Spräng kyrkorna? / Blast the churches?

Här kommer ytterligare en bild på mig dirigerandes i en kyrka. Denna gång från Mo kyrka utanför Söderhamn igår kväll tillsammans med systrarna Anna och Martina Sahlin och Mikael Jöback på piano.

Men det finns ingen anledning att ursäkta sig. För det är värme, glädje, gemenskap och fulla kyrkor! Musiken lockar människor till sin hembygds helgedom. Och vi är alla lyckliga och känner tacksamhet för platsen och tiden vi får dela i den. Ett vackert rum, en plats där vi känner kontakt med historien och den lokala kulturen, ett rum av skönhet som ger oss en upplevelse av något bortom vardagens rutiner och stress. Där vi möter oss själva och det gudomliga i oss och alla andra.

Samtidigt så har det pågått en debatt i Svenska Dagbladet efter det att domprost H B Hammar skrivit en artikel med uppmaningen "Spräng kyrkorna!"

Han har naturligtvis fått mycket uppmärksamhet och konstaterar i sista inlägget: "Jag lyckades!"

Är det någonting vi behöver mer i våra samhällen idag än öppna mötesplatser? I isoleringen och utanförskapet växer rädslorna och främlingshatet. Behöver vi platser där vi kan ses över gränserna? Där vi kan få känna gemenskap och glädje? Där vi kan få en möjlighet att lyfta blicken och sänka axlarna?

Och så har nästan varenda litet samhälle i detta land just sådana fantastiska byggnader. Som står och väntar på att bli fyllda av denna gemenskap, sång och glädje!

SPRÄNG KYRKORNA???

Nej vi behöver inga sprängda kyrkor.

Däremot behöver vi spränga alla de tankesystem och teologiska konstruktioner som gör att människor inte känner sig välkomna i den byggnaden, och den organisationen.

Den kyrka där Kristus ligger begraven kommer att rasa när vi som individer och mänsklighet tar nästa steg i vår utveckling och säger ja till vår stora uppgift och möjlighet.

Processen är igång och jublet som steg i Mo kyrka igår kväll och på många andra platser där människor möts förutsättningslöst är en glädjeyttring över att den kyrkan håller på att rasa.

Upp ur ruinerna reser sig en ny gemenskap som skär genom alla kulturer och religioner. Som ser det gudomliga i varje människa. Som ser vår tillhörighet och vårt värde och allas vår likhet. En gemenskap som inte behöver missionera för den inser att alla redan är hemma. En gemenskap som inte behöver fördöma för den har förstått att det finns inget att fördöma, som inte moraliserar för att den ser sitt eget gudomliga ursprung.

En ny sol går upp. Sakta gryr dagen i människors medvetenhet. Kan du se att natten börjar ljusna, kan du höra hur det sjunger?

Foton: Daniel Nilsson

+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++


Here comes another picture of me conducting in a church, this time from Mo church outside Söderhamn yesterday night together with the Sahlin sisters, Anna and Martina.

There are no reasons for excuses though; there's warmth, joy, fellowship and full churches! The music pulls the people to the temples of their ancestors. And we are all happy and feel gratitude for the place and the time we share in it. A beautiful room, a place where we feel connected to the history and local culture, a room of beauty that gives us contact with something beyond the daily routines and stress. Where we meet ourselves and the divine in us and everyone else.

Recently there has been a debate in "Svenska Dagbladet" following an article vicar H B Hammar has written with an appeal to "Blast the churches!". He has of course gotten a lot of attention and concludes in the last entry: "I succeeded."

Is there anything we need more in today's society than meeting-places? In isolation and loneliness fear and xenophobia grows. Do we need places where we can meet across the borders? Where we can feel joy and community? Where we have an opportunity to raise our gaze and lower are shoulders?

And almost every small village in this country has got such an extraordinary building, standing there just waiting to be filled with this kind of community, song and joy!

BLAST THE CHURCHES???

No, we don't need any blasted churches. 

What we need is however to blast all the thought-sytems and theological constructions that make people not feel welcome in that building and in such an organization.

That church will tumble. When we take the next step in the realization of what we are as humankind, the church where Christ lies buried will tumble. 

That process is underway and the jubilation that rose in Mo church yesterday night, and in many other places where people gather unpretentiously is an expression of joy over the fact that that church is about to tumble. 

Out of the ruins a new community will arise, one that cuts through all cultures and religions and sees the divine in every human as well as our intrinsic worth and equality. A fellowship that does not need to mission, because it realizes that everyone is home, that does not need to judge because it realizes there is nothing to judge, that does not moralize because it knows its own divine source.

A new sun is rising. Slowly the day dawns in people's consciousness. 

Can you see that the night is turning lighter, can you here the singing?