Musical Still Life / Musik-stilleben

New concert; new hard work within and without, falling asleep like a zombie afterwards only to wake up a few hours later totally renewed and replenished.

This one was extra hard and extra rewarding.

The "Kvintessens-konsert" in Sofia Church, Stockholm, felt like the last night with these wonderful friends and co-musicians and therefore so precious, so close to the edge, so now.

I realize I am something as unusual as a choir-conductor without a choir. What could be more vulnerable than making a living as a choir-conductor without a choir? A baker without a bakery? Or maybe even without flour and yeast? And yet I immediately realize I have chosen my role very deliberately. I love being out there on the limb, having to rely on "miracles of the loafs and fishes" for my daily bread. Having nothing to work with but people's hunger, including my own.

That's where my beliefs are being tested to the hilt, and found reliable. That's where I find something I can trust and feed on. Miracle-Bread tastes sweeter than anything. And like manna lasting forever not because of preservatives but because it is always new.

But of course it involves times of great doubt and questions of what I am doing. Really.

Like yesterday morning, coming up to Sofia Church after a quick warm-up in the parish-hall for the most ambitious of the choristers. And hearing the resident choir extending a bit of their rehearsal-time in the church I swear; never again. Never again. It's time to grow up Anders, why should I keep humiliating myself like this?

In the resident choir all the parts are filled with competent and carefully selected voices. And the piece is well rehearsed and all difficulties ironed out. So it seems.

In our choir KWAYA Anybody is welcome. And Anybody comes. And Anybody sings like a scream in the night for mercy. For community, for love, for anything that can quench an existential thirst.

For a moment I shrivel from the sheer pain and eeriness of the voice. And imagine a whole choir of it.

But then and there in my darkest hour I get solace from the old masters. Like Johann Friedrich Grüber, painter of the still life posted above. When the masters paint their "still leben" they arrange lavishly the fruits and the flowers, the harvests and the wealth. But somehow that doesn't suffice. It becomes a picture without depth because it is a picture without death. And how could you depict life without its opposite? We would have no way of knowing life if it wasn't for death.

So Grüber puts in his little "vanity-motif". Check out in the lower right corner! A snail heading spot on for the fruit. You know he will get there, nothing will stop him. It is just a matter of time. And all of a sudden the painting becomes dramatic, it is filled with life - because it is full of the potential destruction of it!

And the snail will not stop there, next in his path are the music scores. And then... do the musical instruments look a bit unfamiliar? Yeah, right, they are not around anymore - the snail has chomped them up as well.

So what will be left? He can get the music-scores but he can't eat the music. He can ruin the instruments but he can never destroy their melodies.

That is the gift of the snail: in the end - if we keep our eyes and hearts open - he makes us realize what in life is durable and what is not, what we will be able to hold on to and treasure and what is vanity. In all his destructiveness and untimeliness rightly understood he still becomes a harbinger of life and eternity if we let him be part of the bigger picture!

We had a fantastic concert in Sofia in the end. The singers came flying in like angels from near and far. And joined those already waiting there. Especially thanks to all of you from Dalarna who heeded the call and despite long distances and short notices came valiantly to Stockholm. (The people of Dalarna have always had this notion that they are needed in Stockholm in times of crises to defend the nations honor...)

In front of the choir the voice-masters from the four corners of the world: Jennifer F, Anna S, Simone M, Mikael Z, André D, Rostam M, Anders vH. What a feast of music: a table laid abundantly, draped  with grapes of plenty and garnished with the most incredible cascades and impromptus of musical wit and surges of emotion.

Behind them the choir is lifted through the journey of the chakras up to new levels and rises to the dome of the Sofia church and beyond. And most importantly: in it is Anybody. Anybody is included to remind us like the snail in the picture of who we are in essence. We are all one and not separated from anybody or from our Source. In this real-time still-life Anybody connects us not only with its opposite, the super-pro's in the front row, but also with the audience. The audience feels it. They maybe don't know what has hit them but the feeling of being included and part of, is something that cannot be concealed: If Anybody is in the choir then I am also there! It is very different from concerts where the implicit objective seem to be to make the audience feel impressed by the unattainable. Distanced! A kind of Old Testament Music God who you are supposed to tremble in front of and feel unworthy of while sprinkling your blood-sacrifices on its altar to please it. Music as a means of keeping the status quo and the levels intact rather than a rite of passage and catharsis where you experience oneness with the Source.

I don't want this posting to sound like a review, and it cannot be for the simple fact that this does not come from a reviewer's  position standing outside trying to look in and understand. The quintessence of Music cannot be understood from that position. Music is a language of inclusion. Thank you Anybody for teaching me this again. You are my great teacher and ultimately the provider of the great banquet of life and prosperity. I take back that thing I said about never again. I promise you I will humbly call on your services and advice again. Although you seem to be spoiling the whole banquet, you are the one teaching me where the real party is. I am learning, be it at the pace of a snail.

P.S.

After the concert the soloists ended up at a party at Anna's place. What do you think singers do when they crash after a long day's work of singing?

Yep, they sing some more!

D.S.


++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++

Ny konsert; hårt arbete, inre såväl som yttre, jag somnar som en stock efteråt för att bara ett par timmar senare vakna upp totalt förnyad och renad.

Men den här var nog extra hård och extra givande.

”Kvintessens-konserten” i Sofia kyrka kändes lite grann som sista natten med gänget, och just därför så värdefullt, så nära kanten, så nu.

Jag förstår att jag är något så ovanligt som en körledare utan kör. Vad kunde vara mer sårbart än att försöka försörja sig som en körledare utan kör? En bagare utan bageri? Eller till och med utan mjöl och jäst? Och ändå så förstår jag omedelbart att jag har valt min roll väldigt medvetet. Jag älskar att vara där längst ute på grenen och behöva förlita mig på brödsunder för mitt dagliga bröd. Att inte ha något att arbeta med förutom människors hunger, inklusive min egen.

Det är där ens övertygelse blir testad till den yttersta gränsen – och befunnen hålla måttet. Det är där jag hittar något jag kan lita på och leva av. Mirakel-bröd smakar bättre än något annat. Och som manna från himlen räcker det för evigt, inte på grund av sina konserveringsmedel utan därför att det är ständigt nytt.

Men naturligtvis innebär det stunder av största tvivel och frågor om vad jag håller på med. Egentligen.

Som i går morse, när jag kom upp till Sofia kyrka efter en snabb uppvärmning i församlingssalen med de mest ambitiösa koristerna. Kvar i kyrkan var församlingens kör och efter att ha lyssnat på deras rep svär jag; aldrig mer. Aldrig mer. Det är dags att växa upp Anders, varför ska jag fortsätta förödmjuka mig på det här sättet?

I församlingens kör är alla stämmor besatta av kompetenta och noggrant utvalda röster. Och stycket är välrepeterat och alla svårigheter verkar utforskade och avklarade.

I vår kör KWAYA är Vemsomhelst välkommen. Och Vemsomhelst kommer. Och Vemsomhelst sjunger som ett skrik i natten för att bli skonad. För gemenskap, för kärlek, för vad som helst som kan släcka en existentiell törst.

För ett ögonblick skakar jag till av röstens smärta och ensamhet. Och föreställer mig en hel kör av den.

Men där och då, i min mörkaste stund får jag tröst från de gamla mästarna. Som Johann Friedrich Grüber, som målat stillebenet ovan. När mästarna målar stilleben arrangerar de frukterna och blommorna, skördarna och rikedomen på det mest överflödiga vis. Men på något sätt räcker det ändå inte till. Det blir en bild utan djup för att det är en bild utan död. Och hur skulle man kunna illustrera livet utan sin motsats? Vi kan inte på något sätt föreställa oss livet förutan döden.

Så Grüber stoppar in sitt lilla ”förgängelse-motiv”. Kolla i nedre högra hörnet! En liten snigel på väg rätt mot frukten! Man vet att den kommer dit, ingenting kan stoppa den. Det är bara en fråga om tid. Och plötsligt blir bilden dramatisk, den blir fylld av liv – därför att livet blir hotat!

Och snigeln stannar ju inte där, nästa anhalt i hans väg är noterna. Och sen… tycker du att musikinstrumenten ser litet konstiga ut? Japp, alldeles rätt, de finns inte mer – snigeln har käkat upp dem också…

Så vad blir kvar? Han kan ge sig på noterna men han kan inte äta musik. Han kan förstöra instrumenten men han kan aldrig förstöra deras melodier.

Det är detta som är snigelns gåva: till slut – om vi håller våra ögon och hjärtan öppna – får han oss att förstå vad i livet som är hållbart och vad som inte är det, var våra skatter finns och vad som är förgänglighet. I all dess destruktivitet och timlighet så blir snigeln ändå, rätt förstådd, en budbärare av liv och evighet om vi låter honom vara en del av den större bilden!

Till slut fick vi en fantastisk konsert i Sofia. Sångarna kom inflygandes som änglar från när och fjärran och slog följe med dem som redan fanns där. Ett speciellt tack till alla ni från Dalarna som lyssnat på kallelsen och kom till Stockholm trots långa resor och kort framförhållning. (Dalfolket har ju alltid ställt upp när de i kristider känt att deras närvaro är påkallad i Stockholm för nationens väl och ve.)

Framför kören stod röst-mästarna från jordens fyra hörn: Jennifer F, Anna S, Simone M, Mikael Z E, André D, Rostam M, Anders vH. Vilken musikalisk fest: ett översållat bord dukat med överflödets druvor och garnerat med de mest otroliga kaskader av musikalisk inspiration och emotionell mognad!

Och bakom dem svingade sig kören upp genom chakrana till nya nivåer som nådde till toppen av Sofias kupol – och bortom. Men viktigast av allt: i kören fanns Vemsomhelst. Vemsomhelst är med för att påminna oss, som snigeln i målningen, om vilka vi innerst inne är. Vi är alla ett och inte separerade från någon ej heller från vårt ursprung. Vemsomhelst för oss samman i detta realtids-stilleben inte bara med sin motsats super-proffsen i första raden, utan även med publiken. Publiken känner det. De kanske inte vet vad som drabbat dem, men känslan av att vara delaktig är någonting som inte kan döljas: Om Vemsomhelst är i kören så är även jag det! Det är väldigt annorlunda jämfört med konserter där det underförstådda syftet verkar vara att få publiken att känna sig imponerad av, och fjärmad från något onåbart. En slags Gammaltestamentlig Musik Gud vilken man förväntas darra och känna sig ovärdig inför medan man stänker sina blodsoffer på dess altare för att blidka den. Musik som ett försök att behålla status quo och skrankorna intakta snarare än en rit för katharsis och upplevelsen av enhet med Källan.

Jag vill inte att denna blogg-post ska bli en recension, och det kan den inte av det enkla skälet att den inte är skriven från en recensents perspektiv, från en utanförposition som söker att titta in för att förstå. Musikens kvintessens kan inte förstås från den positionen. Musik är ett inkluderande språk. Tack så mycket Vemsomhelst för att du lärt mig detta igen. Du är min stora lärare och till slut den som ska bjuda mig på livets och överflödets stora bankett. Jag tar tillbaka det där jag sa om aldrig igen. Jag lovar att jag ödmjukt ska be om dina tjänster och råd igen. Fastän du verkar förstöra hela banketten är du den som lär mig var den verkliga festen finns. Jag lär mig, om än i snigeltakt.

P.S.

Efter konserten hamnade solisterna på ett party hemma hos Anna. Vad tror du sångare gör på en efterfest efter en lång dags arbete fylld av sång?

Japp, dom sjunger litet till!

D.S.