Under ett stjärnevalv / Under a vault of stars.


Vandrade igår natt, i 25 graders kyla, över mina älskade Mosselåkrar. 
Hur kan något som är så totalt fruset och dött några månader senare jubla av lärkdrill och spovkaskad, dofta av mylla och framtid, spira av skir grönska och stråla av solljus? Hur ska marken hinna beredas?

Varje gång en lika fantastisk resa, en mirakulös metamorfos från död till liv. 

Men den kalla vinternatten - när man vågar sig ut i den - rymmer en klarhet som ger glimtar av de stora perspektiven. Detta sjöng till mig under färden:

Under ett stjärnevalv
ensam jag går.
Vinternatts diadem
gnistrar i mitt hår.
Ensam i nattens köld?
Trött, sjuk och rädd?
Kanske, men ändå som
vore jag en gud förklädd.

Gloria, gloria in excelsis Deo!
Gloria, gloria in excelsis Deo!

Frostmarken där jag går
glimmar till svar,
glittrar av stjärnestoff,
glimtar det jag en gång var.
En gång - ja nu! - jag ser
klart vem jag är:
himlarnas stjärnevalv                                                
även inom mig jag bär!                                            

Gloria, gloria in excelsis Deo!
Gloria, gloria in excelsis Deo!

Från vintergatans vidd
en vind jag hör,
änglar och svarta hål
sjunger i kosmisk kör:
”Du är ett stoft, likväl
vilar i dig
alltet i evighet.
Du är en del av mig.”

Gloria, gloria in excelsis Deo!
Gloria, gloria in excelsis Deo!

Du är en del av mig, in excelsis Deo!
Jag är en del av dig, in excelsis Deo!


Anders Nyberg



I walked last night, in - 25 degrees Celsius, over my dear Mosselmeadows.
How can anything so totally frozen and dead a few months later resurrect and rejoice with lark-trills and curlew-cascades, burgeon with a violet sheen and bathe in sunlight with a bouquet of mulch and possiblilities?
How will this frozen ground ever get ready for the feast?
But the cold winter night - if you dare confront it - holds a clarity capable of sharing the grandest perspectives.
A song sang for me as I traversed the fields. (In Swedish...)

An English rendition would go somewhat like this:

Under a vault of stars
alone I fare.
A tiara of winternight
twinkles in my hair
Lonely in the cold night?
Tired, ill and scared?
Maybe, but even then
as a god disguised I tread. 

Gloria, gloria in excelsis Deo!
Gloria, gloria in excelsis Deo!

The frosty ground I walk
gleams in response
glitters of starry stuff
glints of what I was once .
One time - yes now! - I'll see
myself anew:
the starvault of the heaven's skies                                                
holds my inside temple too!

Gloria, gloria in excelsis Deo!
Gloria, gloria in excelsis Deo!

From the widths of the Milky Way
a silent wind inspire,
angels and black holes sing
in the cosmic choir:
"You are but dust, and yet
all dwells in you,
all - in eternity
is a part of you too.”

Gloria, gloria in excelsis Deo!
Gloria, gloria in excelsis Deo!

You are a part of me, in excelsis Deo!
I am a part of you, in excelsis Deo!


Comments

Popular posts from this blog

At the breakfast table

Åke Edvinsson, 60 år