Den fred vi vill ha

Foto Magnus Hallgren

För mig är det en händelse som ser ut som en tanke; efter en brett uppslagen artikel i DN:s kulturbilaga 17/6 om inspelningen av ”Så ock på jorden”, Kay Pollaks uppföljare till succén ”Så som i himmelen”, så följer på nästa sida en debattartikel av Ann Heberlein: ”Är det verkligen fred vi vill ha?” I artikeln presenteras ärkebiskop Tutus nätbaserade kampanj för förlåtelse, men författaren menar att Tutu ställer orimliga krav på den som utsatts för övergrepp.

Jag skriver ju i egenskap av medförfattare av manuset till ”Så som i himmelen” och ”Så ock på jorden”, men också i egenskap av sydafrikansk medborgare som fått njuta frukterna av den sydafrikanska försoningspolitiken. Men framförallt skriver jag nog den här gången för att jag blir berörd av påståendet i Heberleins artikel att det ”under vissa omständigheter kan vara olämpligt, till och med moraliskt oförsvarligt att förlåta”, som vid misshandel eller sexuella övergrepp. Jag skriver nämligen även i egenskap av ”överlevare” av ett sexuellt övergrepp i späd ålder.

Ordet ”försoning” har tveklöst fått en renässans. Från att ha blivit hopplöst omodernt och förvisat till en undanskymd plats i teologisk litteratur som argumenterat för olika och svårförståeliga aspekter av Jesu död på korset så dyker det nu upp i var och varje nyhetssändning från världens olika oroshärdar. Som om världen i alla fall i teorin gjort kopplingen att det blir ingen varaktig fred utan försoning. Och film, populärlitteratur och kultursidor har blivit moderna forum för försöken att formulera och gestalta ett nytt försoningsbegrepp.

Ett av källflödena till denna pånyttfödelse kan utan tvivel sökas i Sydafrika och i dess ”Truth and Reconciliation Commission” - Sannings- och försoningskommissionen, som ärkebiskop Desmond Tutu satt ordförande i och som hade som uppgift att försöka läka de sår som decennier av rasism och apartheid hade förorsakat den sydafrikanska samhällskroppen. Ambitionsnivån var hög och arbetet överväldigande. En bild som stannat kvar på näthinnan är den där Tutu, efter att ha lyssnat till berättelse efter berättelse av människor utsatta för bestialiskt rasistiskt våld, faller ihop gråtandes över sitt ordförandebord. Trots försoningskommissionens uppenbara tillkortakommanden var arbetet epokgörande och fick stor genomslagskraft även internationellt. I efterdyningarna av mänskliga tragedier i Balkan, Ruanda, Mellanöstern och flera andra platser har blickarna riktats mot Sydafrika och dess sätt att hantera sin historia. Försoningsmetodik har blivit en sydafrikansk exportvara.

Men om ordet försoning har fått ett ansikte så tillhör det definitivt Nelson Mandela; ett vänligt och varmt ansikte som radierar en livsfilosofi till en omvärld som helt saknar möjlighet att värja sig mot den. Medan teologer teoretiserade om försoningens definition visade han världen ett exempel att följa.

Han summerade sin väg till friheten efter 27 år i fängelse i dessa ord: ”När jag gick genom dörren mot grinden som skulle leda till min frihet visste jag att om jag inte lämnade kvar min bitterhet och mitt hat skulle jag fortfarande vara i fängelse.”

I sin självbiografi beskriver han att tanken som faktiskt ockuperade honom när han steg ur fängelset efter några rätt kaotiska sista timmar, var att han inte hade fått möjlighet att tacka sin fångvaktare. Och väl ute i friheten slog han världen och sin egen närmsta omgivning med häpnad genom att söka upp sina forna fiender och dricka te i deras trädgårdar, men också genom att väldigt pragmatiskt leda landet, med försoningen som ledstjärna, från randen av inbördeskrig till en modern demokrati och ett föredöme att följa inte bara för Afrika och tredje världen utan för världen i stort.

Försoning är också ett bärande tema i filmen ”Så som i himmelen”. En av de mest minnesvärda replikerna är prästfruns starka ord till sin man: ”Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt.” Repliken är ordagrant tagen från en annan källa till försoningens renässans; boken ”A Course in Miracles”, en källa som även Mandela alluderade till i sitt ofta citerade installationstal som president.

I en tidigare epokgörande svensk film ”491”, testade Vilgot Sjöman förlåtelsens gränser. Jesus uppmanade oss inte att förlåta 7 gånger, utan 70 gånger 7 gånger. Men vad händer då den fyrahundranittioförsta gången?

Ann Heberlein är inne på samma tankegång; det finns incidenter som inte kan eller bör förlåtas.  Vissa oförätter är för stora för att förlåtas; ”Förlåtelse betyder ju att hela en relation, att upprätta det som gått sönder genom att den enes felaktiga handlingar – och det är varken lämpligt eller tillrådligt att befinna sig i en relation med någon som slår.”

Men förlåtelse innebär ju inte att stanna kvar i en dålig relation. Det är ju tvärtom, som i Mandelas exempel, förlåtelsen som gör det möjligt att lämna den dåliga relationen bakom sig och vandra ut från fängelset! I likhet med Mandela är det ytterst sätt alltid ett inre fängelse jag behöver befria mig från, vars nyckel ingen annan har tillgång till än jag själv. Om förlåtelsen vore avhängig av någon annans aktion eller brist på aktion gör jag mig åter till ett offer för omständigheterna.

Lika litet som 490 är en kvantifierad gräns, utan snarare ett mått på oändlighet, så är det just de stora oförätterna som behöver försoningen allra mest. Skulle Mandelas 27 år i fängelset i annat fall inte lätt ha kvalificerat sig för att vara för mycket att förlåta?

Det litet chockartade i repliken ”Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt” ligger väl i att vi tvingas reflektera över om vi inte omedvetet projicerat vår egen oförmåga till ett icke-dömande förhållningssätt på vår Gudsbild. Vi behöver förlåtelse, men vi får den inte genom att kvalificera för den utan genom att ta emot insikten att vi aldrig kan fördömas.

I manusarbetet med ”Så som i himmelen” delade Kay Pollak och jag ofta olika historier kring försoningens dramaturgi. Vid ett tillfälle berättade jag hur jag, i ett försök att bli av med mina känslor av att blivit kränkt och förgripen av min våldtäktsman, tagit ett järnspett från min redskapsbod och gått lös på en boll som låg i trädgården. Jag ventilerade hela min vrede och frustration på bollen och genomborrade den oupphörligen med spettet tills jag låg flämtande vid dess sida, innan jag sparkade resterna över gärdsgården, in i skogen.

Efter berättelsen sa Kay; ”Men min tanke är att den där bollen ligger ju fortfarande kvar där i skogen.” Och naturligtvis hade han rätt. En regnig höstdag gick jag ut i skogen igen, hittade resterna av bollen och bar in den i trädgården. Jag grävde ner den på en central plats i trädgården och la ner påskliljelökar i dess trasiga skal – tillsammans med mina böner. En lång och tuff vinter följde då jag sökte ändra min bild av min övergreppsman – och därmed förhindra hans fortsatta grepp över mig. Till slut kom våren, och medan påskliljorna slog ut i min trädgård, genomgick jag en yttre och inre förvandling - ett mirakulöst helande till kropp och själ. Nu kunde jag se honom tydligt och klart:  hans sanna jag, flödande i ljus! 

Förutsättningen för att själv bli en mer hel och helad människa var att se min upplevda fiende som en sådan. I honom upptäckte jag min egen okränkbarhet. I sökandet efter hans gudomliga, okränkbara kärna och innersta identitet fann jag min egen.

Den resan är den tuffaste jag slagit in på men att säga att det är den mest givande är en underdrift. Förlåtelsen ställer inga krav, den erbjuder en gåva när du är beredd att ta emot den. Och vägen till den fred vi alla vill ha - den där vi inser att dina intressen och mina är gemensamma - heter försoning.