FFF reminiscence

English below

Det har dykt upp en sida på facebook: ”Vi som minns Falun Folkmusik Festival” där människor som drabbades av den festivalens kraft berättar litet minnen.

Minnen är till för att förstå nuet bättre, endast därför känns det meningsfullt med en liten tillbakablick.  

Första minnesbilden: Massajerna vid Stångtjärn, men det är inte bara en bild, det är mycket ljud också, och doft och känsla…

De ståtliga massaj-männen sjunger och dansar i en cirkel vända inåt, och vi andra står tätt, tätt runt om. Trycker oss mot, vill vara delaktiga, förstå och känna den afrikanska magin som på något sätt bubblar fram från cirkelns mitt. Intensiteten i sången och de rytmiska hoppen växer och trans-dansen går mot ett klimax. De atletiska männens hårslingor, inbakade med kodynga, slår mot mitt ansikte ibland när de hoppar; en doft av afrikansk jord, en konkret känsla av Afrikas mystik mot min kind. Som om jag aldrig varit så nära Afrika ens i Afrika… En känsla av att vara ett, inte bara med Afrika utan med det mest ursprungligt mänskliga, det mest genuina i mig själv! Jag tappar orienteringen litet. Det snurrar. Var är jag?

Jag är hemma [uttalat på klingande dalmål] i en svensk skog, mer hemma än någonsin!

Eller när vi 1994 under Sång i Dalgång vandrade till FFF med start i Malung 18 dagar och 23 mil tidigare (vi tog vägen via Musik vid Siljan…). Sista etappen åker vi båt från Stora Tuna. När vi kommer iland vid Slussen i Falun utbryter en spontan och extatisk dans på kajkanten i glädje över att vara framme vid målet. Sen går vi in till centrum och efter alla dar i naturen känns det som husen tornar upp sig omkring oss. Nästan litet hotande och väldigt alienerande. Men musiken och de öppna glada människorna vi möter för oss fram mellan husväggarna till parken där vi sång-gångare kraschar i en stor hög, fulla av separationsångest. Länge! Till slut sätter vi oss upp och öppnar oss litet försiktigt mot hela härligheten som omsluter oss och väller emot oss. Musik från alla världens hörn, från alla världens hjärtan! Vi är där, vi är redo, vi reser oss och börjar sjunga och dansa igen…

Eller när… Nej, det räcker ändå inte med att plocka nog så många enskilda ”peak-experiences” från FFF för att göra upplevelsen rättvisa. Det var som om musiken tog oss in i en ny världsuppfattning. Förberedde vad som skulle komma. Plötsligt blev världen både så otroligt stor och så väldigt liten samtidigt. En sådan mångfald och en sådan enhet! En sådan gemenskap på grund av all brokighet. Som ett musikaliskt Google Earth; så enormt många underbara detaljer och ändå på nåt sätt förståeligt och överblickbart. FFF föregrep det som senare skulle komma rent tekniskt; ”e litta kula” som det intellektuellt gick att greppa och förstå bättre för den var så lätt att ta in emotionellt i sitt hjärta, så lätt att älska.

Och det är just vad denna nya tid erbjuder, både vad gäller möjligheter och utmaningar. Världen har blivit så liten, kommit så nära. Och saknar vi ett språk att förstå detta på, ett sätt att greppa härligheten på så blir den istället hotande och invaderande. Invandrarna blir invaderarna i infödingarnas ögon utan det språket, och barbarer i deras öron. [Barbar  = ursprungligen ett ljudhärmande ord som betecknade någon man inte förstod, jmf bla-bla, babbla. Den man inte förstår får lätt den överförda betydelsen av någon som man uppfattar som våldsam, barbarisk.] Men har vi det språket, kan vi knäcka koderna, så öppnar sig en skönhet och en storhet som är så hisnande så den kan vara svår att ta emot bara därför.

Kulturen i alla dess oändliga skepnader och uttryck är det språket. Per definition. Det språket är kulturen. Vi står inför ett avgrundsval: lära oss prata det språket med varandra och se vår gemensamma skönhet och hitta vår inre och yttre harmoni. Eller stänga våra fönsterluckor och som individer och samhälle skrumpna och degenerera till futtighet och i sista hand ta till våld. I brist på ett gemensamt, levande språk. Det här är ett språk vi aldrig kan lära dom. Därför att detta är ett språk som saknar pronomet ”dom”! Det är ett språk vi alltid måste lära oss, därför att det är ett inkluderande och universellt språk. Vi lär oss det inte som plikt utan som möjlighet, ja faktiskt som nödvändighet. Vi kommer aldrig undan. Det här är ett obligatoriskt språk i vår läroplan. Vi kan välja när vi tar kursen, men vi kan inte välja bort den.

Och ju längre vi väntar desto mer våld utsätter vi oss för, tills vi till slut nått en smärtpunkt då det inte längre är meningsfullt att vänta. Det gör för ont helt enkelt.

Men är vi inte där redan? Nej, tyvärr tror jag att det kommer att bli sämre ännu innan det kan bli bättre. Människans förmåga att tolerera smärta är stor. Hur länge dröjer det innan det vänder? Svaret ligger i hur snabbt vi kan lära oss språket som förvandlar dom till oss genom att se dom som oss.

*

An open group has appeared on Facebook: ”Vi som minns Falun Folkmusik Festival”

(We who remember Falun Folkmusic Festival) where people who encountered the power of the festival share their memories.

Memories are there to make us understand the now better. Only therefore it feels meaningful with a little retrospection.

First image: The Massai at Stångtjärn, a small Swedish lake in the woods. But it's more than an image, there's a lot of sound as well, and smell and touch in this memory... 

The proud Massai-men sing and dance in a circle facing inwards, and the rest of us stand around, close, closer. Pushing forward, wanting to participate, understand and experience the African magic that somehow bubbles up from the cultural cauldron in the middle. The intensity of the singing and the rhythmical jumping grows and the trance-dance peaks in a climax. The hair of the athletic men, smeared with cowdung, sometimes  whisks across my face as they jump; a scent of African soil, a concrete feeling of African mysticism caressing my cheeks. Almost as if I have not been this close to Africa even in Africa. A feeling of not only being one with Africa but with the most primely of humaness, the most genuine part of myself. I loose my orientation for a moment. Everything swirls. Where am I?

I am at home, in a Swedish forest. I am more at home than ever.

Or when we 1994 did our "Sång i Dalgång", our song-walk to FFF starting in Malung 18 days and 230 km earlier, (we walked through another festival on the way; Musik vid SIljan). The last leg of the journey we went by boat from Stora Tuna and on the quay in Falun a spontaneous and ecstatic dance breaks out in joy over reaching the goal of our long journey. Then we walk into the centre of town and after all those days in the nature it feels like the houses are staggering towards us, almost a bit threatening, certainly alienating. 

But the music and the open friendly people we meet usher us between the walls of the houses up to the park where all of us song-walkers crash in a big pile, teeming of separation-anguish. We lie for long before we finally open up, carefully at first, reaching towards all the loveliness that enfolds us and streams forth: Music from all corners of the world and all heart of the world! We are there, we are ready and we rise and sing and start to dance again...

Or when... No, it's anyway not enough - however many peak-experiences we share from the festival - to do justice to the wholeness of the experience. It was like the music took us towards a new concept of the world. Prepared us for what was about to come. All of a sudden the world became both so small and so big at the same time. Such a diversity and such unity! Such a fellowship because of all variety! Like a musical Google Earth; such a multitude of wonderful details to take in and yet at the same time conceivable and able to overview. The festival anticipated what was about to come technically: a small ball that was possible to grasp intellectually because it was so easy to take in emotionally, so easy to love.   

And that is exactly what this new time holds, both when it comes to possibilities and challenges. The world has become so small, has come so close. And if we lack a language to understand it with, a way to fathom its overwhelming beauty, it instead turns threatening and invasive. The immigrants turn to invaders in the eyes of the natives without that language, and barbarians in their ears. [ Barbarian = originally an onomatopoetic word meaning someone you can't understand, compare with blah, blah.] The one you don't understand easily becomes the one you perceive as violent, barbarian. But if we have the language we can crack the codes, and the grandeur and wealth that can be hard to receive just because of its magnificence, come towards us.   

Culture in all its infinite forms and expressions is that language. Per definition. That langauge is the Culture. We stand in front of a huge and abysmal choice: to learn to talk that language with each other and see our common beauty and find our inner and outer harmony. Or close our shutters and as individuals and society wither and degenerate into   paltriness and in the last stage resort to violence. Due to lack of a common cultural language. This is a language we never can teach "them". Because this is a language that lacks the pronoun "them"! It is a language we always have to learn ourselves as it is an inclusive and universal language. We learn it not out of obligation, but as a possibilty, yes actually out of  necessity. We cant escape it. It is a compulsory subject in our syllabus. We can choose when to take it, but we cannot choose not to take it. 

And the longer we wait, the more violence we make ourselves susceptible for, until we have reached a pain-threshold where it is no longer meaningful to wait. It simply has become to painful. 

But are we not there yet? No, unfortunately I believe it still have to get worse before it gets better. Man's ability to hold pain is huge. How long before it will turn?  The answer lies in how fast we can learn the language that transforms them to us by seeing them as us.