Kvintessens - det femte elementet! / Quintessence - the fifth element!

Jag vaknar tidigt, utsövd, energifylld, renad, balanserad!

Igår kväll hade vi Kvintessens-konsert i Kristine kyrka i Falun.
Vilken nåd att kunna få "gå till jobbet" och stå i en sån "vortex", en sån virvelvind av goda vibrationer!
Och vakna i värme och vällust!

Rep i Falu Kristine

Konserten blev fantastisk, ett stort tack till alla medverkande och åhörare.  Och fortfarande, efter att nu ha gjort dussintalet föreställningar, växer upplevelsen och förståelsen av den. Vi hittade till slut formen, ordningen på elementen: Jord, eld, vatten, luft, kvintessens! För första gången - men säkert inte sista - så byggde vi en konsertordning utifrån medvetenheten om kroppens olika energicentra, chakran. Att få se och uppleva den hundrahövdade kören växa från nord-/jordsångernas baschakra via Afrikas eldkraft i solarplexus och den latinska sensualitetens hjärta för att nå Österns spiritualitet och förena allt detta i de slutliga "Kvintessens-sångerna" var som att se hela mänsklighetens upprättelse och fullkomnande!

Det har varit en lång resa; första gången de fyra solisterna från de fyra väderstrecken samlades var i studion vid inspelningen: vi skulle börja med att spela in "The Spirit is my Home", den första sång där alla solister kommer samman och sjunger samtidigt. Jag hade förstås tänkt igenom vad de skulle sjunga och placerade dem i en cirkel på studio-golvet och började instruera.  En fullständigt förlamande känsla spred sig i studion, rädslorna grep oss alla som kalla, knotiga händer runt våra strupar. Det hände ingenting, när det överhuvudtaget lät någonting så lät det vedervärdigt. Vi försökte en gång till - och skruvade oss obönhörligt ytterligare ner ett varv mot den absoluta nollpunkten.

Anna Sahlin, som suttit i kontrollrummet och lyssnat, bryter till slut dödläget. Hon hoppar ut i studion och säger: "Men skulle inte alla kunna sjunga... sin egen sång!"

Jag släpper tanken på att göra det som jag som "kompositör" känt mig förväntad att göra, men som jag sen länge insett omöjligheten av, och låter alla sjunga "sin sång", på sitt språk och på sina toner.

Miraklet sker; rädslorna lämnar studion lika omärkligt som de kom och ersätts av en värme och gemenskap. Och de olika slingorna flätar sig in i varann på ett sätt jag aldrig skulle kunnat drömma om och allt passar så otroligt väl samman. Resultatet kan ni höra på inspelningen:



Och på den vägen är det: kärleken har bara vuxit och vuxit sen dess och blivit det kitt som hållit ihop hela denna växande gemenskap, som sen spritt sig till de tusentals körsångare som medverkat och mångfaldigt fler som lyssnat.

Jag lärde mig en viktig lärdom från den historien.  Vi försöker, som människor och som nation, och säkert ofta mycket välvilligt som i detta fallet, att anpassa och infoga människor i våra mönster och kompositioner.

"Ska man komma till Sverige så måste man ju ta seden dit man kommer".

Resultatet är rädslor och spänningar, frustration och isolering. Om vi i stället skulle prova ett annat sätt: låta varje människa "sjunga sin egen sång", vad skulle hända då? Ja, vi skulle få en ny sång, nya mönster det är säkert, men jag är också övertygad om att vi skulle bevara och stärka det bästa av det gamla; en känsla av gemenskap och tradition, bara den här gången så mycket rikare, så mycket vackrare.

Ska man komma till Sverige måste man få vara med och skapa seden dit man kommit.

Så har det alltid varit, så kommer det alltid att förbli. Kultur är mötet av människor och summan av det vi skapar gemensamt. Ni kan alla dessa gamla exempel men vi behöver alla påminna oss om det: de svenska urgamla folkdanserna; schottis, polska, hambo... kommer från Skottland, Polen och Hamburg. När Sverigedemokraterna "sjunger" till Jimmy Åkessons ära på valnatten så sjunger de på melodin till "Brown girl in the ring"...

Lyssnandet på körerna från valnatten får mig tillfälligt att tappa balansen och förlora den goda känslan från gårdagskvällens konsert. Vi har ett styvt arbete framför oss att integrera alla röster i den stora kören som vårt land, vår värld hyser. Även de allra skråligaste måste få känna att de platsar i den kören. Speciellt de allra skråligaste...

För när vi kommer samman
Till punkten där alla väderstreck förenas och alla element blandas

Och ser skönheten i mångfalden

Ser att helheten – att heligheten - är större än summan av delarna

Då öppnas mina ögon för ljuset från min forne fiende

Då öppnas mina öron för Guds röst i min egen

Och jag hör att mitt hjärtas sång är alla våra hjärtans sång

Och jag är hemma

I Guds - och min, och allas vår - Ande


=================

I wake up early, rested, energized, balanced!

Yesterday night we had a ”Kvintessens-concert” in Kristine Church in Falun.

What a grace to be able to ”go to work” and stand in such a vortex, such a whirlwind of good vibrations! And wake up to wellbeing and warmth!

The concert was fantastic, a big thank you to all participants and audience. Still, after having done a dozen of performances or so, the experience and understanding of it is growing. We finally found the form, the order of the elements: Earth, Fire, Water, Air, Quintessence!  For the first time – but surely not the last – we built the concert order from the different chakras, the energy centers of the body. To see and feel the choir of more than 120 voices grow from the base-chakra of the earth-songs of the North via Africa’s firepower in solar plexus and the Latin heart of sensuality to reach the spirituality of the East and then merge all this in the final “Kvintessens-songs” was like experiencing mankind’s restitution, reconciliation and recreation!

It has been a long journey; the first time the four soloists from the four directions gathered was in the studio at the recording: we were starting with recording “The Spirit is my home”, the first song where all the soloists come together to sing simultaneously. Of course I had thought of what they should sing, and placed them in a circle on the studio-floor and started to give them instructions. A totally paralyzing feeling spread in the studio, the fear seized us all like cold bony hands around our necks. Nothing happened, when anybody as much as tried to make a sound, it sounded horrible. We tried again – inevitably heading towards a point of absolute zero.

Anna Sahlin, who had been sitting listening in the control room, finally broke the deadlock. She jumped out into the studio and said: “But couldn’t you all just sing… your own song!”

I let go of what I perceived as my role as “composer” - something I realized a long time ago wouldn’t work - and let everyone sing “their” song, in their language and with their tones.

The miracle happened; the fear departed from the studio as unnoticed as it had arrived, to be replaced by a feeling of warmth and communion. And the musical lines started to weave into each other in a way I never could have dreamt of and everything started to fit so beautifully together.

You can listen to the result of the recording:

And in that way it has continued: the love has grown ever since and become the glue holding this emerging fellowship together, which later has spread to thousands of participating choristers and manifold more listeners.

 I learned an important lesson from this story. We try, as human beings and nations, and often like in this case with very good intentions, to adapt and fit people into our patterns and compositions.

“When in Rome do as the Romans, when in Sweden to as the Swedes”

The result will be fears and tension, frustration and isolation. If we instead should try another way: let every person “sing their own song”, what would happen? Yes, we would get new songs, new customs, but I am also convinced that we would keep and strengthen the best of the old; a feeling of community and tradition. Only this time it would be so much richer, so much more beautiful.

Culture is the sum total of what we as people create together in our cultural interchanges. Good examples are the “traditional” Swedish folkdances: the schottis, polska and hambo… they come from Scotland, Poland and Hamburg!

That is how it always has been! 

When in Sweden do as the Swedes always have done; let the immigrants enrich the culture with their songs!

When the far-right Swedish Democrats “sang” the praises of their chairman on the election night, they sang on the melody of “Brown girl in the ring”…

Listening to the “choirs” from the election night makes me temporarily loose the good feel from yesterday’s concert. We have a tough job in front of us, to integrate all the voices in the big choir that our land, our world amounts to. Even the rowdiest must be able to feel they belong there. Especially the rowdiest…

Cause when we come together

to the point where all directions join and all elements mix

and see the beauty in the diversity

see that the wholeness – the holiness – is bigger than the sum of the parts

Then my eyes open for the light from my former enemy

Then my ears open for God’s voice in my own

and I hear that my heart’s song is everyone’s heart’s song

And I am home

in God’s - and mine, and all of ours - Spirit.