Sången i Ringen

Jag ser tecknen av att ha börjat bygga upp ett beroende... Nu har jag inte vandrat - eller bloggat - på tio dar och idag, när jag ska få dra på mig vandringsskorna igen vaknar jag med lust och längtan. Jag ska åter få förenas med den känsla av hemkomst som föds av att vandra genom landskapet. Få vara ett med vägen och himlen. Få vandra i glädje utan tanke på att anlända någonstans. Få vandra för mig själv, och för alla andra - alltid hand i hand.  Vandra och röra vid lyckan och friden vid varje steg. Kyssa jorden med mina fötter och låta blommor födas under mina sulor.

När vi känner tillräcklig trygghet i oss själva är jorden trygg.

 /med tacksamhet till Thich Nhat Hanh/

Det är inte så att det inte hänt något sen senaste inlägget; tvärtom, det har varit för mycket för att hinna skriva om det. Först Miljöhelgen med Musik i Mora: Hela människan fick sitt; Körleken, kärleken i Orsa ungdomskörs och Ingrid Erikssons körkonsert på "catwalken",

Orsa Ungdomskör

skratten som satte sig i halsen på Staffan Lindbergs och Per Holmgrens "Klimatchock", Svante Axelssons positiva hållning och trots-allt-inställning mitt i "the gloom" och inte minst kören i Mora kyrka: Det fanns en värme där - en känsla så verklig så att hjärtat kunde beröra den - och plötsligt var det en ny nivå på musiken, på gemenskapen, på medvetenheten. När vi gick ifrån Miljömötet i Mora var vi andra människor än när vi vandrade in till det. Bonden i mig, han som räknar resultat i antal skördade säckar i relation till utsädet, tyckte nog att fler skulle ha fått uppleva detta. Men nomaden i mig, som kysser jorden med sina steg och låter blommor födas under sina sulor, vandrade vidare med en känsla av en enorm och omätbar växt. Någonting hände, vi passerade en gräns som vi aldrig kan låta bli "opasserad" igen.

Och så fortsatte vandringen - en gemensam vandring runt Siljansringens blommande skära, Dalarnas egen bördiga halvmåne; generositeten i Skattungbyn där rektor Kristina och körledare Rosanna bjöd oss och hela byn på hemodlad och hemlagad soppa; alla prövningar och glädjeämnen för vandrarna som tog sig ringen runt och dök upp i Rättvik i 4 graders utomhustemperatur med ångan stående som en strut ur de glada munnarna.

Vandrarna anländer till Stiftsgården

Och så till slut Stiftsgårdens 70-års fest på loggian, samma sak här - en inre värme som trotsade de yttre graderna, en känsla av tillhörighet och inte minst en musik i det lilla sammanhanget som några av åhörarna spontant benämnde: "Världsklass". "Ekdahls extended family" som band och en ny konstellation sångare i ensemblen med några av mina absoluta favoritsolister: Åke Edvinsson, Jennifer Ferguson, Mikael "Zifa" Eriksson och Anna Sahlene. Både väldigt närt och kärt och samtidigt - eller kanske just därför - väldigt hög "klass" - ett ord jag sätter all världens citationstecken runt. Eftersom det inte handlade om den "klass" världen stämplar, lyfter och svärtar ner sina musiker med utan det handlade om djupet i närvaron och höjden i glädjen och lyckan.

Ensemblen i en afrikansk dans

Alla dessa händelser de senaste dagarna är var och en värd sin egen blogg, och när vi sorterat litet intryck och kollat av minnena i datorer och mobiltelefoner hoppas jag att det ska dyka upp en del ytterligare bilder och inspelningar, och alla som var med är ju naturligtvis väldigt välkomna att kommentera och skicka in sina egna bidrag.

Vägen går vidare, nya utsikter och insikter väntar. Nya möten, ny musik, ny perception - och därmed också en ny värld, eftersom den föds i vårt sätt att se den.

Vi vandrar mot en ny värld mer bokstavligt än vad vi kanske tänker oss. I gemenskap och rörelse föds våra visioner. Och våra visioner skapar den värld vi tidigare trodde formade oss.

Vi vandrar hem, vi vandrar vägen hem
vi vandrar hem där snart och längesen
möts i en enda virvlande sfär
och denna sfären är - här!

Vi vandrar hem, vi vandrar vägen hem
vi vandrar hem när här och där min vän
möts i ett enda jublande nu
och detta nuet är - du!