Popular posts from this blog

Åke Edvinsson, 60 år

The road to love / Vägen mot kärleken