Mikael and the dragonslayer / Mikael och drakdödaren

Sankt Örjan faces the dragon


A few days ago it was "Mickelsmäss", Mikael's day, and it was celebrated at our daughter's Waldorf-school in traditional fashion.

In a dramatic showdown Sankt Örjan - Saint George - took on the vicious dragon and despite the overwhelming odds, armed with his sword and pure heart he was again victorious and triumphed over evil.

It is a good story and I enjoyed it, not only as a parent, but as a lover of good stories.

But for me the height of the drama came when one of the schoolboys watching from the first row jokingly commented: "You should be nice to the dragon, you shouldn't be killing him like that", immediately reprimanded and hushed up by one of the teachers standing next to him.

Maybe the boy had a point though? Is it time to revise the story?

The traditional judeo-christian mythology of us - of course always us - having the power and divine mission "to trample snakes and scorpions" is coming under a bit of scrutiny in this new time and age. It is still the basis of most of what is produced in our image-making industries but the children's books and movie-screens are starting to be populated by sympathetic but misunderstood dragons. The concept of evil is not as black and white, nor as christian vs heathen if you like, as before. Sin isn't what it used to be...

There are probably many good reasons for this, one is obvious; what happens if everyone turns pious and starts to trample perceived snakes, in the form of external "enemies", underfoot? There will be no one left to trample but yourself. The moral of the story becomes self-defeating. When we come to the end of the road of the most noble of crusades we find ourselves with a self-inflicted wound in our foot.

In my youth I had an experience that I guess could be called a "Christian conversion". I can still treasure it. One day I was "carried out" by the Spirit on unknown paths to an old stone-quarry in the forest. Standing there on top of a heap of ancient stones I thought there must be lots of snakes there. But immediately I got reassured that I would be given the power to crush any serpents under my foot. And with that kind of assurance, mission and world-view I walked out into the world - and created a life-scenario populated basically with the characters from my daughters schoolyard: the dragon was there, in my case it often took the form of the South-African apartheid regime, the virgin was there of course, whom I tried to save and... Do I need to say what role I had in my own mythology...?

Interestingly enough these "Christian" years were also the years when I was suffering from a painful ailment. And after 14 years of fighting my battles, internally and externally, I went through a most miraculous healing that came about through reconciliation with old perceived "enemies", who proved to be the best and most loving friends the world could possibly offer - my parents. It came about through laying down my arms and changing the basic images that governed my life. One day in this most remarkable time I was again "taken out" to the stone-quarry. But standing there on top of the stones 14 years later I realized: "There are no snakes here..." It had been all part of my imagination.

This story is a very personal one, but I do think it is also a reflexion of the time we go through as humankind. The stories are maybe not changing altogether, but they are slowly shifting. I think the incredible and miraculous change to democracy in South Africa was one manifestation of this new consciousness.

We need not change stories altogether, but we need to see the old ones with new eyes.

I will treasure to go to my daughter's Mikael-celebration next year again. It's a good story and it can be retold.

But I will interpret it along with the line of the young schoolboy who stood next to me. The dragon out there is a dressed-up friend.

The dragon we need to kill is our old perception of dragons.



Anders Mikael


===================================



För några dar sen var det Mickelsmäss, vilket firades traditionsenligt på vår dotters Waldorf-skola.

I en dramatisk tablå utmanade Sankt Örjan draken och trots de dåliga oddsen, gick han återigen segrande ur striden beväpnad med sitt svärd och sitt rena hjärta.

Det är en bra story och jag gillade den, inte bara som förälder, utan som en älskare av bra historier.

Men för mig kom dramats höjdpunkt när en av skolbarnen som hade tittat på från första raden skämtsamt kommenterade: ”Man ska vara snäll mot drakar, man ska inte döda dom så där,” och genast blev åthutad utav en av lärarinnorna som stod bredvid.

Kanske barnet ändå hade en poäng? Är det dags att skriva om historien?

Den traditionella judeo-kristna mytologin där vi – naturligtvis alltid vi – har fått det gudomliga uppdraget och ”makt att trampa på ormar och skorpioner” har i denna tid och stund börjat komma under visst ifrågasättande. Det är fortfarande grunden för det mesta som produceras i våra bildskapande fabriker, men barnböcker och filmdukar börjar mer och mer befolkas av sympatiska men missförstådda drakar. Föreställningen om ondskan är inte så svart-vit som tidigare, inte så kristen vs hednisk om du så vill. Synden är inte vad den har varit.


Det finns förmodligen många bra anledningar till detta, en är uppenbar; vad händer om alla blir fromma och börjar trampa på sina upplevda ormar, i form av yttre "fiender"? Då blir det ingen kvar att trampa på förutom dig själv. Moralen i historien blir kontraproduktiv. När vi kommer till slutet av de mest nobla korståg upptäcker vi att vi har skjutit oss själva i foten.

I min ungdom hade jag en upplevelse som jag antar kan benämnas som en ”kristen omvändelse”. Jag kan ännu uppskatta den. En dag blev jag ”buren av Anden” på okända stigar till ett gammalt stenbrott i skogen. När jag stod där på toppen av en hög av gamla slaggstenar tänkte jag att här måste det finnas mycket ormar. Men genast fick jag förvissningen om att jag skulle få makten att krossa alla ormar under min fot. Och med den övertygelsen, missionen och världsbilden gick jag ut i världen – och skapade ett livsscenario befolkat i grunden av karaktärer från min dotters skolgård: draken var där, i mitt fall tog den ofta formen av den sydafrikanska apartheidregimen, jungfrun som jag försökte rädda fanns naturligtvis där, och… Behöver jag säga vilken roll jag hade i min egen mytologi…?

Intressant nog så var dessa ”kristna” år också de år när jag led av en smärtsam åkomma. Efter 14 år av inre och yttre kämpande, fick jag uppleva ett mirakulöst helande som frukten av en försoningsprocess med de som jag undermedvetet uppfattat som ”fiender”, vilka visade sig vara de mest älskvärda vänner som världen någonsin skulle kunna erbjuda – mina egna föräldrar. Helandet kom till stånd genom att jag la ner mina vapen och ändrade de grundläggande bilderna som styrde mitt liv. En dag, i denna mycket sällsamma tid, ”togs” jag igen ut till stenbrottet. Men nu när jag stod där på toppen av samma stenar som 14 år tidigare insåg jag: ”Det finns inga ormar här… ” Det hade bara varit en del av min fantasi.

Det här är en väldigt personlig historia, men jag tror också att den speglar den tid vi nu går igenom som mänsklighet.  Kanske inte våra historier förändras radikalt och genast, men de byter långsamt skepnad. Jag tror att den otroliga och mirakulösa förändringen till demokrati i Sydafrika var en manifestation av denna nya medvetenhet.

Vi behöver inte förvandla historierna helt och hållet men vi behöver se de gamla med nya ögon.

Jag ser fram emot att gå till min dotters Mikaels-firande nästa år igen. Det är en bra historia och den kan berättas igen.

Men jag kommer att tolka den i linje med hur den unga eleven som stod bredvid mig såg den. Draken där ute är en utklädd vän.

Den draken vi behöver döda är vår gamla uppfattning om drakar.

Anders Mikael



Comments

Popular posts from this blog

Trondheim

Åke Edvinsson, 60 år

Mountain and sea