Anders Nyberg's blog

Ja, förutom det uppenbara; att de bägge är globala ikoner, hyllade i många läger, över nationsgränser och kulturer, språk och religioner? Det finns en gemensam detalj i deras biografier som man ofta inte gör så stor sak av men som jag tror har varit avgörande för dem och som borde vara viktigt för oss alla att förstå. De har vuxit upp med en pappa och en mamma som har kommit från två olika religioner. Mandelas mor, Nosekeni Fanny, var bekännande kristen, med tillhörighet i metodistkyrkan. Mandelas far, Gadla Henry Mphakanyiswa, skulle väl kunna betecknas som ”animist” även om termen känns litet onödigt ”kolonial”. Men som den hövding han var levde han kvar i sina förfäders bekännelse. Zlatans mamma, Jurka är kroat och katolik och hans pappa Sefik är bosnier och muslim. Jag tror det finns en poäng att hämta här… Vi lever i en tid där religioner ställs emot varandra, och där tanken på ett multikulturellt och multireligiöst samhälle kommer under stor press. Me...

Har du några planer för Annandag Jul än? Vanligtvis är ju det en dag när inte så mycket är planerat. Och i så fall har vi en idé! Förra året firade vi en liten annorlunda dag på annandag jul. Vi bjöd in främmande, människor som var främmande för oss när de kom och bästa vänner när de gick. Det var fantastiskt och vi kommer att göra om det i år igen.  Smaka på det gamla fina ordet främmande; det betyder både främling och gäst. Motsvarighet finns i afrikanska språk och säkert även på många andra håll; "mgeni" på swahili har samma underbara dubbelmening, det som är obekant är det som vi bjuder in som gäst, för att vi själva i slutändan ska berikas. Ett ord som uttrycker en hel livshållning. Är vi rädda för det som är annorlunda eller är det där vi möter kärleken? Går vi i tillit mot framtiden, fastän den är oss okänd eller räds vi den för att den inte kommer att vara som idag? Ifjol blev annandagen inte som någon annan dag. Det blev dagen vi mötte oss sjäva för det b...

(continued from "Following the genes of Saint Olaf" ) - OK, so much for King Saint Olaf, but what about Koddo, the slave? - We're coming to her. This story is not complete without her, she gives the picture that all-important depth and those wonderful new stark colors.  But before we go there, we need to round off the Olaf-saga... I once was on Iona, the Scottish island on its rugged western shores, sharing songs and stories from the liberation of South Africa. I could not refrain from telling about my old relationship with the island through my ancestor Magnus Barefoot. He was the King of Iona for a short while in the beginning of the 12 th century. The good side of the story was that he did not raid the island and its monastery unlike many of his colleagues among the Viking kings. I think it had to do with his respect for all the old kings that are buried there; he had ambitions to be one of them and did not want to offend them. The deal that was struck wa...

"The Path" 2012, my walk from Trondheim to Copenhagen, started in Trondheim at the gravesite of Saint Olaf, "Rex Perpetuus Norvegiae", Norway's eternal King. It felt appropriate not to do what thousands upon thousands of pilgrims had done for almost thousand years before us, walk to his old relics, but rather from  them, on a spiritual search for the new. In Copenhagen Jennifer was waiting and our meeting there became a beautiful renewal of our commitment to each other and our intertwined paths. Little did I know that in Jennifer was also waiting, not Saint Olaf's old bones, but his own very much alive genes!!! I have spent the last week digging in the old stories and paths of our ancestors and I am overjoyed and thrilled with what I have come up with. Not that I am surprised really, it feels totally appropriate, but it is a nice twist to the tale for sure. Here it is:                             ...

I have a good friend in the Swedish Lutheran Church who has engaged herself deeply in the plight of the Tibetan people. Her engagement led her to move to Dharamsala in India to work in the big Tibetan community of refugees there. After some time she wanted to convert to Buddhism and was offered a personal conversation with Dalai Lama about this. When she had presented her thoughts Dalai Lama asked: "Do you feel that you have walked as far as you can on the Christian path, that you now are a fully realized Christian? - No, of course not, my friend answered. - Then I think you shall remain in the church, Dalai Lama responded, and carry on growing in your faith and from there work for reconciliation between our two ways. My friend is still a member of the Lutheran Church and still works with a burning commitment to give the Tibetans a possibility to fully practice their religion. I have the greatest respect for people who take their spiritual calling se...

Rehearsal  In front of the throne of the Royal Castle, Stockholm Svensk version nedan! Letter to my fellow singers and musicians after the concert: ”Passion”, performed in "Rikssalen", the Royal Castle of Stockholm, Sweden 10/9 2015. Friends, co-creators, I sit on the train on my way home from Stockholm, the waves from the concert have still not subsided, it is still rocking under my feet. It feels like we are on our way… I got very inspired at the rehearsal the day before the concert when we read loudly from the book ”Talking with Angels” on ”the new art”; ”What has been vessel - will become drink. What has been drink - will become intoxication.” What has previously been form becomes content, if not transcendence. The art will evolve, but where will it go? The new music, what will it sound like? Nano-intervals? Multi-rhythms? White noice? No, I think the art will come to its fullness not by more technical maneuvering and more fiddling, but ra...

English version below! Idag har ”Så ock på jorden” premiär! Så fantastiskt roligt!                      Jag såg filmen för några dagar sen vid gala-premiären i Stockholm, och gick därifrån efter en emotionell berg- och dalbane-tur, där skrattet och gråten trängdes med varandra om utrymmet i strupen i allt tätare växlingar. Den fungerar, i alla fall på mig, minst lika bra om inte bättre än ettan… Framför allt slås jag av att skådespelarprestationerna är helt sagolikt bra. Alla huvudrollerna hittar helt rätt i sina karaktärer, enkelt och med absolut precision: Lena, Stig, Tore, Arne (Frida Hallgren, Niklas Falk, André Sjöberg, Lennart Jähkel) och kanske allra mest nykomlingen Axel (Jakob Oftebro). De är helt fantastiska! Där tycker jag att fortsättningen av historien är klart bättre än början. Naturligtvis har Kay stor del av äran i detta, han har verkligen fått ut max av alla skådisarna. Det är klart att jag ...