Det blir ingen himmel förrän alla är där

Midsommar har kommit och gått och vandringen har även nått en geografisk mittpunkt. Närke. Slätten inramad av de blå bergen. Den urgamla mötesplatsen.

Och vilket möte det blev. I bönhusens moder i Riseberga.
Solnedgång midsommarafton i närheten av Rynninge, Västmanland 































Men innan jag kom dit firade jag midsommarafton med totempålsresning medelst traktor hos Teatermaskinen i Riddarhyttan. Det är underbart att det finns mångfald i floran av firande. Men när traktor-bullret och ångorna lagt sig längtade jag nog ändå efter litet fiolspel och blomdoft. Tidigare under dagen hade jag lagt ett par mil under fotsulorna i södra Västmanland. Den enda majstång jag såg på hela dan var den i byn Rynninge. Och det var nästan den enda byn jag passerade i ett jorbrukslandskap som ännu är helt präglat av storskiftets bysprängning. Det kändes naturligt att midsommarstången stod just där. Midsommar handlar om gemenskap. Precis som the Path, som nu skickar sökarljuset in i nästa tema; Integration och möte.

Nästa stopp Örebro. Dagen vi skulle vandra till klosterruinerna i Riseberga och invigningen av Munkastigen utfärdades en förstaklass-varning av SMHI. Det skulle regna lika mycket den dagen som normalt på hela månaden, ynka 9 grader varmt och starka vindar. Ändå dyker 14 tappra medvandrare upp och börjar vandra tillsammans. Den starka vinden har vi i ryggen och innanför kapuschongerna föds en känsla av gemenskap och trotsig glädje i vår gemensamma strävan. Snart börjar sångerna ånga fram och stämmor söker varandra. Du kan lyssna på några röster från vandringen här.

Och mitt i vandringen så får vi ett himmelskt stopp på Granhammars Gård i Vintrosa. En ekologisk bondgård som har osttillverkning och ett litet smycke till café som är värt ett besök även en icke-ovädersdag. Det är nog första gången jag fått tårar i ögonen av att äta något så överjordiskt gott.


Ostbiten, Granhammars gård.


Ut i regnet igen. Sångerna kommer mer otvunget nu. Och den vi sjunger mest är ”Det blir ingen himmel förrän alla är där”. Den fyller oss med glädje och värme. Och när vi under blott 10 meter går mot vinden och regnet, så inser vi hur lyckligt lottade vi är som har haft den i ryggen hela tiden.

Men vi spolar fram (eller kanske spolas fram…?) till konserten i Riseberga. Åter en av dessa minnesvärda konserter som man behöver några dar efteråt för att förstå vad som egentligen hände. En manifestation i tiden och rummet som berättar saker för oss som vi inte riktigt visste innan. Fastän vi försökte planera dem. Det är därför vi har, och behöver, ceremonier, liturgi, och firande i största allmänhet, offentliga rum och öppna mötesplatser. För att tyda tidens tecken, ge röst åt andan och gestalta nuet så att vi själva kan se och förstå den och vandra bättre utrustade vidare mot framtiden.

Allt detta förutsätter ett visst mått av spontanitet. I en i övrigt god planering. Och det hade vi nu. STORT tack till Sussi Rosendahl på Regionförbundet Örebro och Helena Rygne på Länstyrelsen! Helt fantastiskt jobbat!

Och ni känner väl igen det här; många gånger när man tvingas in i okända situationer så blir det allra bäst. Nu tog vi ett beslut bara timmarna innan att vi får lov att skippa tanken på en utomhus-konsert i den vackra amfieteatern i Riseberga. Finns det någon plan B? Nej, men det finns ett bönhus i närheten….

Nu visade det sig inte vara vilket bönhus som helst. Ett av Sveriges äldsta, byggt 1855 och K-klassat; en vagga till hela den framväxande frikyrkorörelsen och både EFS och Missionsförbundet hämtar sina första källsprång härifrån. Godsägare Olof Gabriel Hedengren, en framtidens man som startade landets första lantbruksskola här, lät bygga bönhuset efter en personlig tragedi; han förlorade 4 barn i difteri under ett halvår och med den erfarenheten som fond växte bönhuset och en ny rörelse fram, Risebergarörelsen. På gården fanns redan ruinerna efter Riseberga kloster som varit ett nationellt andligt center sedan tidig medeltid, skänkt till cistercienserna av Birger Brosa, en av historiens tidigare doldisar som fått en helt ny publik profil i och med Arn-böckerna. Han råkar även finnas med i mitt eget personliga släkt-träd som en anfader vilket ju inte gör historien mindre intressant.

"Denna staven den ska vandra"
Foto: Björn Palmqvist NA
När vi tågade från klosterruinerna till bönhuset sjungandes ”Denna staven den ska vandra” med Lekebergs kommuns kommunalråd i täten iklädd nunnekåpa och med The Path-staven i näven, så var det en resa som innefattade mycket: en resa genom svensk kyrko- och kulturhistoria under 1000 år på ca 100 meter.
Mot Bönhuset!
Foto: Göran Sundström

Folket följer staven in i Riseberga bönhus.
Och väl inne i bönhuset så blev det ett möte som jag tror både cistercienser eller ”risebergare” skulle ha känt sig hemma i. Nej, jag fraserar om det; "kände sig hemma i" borde det vara. Så nära och påtaglig var historien. Är historien...

Alla var där: där fanns ”representanter” från både klostertiden och bönhustiden och vi sjöng sånger från bägge epokerna. Men där fanns också en geografisk spridning med sydafrikaner och peruaner bland vandrarna och även representerade i musiken. Och så alla de organisationer och gemenskaper som låg bakom; Länstyrelse och kommuner, kyrkor och byalag, intresseföreningar och naturskyddsföreningar. Alla var där.

Och så sjöng vi tillsammans den nya sången vi gnolat på i regnet: Det blir ingen himmel förrän alla är där.
Kören i Riseberga bönhus

Den har, som alla sånger, sin egen historia. Den har en gammal psalm som ursprung, som i sitt original går så här: 

Gå varsamt min kristen, giv akt på din gång.
Den vägen är smal och den porten är trång
som förer till livet och de äro få
som kunna den finna och vilja den gå.

Psalmen vandrar vidare genom ett dualistiskt landskap som bygger upp en värld av rättfärdiga och orättfärdiga, en vi-och-dem värld i vars förlängning man lätt kan hamna i avarter av kristen moralism och inkrökthet. Psalmen har säkerligen sjungits många gånger tidigare i Riseberga med stor innerlighet, och det finns ju ingen mening med att kokettera över detta nu. 


Men i en tid när våra gamla traditioner och trossatser ställs i nya sammanhang behöver vi omformulera våra gamla psalmer och trosbekännelser. När kristen exklusivitet används som ett vulgärargument i nationella och rasistiska kretsar behöver vi tänka om, men inte bara av den anledningen. Vi lever i en ny tid där det enda som inte är oföränderligt är föränderligheten och förändring enda sättet att vara trogen traditionen.  Det måste också speglas i våra sånger.
Paradoxen är uppenbar och underbar: För att kunna sjunga med i psalmistens mång-tusenåriga uppmaning ”Sjung en ny sång till Herren”, behöver vi sjunga något annat…

Men det finns mycket av den gamla tanken kvar i traditionellt tankegods och strukturer vilket garanterar tomma bänkar i kyrkorna.

Jag minns en gång när jag satt i en gles kyrka med en kompis och lyssnade till "Gå varsamt", och vi viskade till varandra:

-  Så där kan det ju bara inte vara…
-  Nej, den trånga porten måste ju vara insikten att alla kommer hem.
-  Precis, och de äro kanske få som insett detta…

Och så föddes en ny sång som speglar en ny tids förståelse av de gamla bilderna.


Du kan ladda ner hela sången från vår  WEBSHOP

Gå varsamt min syster, giv akt på din gång.
Den vägen är smal och den porten är trång.
Och porten är vissheten som vi nu bär:
Nunnorna med staven.
Det blir ingen himmel förrän alla är där.

Gå framåt min broder, följ ljuset i dig.
Det finns ingen ära i att nedvärdera sig.
Ditt ljus är en strimma av evighet här.
Det blir ingen himmel förrän alla är där.

Som barn, visst vi knuffas, vi bråkar och slåss
”Dom där ska väl inte ha mera än oss”
Men nu vi försonas, i mötet vi lär:
Det blir ingen himmel förrän alla är där.

Vi kommer från världens alla vägar och stråk.
Vi gläds när vi ses och på all världens språk
vi sjunger och vandrar mot ljuset vi är;
Det blir ingen himmel förrän alla är där.

Det blir ingen himmel förrän alla är här!


Ångan steg i bönhuset igen. Vi sjöng och kände gemenskapen rätt igenom tid och rum. Och rätt igenom förenings-Närke.

Det var så oerhört poetiskt att detta möte i bönhuset arrangerades av länstyrelsen och regionförbundet med hjälp av intresserade från intressegrupper kring vandringslederna. Det fanns säkert 5-6 präster med i mötet också och jag fick ta emot deras tacksamhet efteråt.

Tanken på exklusiv utvaldhet är oförenlig med gemenskap och det är en befrielse för alla på båda sidor om våra imaginära demarkations-linjer när gräns-posteringarna faller.

The Path, vägen, är insikten att vi alla vandrar den. Att vi alla är delaktiga i den.

Det blir ingen himmel om inte Länstyrelsen är där.



"Nunnorna" vandrar vidare över Närkeslätten med staven.
Från 1100-talets klosterruin via 1800-talets bönhus mot
framtiden! 


Comments

Popular posts from this blog

At the breakfast table

Åke Edvinsson, 60 år