Så som i himmelen - så ock på jorden! / Heaven on earth

English version below!

Idag har ”Så ock på jorden” premiär! Så fantastiskt roligt!                     

Jag såg filmen för några dagar sen vid gala-premiären i Stockholm, och gick därifrån efter en emotionell berg- och dalbane-tur, där skrattet och gråten trängdes med varandra om utrymmet i strupen i allt tätare växlingar.

Den fungerar, i alla fall på mig, minst lika bra om inte bättre än ettan…

Framför allt slås jag av att skådespelarprestationerna är helt sagolikt bra. Alla huvudrollerna hittar helt rätt i sina karaktärer, enkelt och med absolut precision: Lena, Stig, Tore, Arne (Frida Hallgren, Niklas Falk, André Sjöberg, Lennart Jähkel) och kanske allra mest nykomlingen Axel (Jakob Oftebro). De är helt fantastiska! Där tycker jag att fortsättningen av historien är klart bättre än början. Naturligtvis har Kay stor del av äran i detta, han har verkligen fått ut max av alla skådisarna.

Det är klart att jag tittar på filmen på ett sätt som jag inte ser på andra filmer. Kay gillar de breda penslarna, de klara färgerna och starka uttrycken. Ibland kunde jag tycka att där skulle det ha varit en liten finare pensel, men ibland kunde jag även känna att där, där skulle vi faktiskt kunnat ha strukit på ännu mera…

Jag får rätt ofta frågan vad min roll i det hela har varit. Jag har hjälpt till med arbetet med manusutvecklingen. Fyra år har manuset tagit denna gång att färdigställa. Det är både ett otroligt galet spånande men även ett finsnidande av detaljer innan det är färdigt som nog är svårt att föreställa sig. Och det är många som varit delaktiga i processen.

Jag ska väl erkänna att jag känner mig ännu mer delaktig i första filmens framväxt, den gången var jag med under åtta år, från första mötet till sista. Runt köksbordet här i Klockargården, där jag sitter och skriver dessa rader, föddes även många av filmens rollfigurer, alla med direkta förebilder ute i verklighetens kör-Sverige.

Men jag tror det är rätt att säga att manusutvecklingen inte blev min viktigaste insats denna gång, utan snarare det faktum att det blev en film överhuvudtaget.

Efter första filmen blandades känslan av glädje och stolthet över filmens osannolika framgångar med en känsla av att ha blivit litet tilltufsad i processen. Rookie som jag var, kändes det som jag både låtit mig bedåras och utnyttjas i en värld så fjärran från Klockargårdens och Ljusåkers rustika lantlighet.

Och jag kunde inte se att vägen till mitt egen självupprättelse skulle kunna gå någon annan väg än genom att det blev en ny film, och att jag fick vara en del av den, och bekräftad i den.

Oddset på den trippeln kändes inte bara skyhögt, utan som en absolut omöjlighet. Men jag placerade alla mina marker där, ibland ger dig livet inga alternativ.

Men, och det är väl det som är själva kärnan i bönen ”såsom i himmelen, så ock på jorden”, jag behöver ju inte ägna kraft åt den jordiska manifestationen, den sköter sig själv. Mitt jobb är att putsa glasen till min egen himmel, att släppa alla egots känslor av oförätter och av att inte ha blivit sedd. Att förlåta, försonas och vandra nyfiket vidare.

Och det jobbet tog jag mig an, för det är ett verkligt arbete, men ett arbete som när det väl fått sin tid kändes färdigt och avslutat.

Och då händer det här:

Jag var med min son Gabriel på en liten helgutflykt i Stockholm och vi lånade en lägenhet av en god vän i de norra förorterna. Söndagsmorgonen känner jag plötsligt ett sådant oerhört behov av att ta en promenad - och det är bråttom. Jag frågar Gabriel vid vars sida jag befunnit mig hela tiden om det är OK att jag går ut och går, och som tur var fanns det en dator i lägenheten så han är OK… och jag stövlar ut i Stockholmsvintern. När jag kommit ut på hyreshusets trapp med bara en massa höghus framför mig undrar jag vart jag ska ta vägen, men precis då kommer en plog av gäss ovanför mig och ritar en tydlig pil snett över himmelen. Och jag tar ut den exakta kompassriktningen och följer efter, pulsar smått maniskt rätt igenom en liten skogsdunge och nerför en brant slänt innan jag kommer ut på ett område med en gångstig. På långt håll känner jag igen en människa som kommer emot mig, det är Carin Pollak, Kays fru och jag ger henne stora kramen. Det har gått ett par år sen ”Så som i himmelen” släppts och vi har inte setts eller haft kontakt och har mycket att prata om. Det resulterar i att jag några dar senare sitter igen med Kay inne på hans kontor och skaparlya.

Alla fyra väggarna är klädda av blädderblocksblad med skisser på nya filmscener, men noggrant övertäckta. Vi har ett fint möte och Kay berättar vad han håller på med; en ny film. Men det är inte ”Så ock på jorden”.

- Det förstår du väl, säger han, det är ju omöjligt att göra en fortsättning efter en sån succé…

Han frågar mig var jag befinner mig i mitt liv och skapande.

- Det känns som jag är på ett bra och spännande ställe, som om jag har en vitt oskrivet ark framför mig, svarar jag.

Kanske är jag inte helt ärlig där, det där arket skulle även kunna beskrivas som en vit duk där det redan börjar röra sig små figurer…

Men när jag kommer hem skriver jag ett brev till Kay där jag skisserar mina tankar på hur en möjlig uppföljare skulle kunna se ut. Kvinnorna tar över kören (Gabriella fanns även med i tanken) och bygger något stort och fantastiskt. Jag tog inte upp en annan pusselbit som jag ansåg viktig, prästen Stigs roll, för jag tänkte att där kanske jag får lov att ägna mig åt litet övertalning. Jag såg i Stigs roll en stor möjlighet till en dramatisk gestaltning och utveckling, ett fantastiskt verktyg att visa det nyas födelse ur det gamla med förlåtelsen och försoningen som trollspö.

Men i nästa möte, som följde kort därpå, var det första en upprymd Kay sa: ”Stig ska få göra en resa…”

Och de gamla blädderblocksarken åkte ner från väggarna och långsamt, långsamt kom nya upp, som fylldes av tårar och skratt från Ljusåker.

Och jag sitter här och känner mig mest förundrad. Trippeln har slagit in. Inte som nån ”fluke”, en chans på miljonen. Utan genom att det faktiskt är så livet fungerar. Så som i himmelen, så ock på jorden! Vi manifesterar det i våra liv som vi helt kan bejaka i vår egen inre himmel. En mänsklig natur-lag!

Idag kan du gå och titta på hela härligheten. Gör det!

Och gå ut därifrån inspirerad att leva din egen himmel!

                  

On earth as it is in heaven…

Today ”Heaven on Earth” has its premiere in Sweden! How fantastic!

I saw the movie for the first time at a gala-premiere in Stockholm a couple of days ago.  Walked away from there after an emotional roller coaster where laughter and sobbing alternatively occupied my throat with increasingly quick changes.

It works, at least for me, as good, if not better than the first one…

More than anything I am taken aback by the wonderful accomplishments of the actors. All main actors find their characters spot on, easily and with absolute precision: Lena, Stig, Tore, Arne (Frida Hallgren, Niklas Falk, André Sjöberg, Lennart Jähkel) and maybe most of all the newcomer Axel (Jakob Oftebro). They are just fantastic. There I think the sequel is ahead of its prequel. Of course Kay has a big part of the credit for this, he has really gotten the most out of his actors.

Naturally I watch the movie in a way I don´t watch other movies. Kay likes strokes with the big brush, the clear colors and the strong expressions. Sometimes I would have wished for a smaller brush, but then again there are places where I could feel that there, there we could have laid it on even heavier...

I get quite often the question what my role in the production has been. I have helped with the work of script development. It has taken four years this time to get the script ready. It is an act, probably hard to imagine, of both crazy brainstorming and the carving of fine, fine details before it’s done. And there are many people involved in the process.

I have to confess that I feel even more part of the first movie’s development. That time I was with it during eight year, from the first meeting to the last. Many of the film’s characters, with “live models” in the real Swedish choir-world, were born here around the Klockargården kitchen table where I write these lines.

But I think it is right to say that the development of script was not my most important contribution this time, rather the fact that there was a film at all.

After the first movie the feeling of both joy and pride over the implausible success of the movie was mixed with feelings of having been a bit bruised in the process. Rookie as I was, it felt like I had let myself be enchanted and run over in a world so far away from Klockargårdens and Ljusåkers rustic reality.

And I could not see that a road to my own self-restoration with less than that there would be another film, and that I was part of it and confirmed in it.

The odds for that triple not only felt sky-high, it felt like a total impossibility. Still I placed all my bets there, sometimes life does not give you much other options. 

But the whole essence of the prayer, “on earth as it is in heaven”, is that I need not spend energy on the earthly manifestation, that will take care of itself. My job is to keep the windows to my own heaven clean, to let go of all my ego’s grudges and feelings of not being seen. To forgive, reconcile and walk on, still curious.

And I took on that job, cause it is a real work, but a work that given its time felt done and left behind.

And then this happens:

I was with my son Gabriel on a little outing in Stockholm and we borrowed a friend’s apartment in the northern suburbs. On Sunday morning I felt suddenly such an enormous need to take a walk - and it is urgent. I ask Gabriel, whom I have had by my side the whole time, if he is fine with me going, and luckily there is a computer in the flat so he’s OK…. and I head out into the Stockholm winter. When I get to the door and see only a lot of high-risers in front of me, I hesitate and wonder where to go. But right then a “plough” of geese appear above me, pointing with a clear arrow across the sky. And I follow the exact compass direction, walking a bit manically through a small wooded area with lots of snow and down a steep hillside until I get to an area with a small path. From a far I recognize Carin Pollak, Kay’s wife, we meet and I give her a big hug. A couple of years have passed since the release of “As it is in heaven” and we have not seen each other nor had any contact and we have lots to talk about. The result is that I find myself a few days later again in Kay’s office and creative abode.

All four walls are covered with flipcharts with sketches of new film-scenes, carefully covered. We have a good meeting and Kay tells me what he is doing; a new movie. But it is not “Heaven on earth”.

- Of course you understand, he tells me, that to do a sequel after such a success is impossible…

He asks me where I find myself in my life and creativity.

- It feels like I am in a good and exciting space, like having a piece of white, empty paper in front of me, I answer.

Maybe I was not totally honest there, that white sheet could also have been described as a white empty screen where some small figures already had started to move around…

But when I came home I wrote a letter to Kay where I sketched my thoughts on how a possible sequel could unfold. The women take over the choir and together they build something big and fantastic. I did not dwell on another piece of the puzzle that I thought was important, the role of the priest, Stig, for I thought that I may need to use a bit of persuading there. I saw in Stig’s role a big opportunity for a dramatic statement and development, a fantastic tool to show the birth of the new out of the old, with forgiveness and reconciliation as the magic wand. 

But in the next meeting, which followed shortly, the first thing an upbeat Kay declared was: “Stig is going to get a journey…”

And the old flipchart-sheets came down from the wall and slowly, slowly new one’s replaced them, filled with laughter and cries from the remote Ljusåker.

And I sit here and feel mostly amazed. The triple has manifested. Not as a fluke, a chance in a million. But by realizing that that is how life works; On earth as it is in heaven! We manifest in our lives what we affirm in our Heaven within. A law of human nature!

Today you can, if you are in Sweden, go and watch the whole glory. Do it!

And walk away inspired to live your own Heaven!