Anders Nyberg's blog

Midsommar har kommit och gått och vandringen har även nått en geografisk mittpunkt. Närke. Slätten inramad av de blå bergen. Den urgamla mötesplatsen. Och vilket möte det blev. I bönhusens moder i Riseberga. Solnedgång midsommarafton i närheten av Rynninge, Västmanland  Men innan jag kom dit firade jag midsommarafton med totempålsresning medelst traktor hos Teatermaskinen i Riddarhyttan. Det är underbart att det finns mångfald i floran av firande. Men när traktor-bullret och ångorna lagt sig längtade jag nog ändå efter litet fiolspel och blomdoft. Tidigare under dagen hade jag lagt ett par mil under fotsulorna i södra Västmanland. Den enda majstång jag såg på hela dan var den i byn Rynninge. Och det var nästan den enda byn jag passerade i ett jorbrukslandskap som ännu är helt präglat av storskiftets bysprängning.  Det kändes naturligt att midsommarstången stod just där. Midsommar handlar om gemenskap. Precis som the Path, ...

Stannade till kl 23.09 den 20/6 och tog kort. Först efteråt insåg jag att det var precis på midsommarsolståndet när planeten doppar sin norra pol längst mot ljuset.  I år blir det alternativ midsommar; första gången i Västmanland... Men som jag ser fram emot det. Jag kom nämligen vandrandes genom storskogen som så många gånger förr, den här gången i trakterna av Riddarhyttan. I fjärran kunde jag höra ljudet av ett rockband som spelade utomhus. Ljudet kom närmare och närmare. Och i en krök, mitt i skogen efter mil utan att ha sett ett hus, dyker detta jättelika hus upp framför mig. I dessa trakter, så fulla av gamla industriminnen, tänker jag att detta är väl ytterligare ett. Men när jag kommer närmare ser jag att det är nybyggt! Och när jag kikar nyfiket runt knuten ser jag: Ett rockband som står och spelar inför storskogen och 1 åhörare! Jag går fram till publiken och frågar; Vad är det här? Teatermaskinen, svarar hon. Bandet står framför en glasad fas...

Så var vi då framme vid körstämman i Skinnskatteberg. Få företeelser väcker så många fantastiska minnen vid liv som körstämman i Skinnsberg.  Jag hade lyckan att få vara med de första 12 åren från 1982 och framåt, tillsammans med sånggruppen Fjedur och på egen hand. Därefter har jag återkommit som åhörare eller deltagare några gånger. Körstämman har som de flesta andra sommarfestivaler haft sina toppar och dalar. Från en rätt anspråkslös början sköt festivalen upp och maxade nog någon gång under slutet av 80-talet eller början av 90, för att sedan dala mot en mer tynande existens som många gånger varit nedläggningshotad. Men den har ändå seglivat levt kvar kanske mycket på grund av oss alla som haft sådana fantastiska minnen från stämman. Det spelar ingen roll om jag söker bland upplevelserna som sångare, körledare eller åhörare; det är samma känsla av en oerhörd gemenskap som med musikens hjälp sträcker sig jorden runt, men också en underbar närvaro i ett syréndoft...

Nu har jag vandrat över Dan Anderssons blånande berg in i Västerbergslagen, från Dalälvens bäcken till Kolbäcksåns.  När jag letade blommor att sätta på skolbänken på min barndoms examensdagar var liljekonvalj kung och man var glad och stolt om man hittade den och fick sitta i dess väldoft. Min senaste vandringsdag mellan Malingarna och Ludvika gick mycket på en gammal banvall och bestod i princip av 33 km liljekonvaljedoft med ackompanjemang av svarthätte-arpeggion. Bägge dessa ljuvliga arter har blivit vanligare sen min barndom. Lägg därtill blånande berg och vattnen som speglar dem där emellan så har du en obetalbar mix.  Eller är svarthättans och liljekonvaljens växande utbredning kanske snarare ett tecken på en obalans? Sanningen är den att det finns en betydligt större artrikedom uppe i det "egentliga Dalarna", där jag kommer vandrandes ifrån jämfört med vad det finns i Bergslags-Dalarna där jag nu befinner mi...

Vandringen hittills har balanserat mycket uppe på det skandinaviska lejonets rygg, vattendelaren som fördelar vattnet än mot väster, än mot öster eller söder. Jag älskar tanken på vattendelaren; pinkar jag in mitt revir här hamnar spåren till slut i Västerhavet, går jag några steg åt det hållet hamnar det i Östersjön eller Skagerack. Det finns punkter i varje människas liv som är avgörande, ”tipping points”, droppen som får lösningen att fälla ut, vedträt som knäcker kärringens rygg, vägskälen som tvingar vägsjälen till val som aldrig kan göras ogjorda, den 100:e apan vars insikt medvetandegör hela populationen. Jag vill tro att det är där vi befinner oss hela tiden. Balanserar på den eggen. Våra val är viktiga, som individ och del av mänskligheten. Och jag prövar tanken att det är just mitt val som individ som förändrar resan för hela mänskligheten. Inte därför att jag är speciell, utan därför att jag är som alla andra. Tanken är uppfordrande men ger ändå ro. Jag älskar ...

H.C. Andersen öppnade dörren till turismen i Dalarna med sin reseskildring "I Sverige" 1851. I brist på fotografier målar han upp ett landskap med ord som är överväldigande. Och ändå räcker inte hans ord till utan han bjuder in målare och andra poeter att hjälpa honom skildra grannlåten: ”Målare och diktare, ta varandra i hand, kom upp till Dalarna, det fattiga landet är rikt på skönhet och poesi, rikast dock vid Siljans sjö”. Och de kom, med turisterna i följe. En intressant passus i boken är när han bjuder läsaren att sätta sig på fågelns rygg och så beskriver han suggestivt landskapet från ett fågelperspektiv. Några decennier senare har Selma Lagerlöf flyttat till Falun och skriver "Nils Holgerssons underbara resa" därifrån, säkert påverkad på mer än ett sätt av H.C. Andersen. Men av alla vackra ställen kring Siljan så räcker det egentligen enligt Andersen med att besöka ett: Bergsäng och dess vidunderliga utsikt över Siljan. Har man sett det har man sett a...

Jag ser tecknen av att ha börjat bygga upp ett beroende... Nu har jag inte vandrat - eller bloggat - på tio dar och idag, när jag ska få dra på mig vandringsskorna igen vaknar jag med lust och längtan. Jag ska åter få förenas med den känsla av hemkomst som föds av att vandra genom landskapet. Få vara ett med vägen och himlen. Få vandra i glädje utan tanke på att anlända någonstans. Få vandra för mig själv, och för alla andra - alltid hand i hand.  Vandra och röra vid lyckan och friden vid varje steg. Kyssa jorden med mina fötter och låta blommor födas under mina sulor. När vi känner tillräcklig trygghet i oss själva är jorden trygg.  /med tacksamhet till Thich Nhat Hanh/ Det är inte så att det inte hänt något sen senaste inlägget; tvärtom, det har varit för mycket för att hinna skriva om det. Först Miljöhelgen med Musik i Mora: Hela människan fick sitt; Körleken, kärleken i Orsa ungdomskörs och Ingrid Erikssons körkonsert på "catwalken", Orsa Ungdomskör skratten...