Sjuk vård eller på bättringsvägen?



När jag var 11 år spenderade jag mesta tiden mellan påsk och midsommar på Mora Lasarett. Ett fall i skidbacken orsakade en spricka i lårbenet som uppdagade en cysta som fylldes igen med ben från höftkammen. Fastän jag egentligen var för ung för det hamnade jag på vuxenavdelningen efter operationen. Tiden på lasarettet blev en slags initiationsrit in i vuxenlivet. Jag minns den som en mestadels ljus tid, ett helande som också var ett växande.

Sen dess har jag aldrig opererats. Förrän nu. Fastän jag bor bara ett par km från länets största sjukhus i Falun skulle jag åter åka till Mora, den här gången för att få mitt ljumskbråck lagat. Jag tyckte att det var litet kul att det blev Mora igen. Skulle jag känna igen mig? Vad är det som förändrats, i mig, i sjukvården, i tiden?

Jag följde instruktionerna innan så samvetsömt jag kunde. Enligt systern jag pratade med inför besöket så var det OK att komma med bussen som gick 6.30 från Falun även om jag skulle komma ca en halvtimme efter tiden i kallelsen. Drick endast vatten eller saft innan, stod det. Eftersom jag inte hade någon saft hemma pressade jag saften ur en apelsin och drack den.

När jag kliver in i korridoren till dagoperation i Mora står redan två operationsberedda skötare otåligt längst ner i korridoren och tittar stint på mig genom sina gröna ”burkor”. Jag slussas snabbt genom de olika preliminära rundorna och ligger bara några minuter senare på operationsbordet omringad av 5-6 i operationsstaben. Allt är oerhört effektivt och rationaliserat. Alla vet vad de ska göra och alla gör det som gällde de ett depåstopp i Formel 1. Sekunderna räknas. Narkosläkaren kommer in och informerar mig att jag ska sövas helt och hållet och att de ska föra ner en slang i halsen. Precis innan de sätter igång frågar han ytterligare en gång de obligatoriska frågorna;
- Och du har inte ätit något idag?
- Nej.
- Och druckit?
- Bara saften från en pressad apelsin.
Plötsligt stannar all febril aktivitet omkring mig.
- Saften från en pressad apelsin??? Nej, det går inte!
Narkosläkaren skruvar på sig, de är redan en halvtimme efter i schemat och så händer det här. Han förklarar att han inte kan söva mig med det i magen och efter en kort överläggning med de närmaste deklarerar han att det får bli en ryggmärgsbedövning. Jag känner frustrationen från alla medarbetarna när de lägger ner sina instrument, en del med litet förment tröstande, men ack så klämkäcka kommentar om att ”ja, så här kan det gå”, medan narkosläkaren förklarar för mig vad det innebär; en spruta i ryggen och så blir jag bedövad från midjan neråt.  
 - Och vad är anledning till att ni inte gör så med alla patienter, frågar jag.
- Ja, vi vill ju få litet mera schvung på det här, det tar längre tid med ryggmärgsbedövning.
Jag får ligga kvar på operationsbordet medan bedövningen ska börja verka. Med jämna mellanrum nyper någon mig i ljumsken.
- Känns det nu?
Och jag tvingas gång på gång svara det ingen vill höra;
- Jo, jag känner det fortfarande.
- Vasst eller trubbigt?
- Vasst…

Kommer att tänka på hur det var när bråckpatienterna kom in på avdelningen förra gången jag var här. Då kom de kvällen innan, opererades tidigt nästa morgon och blev kvar ett par, tre dar. Det stora problemet brukade vara att som nyopererad var det inte så lätt alla gånger eftersom vi skrattade väldigt mycket inne i salen och jag kommer väl ihåg de som bönade och bad om att skonas från alla roliga historier.

Till slut väntar de inte längre utan ger mig även ett par sprutor med lokalbedövning och så börjar operationen. Det är två relativt unga kvinnliga kirurger som sätter kniven i mig ståendes på var sida. Jag ligger bakom en skärm, känner inget, ser inte mycket, (men kan faktiskt följa operationen i en liten spegelbild som stålet i lampan ovanför mig reflekterar,) men jag har alla andra sinnen i behåll och lyssnar intresserat till deras konversation. De pratar på, oupphörligen och intensivt, som om de hade glömt bort att detta är en patient som faktiskt fortfarande har hörseln intakt. En liten komplikation tillstöter och de frågar efter några mer erfarna kirurger som naturligtvis inte finns tillgängliga just då. Det mesta de säger handlar om operationen, men inte allting. Till slut kan jag inte riktigt bärga mig, känner att jag behöver markera att jag faktiskt är där också, inte bara min kropp som ett opersonligt objekt man kan dissekera och diskutera. När det blev dags för att sy ihop mig harklar jag mig bakom skynket och utbrister med en röst från andra sidan till de förvånade kirurgerna;
- Hallå, är det här nån slags syförening?

Efter operationen rullas jag ut i uppvakningsrummet som samtidigt dubblerar som sköterskans admin-kontor och medicinutlämning. En efter en troppar dagens nyopererade av - med en ordentlig dos Alvedon och annan smärtstillning i fickan och noggranna instruktioner om att ta dem. Till slut är det bara jag kvar med ett par ben som långsamt börjar återfå känseln. Jag hasar omkring i en gåstol, men tar mig inte så långt och när det är dags att stänga avdelningen för dagen har jag fortfarande inte kommit fram till toan och det avgörande provet; att få igång kisseriet, den reflexen är ännu satt ur spel. Så jag rullas iväg till en nattavdelning.

Och där får jag en liten smygande hemkänsla - kan det ha varit på den här avdelningen som jag låg för nästan ett halvt sekel sen…? Jag minns att mitt käraste sällskap var ett par tallkronor som jag kunde se genom fönstret ifrån min sjuksäng. Speciellt när det blåste utgjorde de en bild av liv, kraft, färger och skönhet som hjälpte mig där jag låg i allt det vita, sterila och fyrkantiga. Jag läste nyss att det nu finns klinisk forskning som bevisar att växter i patienternas närhet har en positiv inverkan på helandet. Jag spanar ut genom fönstret, men allt jag ser är en ny avdelning som vuxit upp där tallarna förut stod...

Jag blir inte där länge, min sista bedövade reflex sätter igång innan hoten om katetern sätts i verket, en färdtjänstbil beställs och framåt kvällningen körs jag hemåt Falun, men först får jag göra små sightseeing-rundor runt delar av Dalarna som jag har missat, men som jag kanske just då inte är så intresserad av att uppleva. Till slut ligger jag ändå hemma i sängen, kan inte tro att det är samma säng jag klev upp ur i morse.

Förändringen

Jag minns den gången för ett halvsekel sen när mina föräldrar första gången dök upp på lasarettet i Mora när jag just lagts in.  Efter att de konstaterat att jag var OK sa jag något i stil med att jag var glad över att inte vara född för länge sen eller någonstans långt borta i ett fattigt land.

Den känslan kan jag verkligen fortfarande känna. Där har ingenting förändrats, jag har hela mitt liv haft den stora förmånen att få bo i ett land med en sjukvård i världstopp. Att det kostar 300 kr för en operation och att resan hem i taxi sen kostar 100 kr är en verklighet som väldigt få människor, sett över tid och rum, har varit förunnade.

Men det finns andra saker som verkligen har förändrats. Kanske det finns en poäng att berätta hur jag fick mitt ljumskbråck: ett exempel på sjukvård som ett slutet kretslopp som skapar sina egna nya patienter... 

Jag fick mitt ljumskbråck genom att rotfylla en tand. Kunskapen att bakterier som blir kvar i rotfyllda tänder kan orsaka sjukdomar varsomhelst i kroppen är snart 100 år gammal men den har ändå inte helt slagit igenom i skolmedicinen. Parallellen till användandet av amalgam i tänderna är enkel att se; från att ha varit en helt vedertagen praxis, endast ifrågasatt av en liten men mer och mer högljudd och växande grupp av amalgamförgiftade är det nu inte en enda tandläkare med självaktning som skulle försvara vad de alla gjorde som en självklarhet för blott ett par decennier sen.

I mitt fall fick jag en tid efter rotfyllningen en kraftig bihåleinfektion och hosta som jag till slut, efter nästan en månads sängliggande, insåg inte kunde vara en vanlig influensa. Catch 22 är ju att problem med bihålor går man inte till tandläkaren med och näs- och hals-läkaren är inte expert på tänder. När jag till slut hostat upp mitt ljumskbråck gick jag inte till en läkare utan till en akuttandläkare och bad henne, trots vissa protester, att dra ut min rotfyllda tand. Infektionen försvann omedelbart och hostan efter ytterligare en kort tid. Men först nu, nästan ett år senare, fick jag tid för att operera mitt ljumskbråck. 

Kirurgi är den dyraste formen av medicin, prevention den billigaste... Mycket av resurserna i sjukvården satsas på högteknologisk och kapitalintensiv vård och många av enkla möjligheter till prevention missas på vägen därför att fokus ligger på fel ställe.

Det har hunnit hända mycket i ens liv under 50 år och ännu mer har kanske hänt i sjukvårdens. Men frågan är om inte de allra mest avgörande förändringarna skett i vår tidsanda, i det gigantiska paradigm-skiftet av de övergripande tanke-mönstren och parametrar som styr oss här på den levande organismen Gaia. Problemet med sjukvården är inte att den förändrats för mycket, problemet är att den inte har ändrats tillräckligt mycket i takt med tiden.

Ett försök att definiera den post-modernistiska tiden hävdar att det är en tid när yttre auktoriteter har fått ersättas av inre och att många sanningar kan existera samtidigt. Jag skrev folk-mässan ”Himmelen Inom” för ungefär 20 år sen, en mässa som handlade mycket om detta skifte. Om insikten att bilden av det goda och sanna ligger inom och inte bortom. Mitt arbete med Kay Pollak med manus till filmen ”Såsom i himmelen” och uppföljaren ”Så ock på jorden” är också försök att gestalta detta uppbrott. När en Gudsbild, som varit förlagd utom oss landar i vårt inre sker ett bemyndigande och en enorm förändring av hela ens perception. Hierarkier rasar i det yttre därför att de rasat i vårt inre. Såsom i himmelen, så ock på jorden. Detta är symptomatiskt för den tid vi lever i. Mycket av de dramatiska förändringarna i vår värld, med ett ”glokalt” samhälle som både är krympande och expanderande, med internet, och möjlighet till en oerhörd snabb icke-hierarkisk kommunikation är bilder - och effekter - av detta tänkande. De strukturer som traditionellt har baserats på hierarkier har naturligtvis svårt i denna övergångstid. Till dem kan man räkna skolan, kyrkan, militären och sjukvården. Läraren, prästen, generalen och läkaren har tidigare inte kunnat ifrågasättas utan risk för kvarsittning, exkommunicering, krigsrätt eller anmälan för kvacksalveri. Dagens samhälle har urholkat dessa ”privilegier” och söker efter nya former som kan ersätta dem. 

Helheten

I en alltmer specialiserad sjukvård är det lätt att det första offret är helhetssynen. En sund helhetssyn är nog ytterst sett den mest bidragande ingrediensen i helandet. Att kunna se helheten är förutsättningen för att kunna återskapa den. Har vi nått punkten där specialiseringen snarare än att finna svaret i den lilla detaljen nu skymmer den stora bildens helhet, helighet och potentiella helande? Och den frenetiska jakten på tidsvinster; när blir effektivitetsjakten kontraproduktiv och stressen bara ytterligare ett bidrag till det patologiska? Är vi inte redan där? Är stressade sjukhus, där man nu måste göra på en dag det man för 50 år sen gjorde på tre, en miljö som kan bota dagens ofta stressrelaterade åkommor? Och, i upphöjandet av smärtlindringen som läkekonstens primära strävan, var går gränsen där själva livet bedövas? Utan smärta inget liv… Var går gränsen där jagandet efter det kliniskt rena snarare föder än dödar de resistenta bakterierna? Där vaccinets syfte blir att tjäna big business profitintressen snarare än att tjäna mänskligheten? Eller där det oreflekterade och rutinmässiga användandet av antibiotika gör antibiotikan verkningslös? Sjukvården har många och svåra frågor att brottas med. Och de svaren som var rätt för 50 år sen är nödvändigtvis inte rätt idag. 

Vid ett besök vid en vårdcentral för en tid sedan bläddrade jag rutinmässigt i en icke-medicinsk tidskrift i väntrummet och kom över en artikel om faran med den växande resistensen mot antibiotika. När jag sen, lika rutinmässigt, fick antibiotika utskriven mot min influensa, kunde jag inte låta bli att referera till artikeln och en del av dess varningar. Svaret från läkaren blev att det där är inte vårt problem, det får framtiden lösa.

Kontrasten med visdomen från de nordamerikanska urinnevånarna och deras syn att alltid vid stora beslut tänka på vad effekterna blir 7 generationer framåt, blir slående. En hållbar värld kräver den perspektivförflyttningen. Nu. Gaia väntar inte längre. 

Ska jag hitta en positiv utveckling mellan mina två operationer så kan jag inte påminna mig att jag för 50 år sen träffade en enda kvinnlig läkare, och bara en manlig skötare. Nu var majoriteten av läkarna jag träffade kvinnor, och många av skötarna män. Är detta även en indikation på att de traditionellt kvinnliga frågorna och attributen kommer att stärkas? Omsorgen i motsats till hierarkien, närvaron i motsats till tidsjagandet, det cirkulära versus det linjära, helheten i motsats till detaljen? 

Må Moder Gaia visa vägen. Och vi vara hennes vårdande händer - och varandras. 





Comments

Popular posts from this blog

Trondheim

Åke Edvinsson, 60 år

Mountain and sea