Tystare vår?

Jag har den här våren haft det den stora gåvan att få spendera mycket tid ute i naturen uppe vid vår fäbod i Malungs-skogarna. Senaste våren jag var härute lika intensivt som i år var för snart 25 år sen. I likhet med förra blogginlägget kan jag inte låta bli att lägga märke till skillnader mellan nu och då. Bara på den här korta tidsrymden har det hunnit hända mycket med faunan. Djur som var väldigt vanliga har minskat drastiskt medan andra jag aldrig sett här ute har överraskande dykt upp. Jag gör inte anspråk på att komma med några ”vetenskapligt belagda” uppgifter, utan några personliga iakttagelser från en lokal utgångspunkt som jag känner väl och älskar mycket. Men om man skulle titta i mer vetenskapliga studier tror jag man kommer att se ungefär samma trender.

Som kanariefågeln i kolgruvan, så är ju fåglar bra markörer för hur miljön runtomkring mår. De fåglar som stuckit ut mest i sin frånvaro är ugglorna, hackspettarna och skogshönsen. Jag har inte sett eller hört en enda uggla fastän jag varit här under de mest uggleintensiva månaderna! Visst, ugglor har sina ups and downs beroende på gnagartillgång och det kan helt enkelt vara så att jag har varit här ett dåligt år. Men av hackspettarna har jag under hela tiden endast sett en art, en större hackspett, och det endast vid ett fåtal tillfällen. Det är definitivt både anmärkningsvärt och alarmerande. Skogshönsen finns här fortfarande, men inte alls i samma utsträckning. Klev jag ut en tidig vårmorgon för 25 år sen hörde jag orrspel i alla riktningar, det var omöjligt att peka åt något håll, det kurrade, ”orrade” 360 grader runt omkring. Ett annat ljud har i viss mån övertagit ljudlandskapet och jag vet inte om det finns ett samband. För 25 år sen var ljudet av snöskoter en raritet, nu tillhör det standardlätena. Och de två tävlar om ungefär samma spelarenor under samma tider, dagens skoterleder går rätt över de sjöar och myrar där jag för 25 år sen hade de mest frekventerade spelplatserna för orrarna. Även järpe och tjäder tycks ha minskat och dalripan, som har sin sydligaste utbredning i landet i de här trakterna, har gått starkt tillbaka. Det kan dock ha en lokal förklaring; det stora 70-tals-hygge där de fanns som mest, har vuxit upp och är inte längre den perfekta dalripebiotopen. Men även lavskrikan, en art ur en annan familj men en karaktärsfågel för hela denna miljö, lyser med sin frånvaro.

Det är lätt att se ett tydligt mönster här; det är stannfåglarna, de arter och familjer som är specialiserade på denna miljö som är de stora förlorarna. Den svenska gammelskogen, där de bott i tusentals år och till vars specifika förutsättningar de är formade under eoner, är inte längre utrotningshotad - den existerar inte längre på det sätt den gjorde för blott ett mannaminne sen. De ynka små ytorna där de stora skogsmaskinerna inte tar sig fram eller de som blivit skyddade är små smycken i landskapet men som nålstick i den moderna svenska skogsbrukskartan. Man måste ha ett väl utvecklat tunnelseende för att inte se denna utveckling, men naturligtvis kan man hitta förnekare bland de som tjänar pengar på att skogen ser ut som den gör. Steget till radikal handling och omprioritering känns långt; fåglarnas svaga, men ack så ljuvliga röster, dränks av ljudet av skogsmaskiner och av de betydligt mer volymstarka ropen på ”effektivt” skogsbruk.

Bland flyttfåglarna är det svårare att se tydliga trender eftersom de kommer från så många olika biotoper och geografisk utbredning men visst finns det arter som tappat höjd och andra som lyft under de senaste 25 åren. Om jag skulle behöva välja en i mängden av förlorare så saknar jag rödstjärten, skogens verkliga earlybird, som brukade vara den som drog igång morgonkonserterna. Om jag ska hitta en vinnare, så känns det lättare. Tranan har gjort en comeback till ljudet av trumpetfanfarer. Hornborgarsjön har sett en uppgång av rastande tranor de senaste åren. Vad det kan bero på? Ja, främst handlar det om skydd av biotoper. Hornborgarsjön renoverades i mitten av 90-talet (efter 150 års försök att dika ut den) och förändrade jordbruksmetoder vid tranans vinterhärbärgen i Spanien och längs flytt-rutterna har resulterat i rikligare med möjligheter till mat under vintern.

1962 kom Rachel Carsons bok ”Tyst vår” ut, idag framstår den som en portal till hela miljörörelsen. Själva titeln är tillräcklig för att få även den mest inbitne ”utvecklings-kramare” att reagera. Nej, någon tyst vår har vi gudskelov inte fått, men med all säkerhet en tystare. Och det är allvarligt nog. I takt med att fåglarnas röster tystas måste vi höja våra.

 

Bäver-dammen och hyddan.

Medan jag skriver tittar jag ut över den lilla bäcken som blivit en å utanför fäbodfönstret. Det är i alla fall en positiv historia. Bäcken har alltid runnit långsamt på baksidan av vår lilla stuga, gjort en stor krök nedanför en amfieteater-liknande sluttning, skymd av en ridå av träd. För några år sedan fick jag tanken att vi borde ta ner de där träden, göra en damm i bäcken och öppna upp det där landskapet, det har potential att vara gårdens framsida snarare än dess baksida.

Nästa gång jag åkte ut märkte jag av en skillnad redan innan jag kom fram till holen där stugan står. Det lät på ett annat sätt, en ny röst hade tillkommit i ”ljudskapet”, ljudet av ett litet vattenfall! Jag sprang förvånad ner till bäcken och såg att alla mina tankar hade mirakulöst manifesterats utan att jag lyft ett finger; bävern hade tagit ner de där träden och gjort en damm i bäcken vars yta hade blivit mångfalt större och allt kröntes med ljudet av vattnet som föll ner över dammkanten!

Dammen finns kvar än idag, även om bävern inte har setts till på ett par år. Men hela mikromiljön har förändrats, grodor har tillkommit, en tillstymmelse till en vassrugg har börjat bildas med allt vad det innebär av möjligheter för nya insekter och fåglar. Och i dammen har jag i år haft det stora nöjet att för första gången på nära håll få bevittna uttern fiska ur det sammetsmjuka vattnet. Är det något djur som gör en på gott humör så måste det nog vara uttern; första gången jag såg den var i våras när den, in från höger, kom kanandes över skaren. Vilken praktfull rentré i ett landskap som den varit borta från i kanske nära hundra år! Både bävern och uttern är ju exempel på däggdjur som, nu fredade, kommit tillbaka från att ha jagats till utrotningens brant. Än finns det hopp för mångfalden! Och i den inbegriper jag även fisken. Om vi har massor av uttrar i våra vatten så innebär det ju inte att vi har litet fisk där, som knapphetens ögon vill få oss att tro. Det är ju tvärtom en indikation på att där finns mycket fisk, vilket överflödets ögon får oss att se och inse!

Och för några veckor sedan mötte jag för första gången någonsin en annan comebackare, bara ett par minuters promenad från stugan.

Men det mötet, mötet mellan människan och gråben, är så episkt att det får lov att bli en egen historia.