Bjud hem nån annan-dan

Har du några planer för Annandag Jul än? Vanligtvis är ju det en dag när inte så mycket är planerat. Och i så fall har vi en idé! Förra året firade vi en liten annorlunda dag på annandag jul. Vi bjöd in främmande, människor som var främmande för oss när de kom och bästa vänner när de gick. Det var fantastiskt och vi kommer att göra om det i år igen. 


Smaka på det gamla fina ordet främmande; det betyder både främling och gäst. Motsvarighet finns i afrikanska språk och säkert även på många andra håll; "mgeni" på swahili har samma underbara dubbelmening, det som är obekant är det som vi bjuder in som gäst, för att vi själva i slutändan ska berikas. Ett ord som uttrycker en hel livshållning. Är vi rädda för det som är annorlunda eller är det där vi möter kärleken? Går vi i tillit mot framtiden, fastän den är oss okänd eller räds vi den för att den inte kommer att vara som idag?
Ifjol blev annandagen inte som någon annan dag. Det blev dagen vi mötte oss sjäva för det blev dagen vi mötte de andra.
Vi bjöd in Feisal från Pakistan, som kom och drog en kärra utanför vårt hus med reklam. Safa från Iran arbetar som resevärd på järnvägs-stationen och Marjam, även hon från Iran, hade Jennifer träffat på SFI. Abdusheku som vi träffade på tåget firade jul hos vänner i Finland.
Olika världar och ändå; så likadana historier. Feisal kommer in i vårt juldekorerade hus och tittar sig storögt omkring. Hans berättelse är en om djupaste ensamhet: han kom hit för studier från det myllrande Pakistan med sociala nätverk så tighta så de nästan kändes hindrande och begränsande. Efter fyra år i Sverige upplever man effekten av hans ensamhet när man tittar honom djupt i ögonen och hör hans berättelser. Jag har bara en svensk vän, säger han. Han delar nu en etta med en alkoholiserad finländare som varit snäll nog att låta Feisal dela på det minimala boendet för 1000 kr månaden. Något mer har han inte råd med; lönen han får för helgernas reklamutdelande är absolut ”rock-bottom” - men har man inget val så har man inte. Iranierna har varianter på likadana historier; alla tre gästerna har det gemensamt att de har studerat engelsk litteratur vid högskolor i sina hemländer. De äger alla en air av kulturell förfining - både i kraft av sina personligheter men kanske även av att de kommer från urgamla högkulturer, men här har de alla tre varit tacksamma för att få arbete som reklamutdelare. De är desperata för att få bidra med sina gåvor och sitt kunnande egentligen varsomhelst i samhället. Safa har gått runt till skolor och erbjudit sig gratis att undervisa i engelska, han pratar ytterligare 4 språk och kan jobba som översättare – men överallt har han mötts av kalla händer. Entusiasmen byts till slut lätt mot självförebråelser och en känsla av det totala utanförskapet.
Våra samtal börjar i de stora politiska och religiösa spörsmålen men i och med att förtroligheten i vårt möte växer vågar vi mer och mer zooma in i det personliga. Efter 6-7 timmar av god mat, sång och samtal känns det inte bara som Feisal har fått en ny svensk vän, vi är alla vänner. Vi pratar förtroligt om våra äktenskap, om våra krämpor, våra barn och egna barndoms-traumer. Några goda grannar har tittat in under kvällens lopp, en av dem är zonterapeut och kvällen avslutas med att fötter sträcks fram och vi börjar varsamt massera varandras ömma tår. Ställena där våra olika respektive smärtor och känslor av utanförskap har manifesterats i ömma punkter. Ett annat fint ord på swahili dyker upp ur minnenas kammare: "Shikamoo", en hälsningsfras med rötter i Mellanöstern som betyder ordagrant: ”Jag kysser dina fötter”. Jag ser dig, jag bekräftar dig, ditt helande är mitt. Din väg är min.
”Hakuna Matata - No problem,” känns det som! Vi är varandras svar, varandras helande! Vi behöver bara ge varandra tiden att ses, att dela en måltid och en sång, och låta oss bli berörda och beröra.
När dörren till slut går igen och sista gästen – främlingen som inte längre är främmande i någon annan bemärkelse än väldigt välkommen vän – lämnar vårt hem känner vi oss berikade.
Vi har haft främmande och känner oss mindre främmande för oss själva.

Vi har skapat en facebooksida där vi berättar hur vår annandag blev en annans och en andans dag. Där får Du gärna berätta om din.   

Comments

Popular posts from this blog

At the breakfast table

Åke Edvinsson, 60 år

The great white flock / Den stora vita flock