Skip to main content

Den fred vi vill ha

Foto Magnus Hallgren

För mig är det en händelse som ser ut som en tanke; efter en brett uppslagen artikel i DN:s kulturbilaga 17/6 om inspelningen av ”Så ock på jorden”, Kay Pollaks uppföljare till succén ”Så som i himmelen”, så följer på nästa sida en debattartikel av Ann Heberlein: ”Är det verkligen fred vi vill ha?” I artikeln presenteras ärkebiskop Tutus nätbaserade kampanj för förlåtelse, men författaren menar att Tutu ställer orimliga krav på den som utsatts för övergrepp.

Jag skriver ju i egenskap av medförfattare av manuset till ”Så som i himmelen” och ”Så ock på jorden”, men också i egenskap av sydafrikansk medborgare som fått njuta frukterna av den sydafrikanska försoningspolitiken. Men framförallt skriver jag nog den här gången för att jag blir berörd av påståendet i Heberleins artikel att det ”under vissa omständigheter kan vara olämpligt, till och med moraliskt oförsvarligt att förlåta”, som vid misshandel eller sexuella övergrepp. Jag skriver nämligen även i egenskap av ”överlevare” av ett sexuellt övergrepp i späd ålder.

Ordet ”försoning” har tveklöst fått en renässans. Från att ha blivit hopplöst omodernt och förvisat till en undanskymd plats i teologisk litteratur som argumenterat för olika och svårförståeliga aspekter av Jesu död på korset så dyker det nu upp i var och varje nyhetssändning från världens olika oroshärdar. Som om världen i alla fall i teorin gjort kopplingen att det blir ingen varaktig fred utan försoning. Och film, populärlitteratur och kultursidor har blivit moderna forum för försöken att formulera och gestalta ett nytt försoningsbegrepp.

Ett av källflödena till denna pånyttfödelse kan utan tvivel sökas i Sydafrika och i dess ”Truth and Reconciliation Commission” - Sannings- och försoningskommissionen, som ärkebiskop Desmond Tutu satt ordförande i och som hade som uppgift att försöka läka de sår som decennier av rasism och apartheid hade förorsakat den sydafrikanska samhällskroppen. Ambitionsnivån var hög och arbetet överväldigande. En bild som stannat kvar på näthinnan är den där Tutu, efter att ha lyssnat till berättelse efter berättelse av människor utsatta för bestialiskt rasistiskt våld, faller ihop gråtandes över sitt ordförandebord. Trots försoningskommissionens uppenbara tillkortakommanden var arbetet epokgörande och fick stor genomslagskraft även internationellt. I efterdyningarna av mänskliga tragedier i Balkan, Ruanda, Mellanöstern och flera andra platser har blickarna riktats mot Sydafrika och dess sätt att hantera sin historia. Försoningsmetodik har blivit en sydafrikansk exportvara.

Men om ordet försoning har fått ett ansikte så tillhör det definitivt Nelson Mandela; ett vänligt och varmt ansikte som radierar en livsfilosofi till en omvärld som helt saknar möjlighet att värja sig mot den. Medan teologer teoretiserade om försoningens definition visade han världen ett exempel att följa.

Han summerade sin väg till friheten efter 27 år i fängelse i dessa ord: ”När jag gick genom dörren mot grinden som skulle leda till min frihet visste jag att om jag inte lämnade kvar min bitterhet och mitt hat skulle jag fortfarande vara i fängelse.”

I sin självbiografi beskriver han att tanken som faktiskt ockuperade honom när han steg ur fängelset efter några rätt kaotiska sista timmar, var att han inte hade fått möjlighet att tacka sin fångvaktare. Och väl ute i friheten slog han världen och sin egen närmsta omgivning med häpnad genom att söka upp sina forna fiender och dricka te i deras trädgårdar, men också genom att väldigt pragmatiskt leda landet, med försoningen som ledstjärna, från randen av inbördeskrig till en modern demokrati och ett föredöme att följa inte bara för Afrika och tredje världen utan för världen i stort.

Försoning är också ett bärande tema i filmen ”Så som i himmelen”. En av de mest minnesvärda replikerna är prästfruns starka ord till sin man: ”Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt.” Repliken är ordagrant tagen från en annan källa till försoningens renässans; boken ”A Course in Miracles”, en källa som även Mandela alluderade till i sitt ofta citerade installationstal som president.

I en tidigare epokgörande svensk film ”491”, testade Vilgot Sjöman förlåtelsens gränser. Jesus uppmanade oss inte att förlåta 7 gånger, utan 70 gånger 7 gånger. Men vad händer då den fyrahundranittioförsta gången?

Ann Heberlein är inne på samma tankegång; det finns incidenter som inte kan eller bör förlåtas.  Vissa oförätter är för stora för att förlåtas; ”Förlåtelse betyder ju att hela en relation, att upprätta det som gått sönder genom att den enes felaktiga handlingar – och det är varken lämpligt eller tillrådligt att befinna sig i en relation med någon som slår.”

Men förlåtelse innebär ju inte att stanna kvar i en dålig relation. Det är ju tvärtom, som i Mandelas exempel, förlåtelsen som gör det möjligt att lämna den dåliga relationen bakom sig och vandra ut från fängelset! I likhet med Mandela är det ytterst sätt alltid ett inre fängelse jag behöver befria mig från, vars nyckel ingen annan har tillgång till än jag själv. Om förlåtelsen vore avhängig av någon annans aktion eller brist på aktion gör jag mig åter till ett offer för omständigheterna.

Lika litet som 490 är en kvantifierad gräns, utan snarare ett mått på oändlighet, så är det just de stora oförätterna som behöver försoningen allra mest. Skulle Mandelas 27 år i fängelset i annat fall inte lätt ha kvalificerat sig för att vara för mycket att förlåta?

Det litet chockartade i repliken ”Gud förlåter inte, för han har aldrig fördömt” ligger väl i att vi tvingas reflektera över om vi inte omedvetet projicerat vår egen oförmåga till ett icke-dömande förhållningssätt på vår Gudsbild. Vi behöver förlåtelse, men vi får den inte genom att kvalificera för den utan genom att ta emot insikten att vi aldrig kan fördömas.

I manusarbetet med ”Så som i himmelen” delade Kay Pollak och jag ofta olika historier kring försoningens dramaturgi. Vid ett tillfälle berättade jag hur jag, i ett försök att bli av med mina känslor av att blivit kränkt och förgripen av min våldtäktsman, tagit ett järnspett från min redskapsbod och gått lös på en boll som låg i trädgården. Jag ventilerade hela min vrede och frustration på bollen och genomborrade den oupphörligen med spettet tills jag låg flämtande vid dess sida, innan jag sparkade resterna över gärdsgården, in i skogen.

Efter berättelsen sa Kay; ”Men min tanke är att den där bollen ligger ju fortfarande kvar där i skogen.” Och naturligtvis hade han rätt. En regnig höstdag gick jag ut i skogen igen, hittade resterna av bollen och bar in den i trädgården. Jag grävde ner den på en central plats i trädgården och la ner påskliljelökar i dess trasiga skal – tillsammans med mina böner. En lång och tuff vinter följde då jag sökte ändra min bild av min övergreppsman – och därmed förhindra hans fortsatta grepp över mig. Till slut kom våren, och medan påskliljorna slog ut i min trädgård, genomgick jag en yttre och inre förvandling - ett mirakulöst helande till kropp och själ. Nu kunde jag se honom tydligt och klart:  hans sanna jag, flödande i ljus! 

Förutsättningen för att själv bli en mer hel och helad människa var att se min upplevda fiende som en sådan. I honom upptäckte jag min egen okränkbarhet. I sökandet efter hans gudomliga, okränkbara kärna och innersta identitet fann jag min egen.

Den resan är den tuffaste jag slagit in på men att säga att det är den mest givande är en underdrift. Förlåtelsen ställer inga krav, den erbjuder en gåva när du är beredd att ta emot den. Och vägen till den fred vi alla vill ha - den där vi inser att dina intressen och mina är gemensamma - heter försoning.



Comments

  1. Jo jag blev själv utsatt för orala sexuella övergrepp av min far under mitt första levnadsår. Går det att förlåta dessa handlingar som präglat mig så djupt? Ärligt talat vet jag inte. De senaste 20 åren har jag hängivet använt mig av alla terapiformer jag hittat, varit med en uppsjö andliga lärare och använt mitt hela väsen för att försonas med detta. Redan under mina första år på denna inre resa skrev jag förlåtelsebrev till min far. Jag refererade till Jesus som ju förlät dem som hängde upp honom p korset och dödade honom. Kunde han, så kan jag. Fortfarande är det så. Det är bara ett par dagar sedan jag började skriva på en bok igen.. "Älska pappa, älska en pedofil!". Förmodligen blir det aldrig någon bok och jag kommer troligen aldrig att vilja stå i rampljuset med en sådan titel. Alldeles för få människor skulle förstå. Jag är också övertygad om att min far blivit utsatt för exakt samma sak. Det var det som drev honom att göra samma sak med mig. Han var säkerligen berusad och kåt. Han ville köra in sin penis i en mun utan tänder. Någon hade gjort det på honom och så var han programmerad.
    Våra föräldrar och de vi växer upp med präglar oss djupt. Vi är alla offer för vad som hände i vår tidiga barndom. Beroende på hur många liv vi levat har vi också kommit olika långt i evolutionen. Hur kan vi då döma dem som inte vet bättre? Jag har valt denna kropp i detta liv. Jag existerade innan jag fick kroppen och jag kommer att existera efter det att jag lämnar kroppen. Men sannerligen har jag fått ägna mycket tid åt att läka denna kropp. Ett heltidsprojekt som fortfarande pågår. Alla kroppsminnen som fortfarande finns kvar. Inte bara p g a sexuella övergrepp, även födelsen och alla andra traumatiska övergrepp under min barndomstid. Det var sexuella, fysiska och känslomässiga övergrepp från min fars sida. Min mor stod endast för de känslomässiga. Hon var visserligen aningslös om vad min far gjorde när hon sov eller p g a annan anledning inte var närvarande. Men hennes totala avsaknad av värme och omvårdnad gjorde att jag känslomässigt distanserade mig från henne också. Så ibland var det inte de sexuella övergreppen som var det värsta, det var den totala avsaknaden av en mamma.
    Min far var en missbrukare av alkohol, tabletter (valium, sobril och sömnmedel), sex och arbete. Mot slutet av livet hamnade han på en psykiatrisk klinik. Då kom allt i kapp honom. Jag är övertygad om att min far också blivit utsatt för samma övergrepp som jag. Det borde vara nog för att förlåta honom och försonas med allt. Jag borde kunna gå igenom en port och lämna det bakom mig. Men när jag besöker min mor och när jag får höra om min brors situation så väcks allt till liv igen. Jag har växt upp i en otroligt sjuk familj och samtliga i min familj har förnekat sanningen inom sig. Min bror fick psykos och är sedan dess kund på den psykiatriska kliniken. Han får mediciner, men han blir bara sjukare och sjukare. Precis som min far så blev han en alkohol- och tablettmissbrukare. Eller rättare sagt så är det Landstinget som förser honom med mediciner så att han aldrig skulle kunna komma i kontakt med den han verkligen är.
    Jag har utforskat mitt inre under 20 år. Jag har funnit min pappa och mamma där inne. Kärleken är svaret. Älska pedofilerna. Det är kärleken som saknats i deras liv. De är offer för sin tid. Vem vet hur många generationer det har hållit på? Det är väl det som jag är mest nyfiken på när jag lämnar min kropp. Hur kom det sig att jag valde att komma till denna familj? Vad hade jag för karma i bagaget? Eller var jag måhända kompis med Jesus och sade att jag ska minsann skulle testa om jag kan älska min pappa som utsatte mig för sexuella övergrepp? Vissa saker får jag inte svar på förrän jag lämnar min kropp och därför kan jag se fram mot döden.

    ReplyDelete
  2. Such powerful testimony for these times. Please share with us an English translation, for the many who would love to read this. Thank you for your courage of heart and conscience.

    ReplyDelete

Post a Comment

Popular posts from this blog

Åke Edvinsson, 60 år

Det går nog knappt en dag utan att jag tänker i tacksamhet på dig, Åke. Alla minnen som vi delat under årens lopp blir man ju ständigt påmind om genom gamla sånger och sammanhang, människor och miljöer som poppar upp litet här och där, litet nu och då. Häromdagen slogs jag av en lust att hålla ett tacktal till dig för allt du betytt för mig, men antog att det är väl något jag kommer att skjuta upp tills din begravning - om nu inte du kommer att sjunga på min dessförinnan. Men varför vänta till dess, tänkte jag sen? Det är så dags då, nej låt mig få uttrycka detta nu! Och så vaknar jag idag och ser att du fyller 60 år! Detta är mitt tillfälle, att få skriva ett helt oförblommerat tacktal till en underbar människa som nog betytt mer för mig - och för många andra - än någon annan utanför den innersta familjekretsen! Den första gång jag såg dig var den första gång jag hörde dig; i barnkören som repade i kyrkskolan under fröken Gun Anderssons ledning. Och vi fortsatte s

The unfolding tale of a hundred hymns

Wow! The power of setting your intentions...  Last summer I created a folder in my computer, and I had to give it a name. After giving it a quick thought I wrote: "Hundred hymns", in an attempt to be a bit poetic in the small space and time given.  There's a new hymnbook on its way in Sweden and a call has gone out for anyone who wants to contribute with proposals. I thought I ought to send in something before the deadline on New Years and the folder was created for this purpose.  I started to browse thru a life's worth of song creation and did not find much suitable, managed to come up with about 30 songs that I thought could work, after editing them quite substantially.  After that I fell ill in Covid. Little did I realise then how necessary this was for the developments that were to follow. For the first time in my life I had a personal and very tangible experience of life's brevity. And a reminder of the importance of taking every day as a precious gift.  ​ N

Never Ending Peace And Love – Reflections on a first encounter with NEPAL

Part 1 My time in Nepal is drawing to a close. For this time... Impossible to summarise this amazing country, but in short it has been a peak experience. Peak time with peak people in peak country. The nature is unquestionably one of its kind, with both jungle and the highest peaks of this planet within sight. And the people, to a large extent poor, but with a richness of soul and spirit that is overwhelming; generous, kind, humble and proud at the same time. But most amazing has been our way to approach it; walking, talking and singing... I feel that our "Sång & Gång" concept, our "walk & sing" adventures that we now have developed for almost 30 years have found an ultimate form here. We walk into the villages, meeting people eye-level, share a song, and walk out of there with a garland around our necks and a blessing on our foreheads. And a smile in our hearts and a sense of taking part in a real transformative meeting. For both parties. All of this has