Skip to main content


 In front of the throne of the Royal Castle, Stockholm

Svensk version nedan!

Letter to my fellow singers and musicians after the concert: ”Passion”, performed in "Rikssalen", the Royal Castle of Stockholm, Sweden 10/9 2015.

Friends, co-creators,

I sit on the train on my way home from Stockholm, the waves from the concert have still not subsided, it is still rocking under my feet.

It feels like we are on our way…

I got very inspired at the rehearsal the day before the concert when we read loudly from the book
”Talking with Angels” on ”the new art”;

”What has been vessel - will become drink. What has been drink - will become intoxication.”

What has previously been form becomes content, if not transcendence.

The art will evolve, but where will it go? The new music, what will it sound like? Nano-intervals? Multi-rhythms? White noice?

No, I think the art will come to its fullness not by more technical maneuvering and more fiddling, but rather by dissolving its own old structures and finding its true purpose; a golden way for us to realize who we are, as individuals and collective.

That’s where I want to go.

And maybe we took a small step towards that at the Castle when the incredibly virtuosic men in the string-quintet turns to Lisa Rydberg, the youngest and the only woman in the group, to ask her very respectfully in her capacity as a folk-fiddler how you handle the bow to get that sound.

Or when “Dance! - Sing! - Drone!” - Johanna leaves the Queens balcony to go down and bless the people with her presence and her extra chromosome, and lift us to a higher experience and understanding of art.

Or when Jennifer talks about Spirituality and Politics for all the top bankers (the event was pre-booked with 60 seats by a bank based in London doing a lot of business with Africa which had a conference in Stockholm.) And these bankers, I presumed in my prejudice, had not gotten to where they were had they not compulsory put Mammon before both Spirituality and Politics, but here they now are, drinking themselves un-thirsty at Jennifer’s well. As they do when we sing “The other one owned everything” or To own is to share” [see lyrics below] or when we talk about the joy of the poor - no, not talk about it, when we share it! And they receive, because there are no judgements, no pointers, we just share what’s there and invite all to the circles of joy bubbling around us.

Or when the correct German man (banker?) who did not look like the emotional type (more prejudice?!) comes up to me in the intermission after we sang “My farewell” and says, clearly moved, ”I haf nefer efer in my life heard anysing zat beautiful”.

Or when we do “Together” and I walk up to the strings and say: “A-flat major, play!” And they look up at me from the score-less stand with a look of exuberance mixed with trepidation, somewhat like a child when you have unscrewed the supporting-wheels of the bike and say: “Go!”

Or when two young and very beautiful South Africans dance up onto the stage to land in their own township music there beneath the baldachin of Queen Kristina’s 17th-century throne.

Or when I, on a strong inner prompting, decide not to end the last song where I was supposed to, but rather dance down to the audience only to find an open, but shy, face there that I think I recognize. I invite her up to the stage and it is only when she bursts out in a world-class soul-wail that I recognize her as Anna Sahlene, making the whole audience jump and the South Africans dancing next to her feel like there’s a sister here.

It just served as a confirmation of this wonderful feeling that the best of the concert was to be found in the pews or in the meeting with them, a symbol of everybody’s enormous potential, of everybody’s divine gifts and part in the grandeur of creation. Of everybody’s worth and holiness. When this manifests, dances up onto the stage and turns it into a throne for all of us, then we are there where the new music resides and where form becomes content becomes exultation. A kind of double stage-dive; “The Audience” throws themselves up on the stage and “the Artists” ends up on the floor. That’s nothing new seen from my African perspective, it happens all the time there. But it is special in front of the Royal Throne, if anything a symbol for the patriarchal, hierarchical society and the thoughts that has formed it and still does. We cannot dissolve these thoughts through storming and pulling down the throne. Then we just replace it with something similar, as many revolutions have had to discover. But we can do it by jumping up and dance around it and show where the real power resides. And be bestowed with all its glory, worth and worthiness.

Artists, audience, where are you now? High and low, what happened? City and countryside, colonizer and colony where did you go? The only purpose of a stage is to have something to dance down from or to have something to elevate to for those who at the moment aren’t there.

The war is over, everyone won. Everyone One.

Not that I in anyway think we are there yet. Faaaar from it, but we are on the way, and that is the only thing that matters. As we sang: “when something behind the mountains tells us that the road is the goal, is heaven here.”

That will do fine.

Surely the concert could have taken further steps towards drink and intoxication; better communication, articulation, presence, program, and movement, more heart and by heart, more spirit still, even more Passion. Just like the ordinary life outside the stages and the thrones.

But we are on our way and I hope you hear the deep, deep underlying tone in all of this. A tone of gratitude for sharing your great gifts and offer your beautiful souls for the purpose of finding the new music.
We are on our way. As another song puts it; “in a fun dance and abundance”


Trying to translate the Swedish texts of the songs referred to above is the most ungrateful task. The songs, full of rhymes, puns and untranslatable references in Swedish, are best just left like that. You will find them in their original form further down after the Swedish version of the text. Here follows a little summary of some of them in English.

Two men

tells the story of two men,
"the one could be you, the other one, you too"

The one owned nothing, the other one everything.
It presents the poor wayfarer from Dalarna
walking through the wealthy plains of the Lake Mälaren region.
On the road he meets a Lord from a castle nearby
and the Lord wants to poke some fun of the wanderer and asks him:
- Do you know who owns this grand castle, these fields and parks?
- No.
- Everything you see, everything, is mine! boasts the Lord.
The "dalkarl" looks up and asks:
- Is heaven yours as well? and walks on...
The song concludes as it started;
"The one owned nothing, the other everything" but now the roles are reversed.

För att äga måste man dela!

(To own you must share)

The words "man dela" means "One shares" in Swedish.

This story tells about Mandela and his relation to

the Earth, ("You did not own the ground you stood on, but the miraculously blue sky")

the Bread, ("The little you had was shared in the simplest of huts")

the Song (the songs of Freedom travelled the world sung by "the small people" and in his own words; "I could hear them every day in the cell, wafting across the oceans, and then I knew I would be free") and finally his relationship to

Life, ("You have shown us the road towards the land of freedom, and although we still have not entered it, we sing in the chorus of the future a song you've learned from the ancestors.)


We are creating, together!
Participating together!
We’re celebrating:
A World Culture of Peace!

I say what, what?
Let's get our act together!
When, when?
Time is now and forever!
Where, where?
It's here as it's everywhere;
A World Culture of Peace!

I said who?
You and me the world family!
Why? Why?
It's this or catastrophe!
How? How?
In Jah lies our unity!
A World Culture of Peace!

Vi vandrar fram bland baldersbrå

Älvdalens wedding march

Our walk takes us far beyond the blue mountains
because something beyond the grand halls of the mountains
tells us that the road is the goal, that heaven is here.
If heaven was above we could not share its joy,
the joy we have is a witness that heaven is within.

We walk through days where we seem to walk right in the valley of death
and time is hard to understand.
But something beyond time is glimmering
from an eternity that the now sees and knows.
Yes, now is the time of freedom
because the now gives us freedom from time.
And how could eternity come later?

Everlasting joy shall meet upon your way!
Everlasting joy shall meet upon your way!

Everlasting happiness bless you in abundance!
Everloving charity lead you through your day!
Let a song of freedom, a flowing and a fun dance
carry you in ecstasy on your sacred way!

(All lyrics by Anders Nyberg)


Brev till medmusikanterna efter konserten "Passion", Rikssalen Stockholms slott, 10/9 2015

Vänner, medskapare!

Sitter på tåget på väg hem från Stockholm, dyningarna efter konserten har inte riktigt lagt sig än, det gungar fortfarande litet under fötterna.

Det känns som vi är på väg…

Blev faktiskt väldigt inspirerad av Anders C:s läsning ur boken ”Samtal med änglar” om ”den nya konsten”, på repet dagen innan;

”Det som hittills varit kärl - blir dryck. Det som varit dryck - blir rus.”
Det som tidigare varit form blir innehåll, för att inte säga transcendens.

Den nya musiken? Hur skulle den kunna låta? Nano-intervaller? Multirytmik? Vitt brus?

Nej, det är nog snarare när konsten upplöser sina egna gamla förlegade strukturer för att bli det den är ämnad att vara, en väg till en större förståelse av vilka vi är som individer och kollektiv.

Det är dit jag vill. Och kanske var det ett steg mot det vi fick uppleva på slottet när de virtuost skickliga herrarna i stråkkvintetten vänder sig om till Lisa Rydberg, yngst och enda kvinnan i sammanhanget, och frågar henne mycket respektfullt i hennes egenskap av folkmusiker, hur man hanterar en stråke för att få till det där soundet.

Eller när Dance!-Sing!-Drone!-Hanna lämnar drottningens balkong för att komma ner och välsigna folket med sin närvaro och sin extra-kromosom, och lyfta dem till en högre emotionell upplevelse och förståelse.

Eller när Jennifer pratar om "Spirituality and Politics" för alla internationella ”top bankers” (eventet var alltså förköpt med 60 platser av en bank baserad i London med mycket affärer i Afrika som hade konferens i Stockholm). Och dessa bankirer antog jag - i mina fördomar - hade för att överhuvudtaget nå sina positioner alltid tvingats sätta Mammon över både Politics och Spirituality, men nu dricker de sig otörstiga ur Jennifers källa. På samma sätt som de gör när vi sjunger ”Den andre ägde allt”, "För att äga måste man dela" eller pratar om de fattigas glädje, nej inte pratar om den, delar den! Och de tar emot, för det finns inga fördömanden, inga pekpinnar; man delar bara med sig och bjuder in till glädjens cirklar.

Eller som när den tyske, prudentlige mannen (bankir?) som inte verkade vara av den lättrörda sorten, kommer fram efter ”Mitt Farväl” tydligt berörd, och säger: ”I haf nefer efer in my life heard anysing zat beautiful”.

Eller när ”Together” börjar och jag går fram till stråket och säger ”Ass-dur, spela!” Och de tittar upp på mig från det not-befriade not-stället med en skräckblandad glädje ungefär som när man har skruvat bort cykelns stödhjul för ett barn och säger: ”Åk!”

Eller när två unga, oerhört vackra sydafrikaner dansar upp på scenen och hittar hem till sin egen musik framför Drottning Kristinas gamla tronhimmel.

Eller när jag på en stark ingivelse inte slår av sista låten där jag tänkt utan dansar ner i salongen och ser ett öppet men blygt ansikte som jag tycker mig känna igen och som jag bjuder upp på scen… Men jag är faktiskt inte riktigt säker förrän Anna Sahlene avslöjar sig själv med att dra en riktig soul-repa i världsklass uppifrån scenen som får hela lokalen att haja till och sydafrikanerna som står bredvid att känna att här finns en syster.

Det blev bara som en bekräftelse av den där underbara känslan av att det allra bästa på konserten finns i bänkraderna eller i mötet med dem, en symbol för allas enorma potential, för allas gudagåva och delaktighet i skapelsens storhet. Och när detta manifesteras och dansar upp och tar scenen, inte i besittning, utan snarare gör den till en tron för alla, då är vi framme, där den nya musiken bor och där formen blir innehåll blir rus. En slags omvänd "stagedive". ”Publiken” kastar sig upp på scenen och ”artisterna” hamnar på golvet. Det där är ju ingenting nytt sett ur mitt afrikanska perspektiv, där händer det hela tiden. Men det var speciellt just framför kungatronen, om något en symbol för det gamla patriarkaliska, hierarkiska samhället och tankarna som format det och fortfarande formar allt för mycket av vårt samhälle. Vi kan inte rasera dessa tankar genom att storma och riva tronen. Då ersätter vi den bara av något liknande, som många revolutioner har fått erfara. Men vi kan göra det genom att hoppa upp och dansa runt den och visa var den verkliga makten sitter. Och få del av dess härlighet och värdighet.

Salong och Scen, var är ni nu? Hög och låg, vad hände? Stad och land, kolonisatör och koloni vart tog ni vägen? Scenens enda funktion är att ha något att dansa ner från eller något som kan upphöja de som tillfälligtvis inte är där. The war is over, Everyone won, Everyone one.

Inte så att jag på något sätt tycker att vi är framme. Lååångt ifrån, men vi är på väg, och det är det enda som räknas. När något bortom bergen talar om att vägen är målet är himlen här.

Det räcker gott. För visst skulle ytterligare steg kunnat tas mot dryck och rus: program, placeringen på scenen, artikulation, kommunikation, utantill, ännu mer 100% närvaro, ännu mer Passion…

Själv vill jag erkänna att jag ramlade i en liten fälla i början. Jag har med mig en upplevelse som jag tror spelade in: Vid konserten på Dalhalla som firade Sydafrikas frihet 10 år hade jag ungefär samma roll, och konserten var underbar och en redan lång konsert blev bara längre och längre eftersom alla artister en efter en drog ut på glädjen att stå på en solbelyst scen i ett fullsatt Dalhalla. Det tog tid och när det var dags för finalen med Barbara Hendricks så dök det upp en massa busschaufförer som hade förbestämda körscheman och de tvingade stora delar av publiken mot bussarna…

Jag kände väl på slottet att ingen utom jag hade ansvar för att det inte blev för långt och började tänka på ”darlings to kill”. Och den polisrollen och artistrollen är fullständigt inkompatibla. De vill mörda varandra. I am so sorry. Jag är inte säker på att det blev för långt men i framtiden ska jag bli bättre på att antingen ha ett kortare program för att känna att det finns spelrum, eller ha någon annan som kan agera polismyndighet.

Framtiden, ja.

Vi har ju pratat om att försöka hitta några dagar under jullovet, kanske bäst några dar i jan. Hitta en liten kursgård, typ och ta oss tid att få in ny repertoar och göra några konserter lokalt. Det vore kul, Mia och jag återkommer, men vi är öppna för tankar både kring tid och plats.

Jag funderar också på om det skulle gå att få in ngt till Allhelgona… Det är väl förmodligen litet tight med tiden, men en del av er var ju med och sjöng ”Mitt farväl” m.m. i april vid Arnes begravning och vi har ju en hel del material i den genren som skulle passa utmärkt som ett Allhelgonaprogram. Samma här, har ni några tips eller trådar att dra i, för att kunna förverkliga detta, please come forward.

Jag tror det får räcka så, men jag hoppas ni hör den underliggande tonen i allt detta; en djup, djup ton av tacksamhet för att ni ställer era stora gåvor och vackra själar till förfogande för detta.

Vi är på väg,

”in abundance and afundance”


Här följer sångtexterna till de sånger jag refererar till i texten ovan och som framfördes under konserten;

Två män

Två män vill jag besjunga nu
att du dem möta må.
Den ene kunde vara du
den andre likaså.
Den ene ägde ingenting
den andre ägde allt.
Må du begrunda dessa ting,
vår timlighets gestalt.

En herreman med svärd i hand
och högmod i sitt bröst
beskådade sitt rika land
och höjde nöjd sin röst:
"Tro inte jag med glädje gjort
den plikt som Gud mig gett.
Jag har blott gjort vad jag har bort,
förvaltat pundet rätt."

Då kom där fram
med stav i hand
och klädd i vadmalsull
en dalkarl där i Romboland
på väg för vägens skull.
På väg för vägens mjuka krök,
på väg från stadens stoft,
på hemväg ifrån damm och rök
till liljedalens doft.

När herremannen honom ser
han tänker: "Si på den!
Nu ska här skojas!" och han ler
och frågar masen sen:
"Säg vet du vem som ägarn är
till denna stolta prakt,
till slott och park, till säd och mark?
Helt visst en man med makt!"

Mats ser på herrns barocka slott
och skakar huvu´t sitt.
Men slottsherren han skrockar gott:
"Allt, allt du ser är mitt!"
Mats bugar djupt och gungande
men rak är själ och sinn
när svaret kommer sjungande:
"Är himlen också din?

Han skrattar till,
ger herrn sin hand
och går som förd till dans
av vägen hem mot himmelskt land
vars glans är redan hans.
Uppskatta rätt nu detta ting;
Hög är den pärlans halt!
Den ene ägde ingenting,
den andre ägde allt.
Den andre ägde allt!

För att äga måste man dela!

Du föddes som fri, fast fången ändå
som fattig – förmögen att drömma.
Du ägde ej jorden du vandrade på
men himlen, förunderligt blå.
Ditt folk hade kuvats och krossats
mot sin blodröda, steniga lott.
Men slagen mot marken du mindes
en sång du från förfäder fått.

Man äger ej sin jord allena
för att äga så måste man dela,
man dela, man dela
den jord som kan hela.

Ditt bröd var ej sötat av välståndets sav,
ej smaksatt av utsökta kryddor,
men det lilla du givits det delades av
ditt folk i de enklaste hyddor.
Det stärkte din kropp, och det närde din tro
att det delade brödet är gott.
Fast magen nog knotade sjöng du ändå
den sång du från förfäder fått:

Man äter ej sitt bröd allena
för att äta så måste man dela,
man dela, man dela
det bröd som kan hela. 

Du tystades, bannlystes, skeppades ut
till parians pinade stränder.
Men sången som tystats den tog inte slut,
den lyfte i avlägsna länder.
Den steg mot den himmel och sol som ock brann
i fängelsets steniga brott,
där, slagen i bojor, du nynnade med
i den sång du från förfäder fått

Man sjunger ej sin sång allena
för att sjunga så måste man dela,
man dela, man dela,
den sång som kan hela.

Mandela, Mandela vi hyllar dig här,
den väg du har vandrat är vår.
Du visat den skönhet en människa bär
och vad hon i kärlek förmår.
Du visat oss vägen mot frihetens land
och fast vi dess gräns än ej nått
vi jublar tillsammans i framtidens kör
i den sång du från förfäder fått!

Man lever ej sitt liv allena
för att leva så måste man dela,
man dela, man dela
det liv som kan hela.
Man lever ej sitt liv allena
för att leva så måste man dela,
man dela, man dela.
Man äger det först när man delar!

Mitt Farväl

Mitt farväl jag blandar med kärlekens gråt,
farväl både unga och gamla.
I rika och fattiga, stora och små,
Gud en gång i glädjen oss samlar.
Där skilsmässan aldrig mer smärtar vårt sinn,
där ej några tårar rinna på kind.
Gud därtill bönhöre oss, Amen.

Text: Trad. efter Jone Jonas Jonson, Malung


We are creating, together!
Participating together!
We’re celebrating:
A World Culture of Peace!

I say what, what?
Let's get our act together!
When, when?
Time is now and forever!
Where, where?
It's here as it's everywhere;
A World Culture of Peace!

I said who?
You and me the world family!
Why? Why?
It's this or catastrophe!
How? How?
In Jah lies our unity!
A World Culture of Peace!

Vi vandrar fram bland baldersbrå

Vi vandrar fram bland baldersbrå och över öppna gärden.
Färden bär mot bergen blå, ja långt mycket längre än så.
Ty något bortom bergen, bortom bergens högsta salar
talar om att vägen målet är, att himlen är här.
Om himlen var ovan där då kunde vi ej dela dess glädje,
men glädjen som vi bär vittnar om att himlen inom är!
Ja glädjen som vi bär vittnar om att himlen inom är!

Vi vandrar genom dagar då vår levnads skiftande öden
döden själv tycks genomgå och tiden är svår att förstå.
Men något bortom tiden, bortom tidens tickande timmar
glimmar från en evighet som nuet ser och vet.
Ja nu är frihetens tid, för nuet ger oss frihet från tiden.
Och hur skulle, käre vän, evigheten kunna komma sen!
Ja hur skulle, käre vän, evigheten kunna komma sen!

Everlasting joy shall meet upon your way!
Everlasting joy shall meet upon your way!

Everlasting happiness bless you in abundance!
Everloving charity lead you through your day!
Let a song of freedom, a flowing and a fun dance
carry you in ecstasy on your sacred way!

(Samtliga texter Anders Nyberg utom där annat angivits.)


Popular posts from this blog

Åke Edvinsson, 60 år

Det går nog knappt en dag utan att jag tänker i tacksamhet på dig, Åke. Alla minnen som vi delat under årens lopp blir man ju ständigt påmind om genom gamla sånger och sammanhang, människor och miljöer som poppar upp litet här och där, litet nu och då. Häromdagen slogs jag av en lust att hålla ett tacktal till dig för allt du betytt för mig, men antog att det är väl något jag kommer att skjuta upp tills din begravning - om nu inte du kommer att sjunga på min dessförinnan. Men varför vänta till dess, tänkte jag sen? Det är så dags då, nej låt mig få uttrycka detta nu! Och så vaknar jag idag och ser att du fyller 60 år! Detta är mitt tillfälle, att få skriva ett helt oförblommerat tacktal till en underbar människa som nog betytt mer för mig - och för många andra - än någon annan utanför den innersta familjekretsen! Den första gång jag såg dig var den första gång jag hörde dig; i barnkören som repade i kyrkskolan under fröken Gun Anderssons ledning. Och vi fortsatte s

The unfolding tale of a hundred hymns

Wow! The power of setting your intentions...  Last summer I created a folder in my computer, and I had to give it a name. After giving it a quick thought I wrote: "Hundred hymns", in an attempt to be a bit poetic in the small space and time given.  There's a new hymnbook on its way in Sweden and a call has gone out for anyone who wants to contribute with proposals. I thought I ought to send in something before the deadline on New Years and the folder was created for this purpose.  I started to browse thru a life's worth of song creation and did not find much suitable, managed to come up with about 30 songs that I thought could work, after editing them quite substantially.  After that I fell ill in Covid. Little did I realise then how necessary this was for the developments that were to follow. For the first time in my life I had a personal and very tangible experience of life's brevity. And a reminder of the importance of taking every day as a precious gift.  ​ N

Never Ending Peace And Love – Reflections on a first encounter with NEPAL

Part 1 My time in Nepal is drawing to a close. For this time... Impossible to summarise this amazing country, but in short it has been a peak experience. Peak time with peak people in peak country. The nature is unquestionably one of its kind, with both jungle and the highest peaks of this planet within sight. And the people, to a large extent poor, but with a richness of soul and spirit that is overwhelming; generous, kind, humble and proud at the same time. But most amazing has been our way to approach it; walking, talking and singing... I feel that our "Sång & Gång" concept, our "walk & sing" adventures that we now have developed for almost 30 years have found an ultimate form here. We walk into the villages, meeting people eye-level, share a song, and walk out of there with a garland around our necks and a blessing on our foreheads. And a smile in our hearts and a sense of taking part in a real transformative meeting. For both parties. All of this has