Något bortom bergen






Nu har jag vandrat över Dan Anderssons blånande berg in i Västerbergslagen, från Dalälvens bäcken till Kolbäcksåns. 

När jag letade blommor att sätta på skolbänken på min barndoms examensdagar var liljekonvalj kung och man var glad och stolt om man hittade den och fick sitta i dess väldoft.

Min senaste vandringsdag mellan Malingarna och Ludvika gick mycket på en gammal banvall och bestod i princip av 33 km liljekonvaljedoft med ackompanjemang av svarthätte-arpeggion. Bägge dessa ljuvliga arter har blivit vanligare sen min barndom. Lägg därtill blånande berg och vattnen som speglar dem där emellan så har du en obetalbar mix. 

Eller är svarthättans och liljekonvaljens växande utbredning kanske snarare ett tecken på en obalans? Sanningen är den att det finns en betydligt större artrikedom uppe i det "egentliga Dalarna", där jag kommer vandrandes ifrån jämfört med vad det finns i Bergslags-Dalarna där jag nu befinner mig. Och varför? Jo, under Bergslagens "storhetstid" som väl kan sägas kulminera någon gång under 1800-talet försvann till slut skogarna. Malm- och träkolshanteringen krävde enormt med virke och skogen skövlades i växande koncentriska cirklar från de olika hyttorna, gruvorna och masugnarna tills ingenting fanns kvar. Och då försvann även många av de arter som levde i skydd av skogens täcke. När skogen sen kom tillbaka misslyckades många av de förlorade arterna att återetablera sig. Och i det moderna skogsbruket har det förblivit så fram till denna dag.   

Dessa trakter av vårt land äger dock fortfarande en otrolig rikedom av naturskönhet och naturtillgångar. I dessa områden, som en gång i tiden var förutsättningen för landets stormaktsställning, är det idag hausse igen med stigande världsmarknadspriser på malm. Nu öppnas åter gamla gruvor och nya prospekteras. Ska det åter ske till priset av förlorad artrikedom?

Det går att sätta ett pris på bergen och de skatter de gömmer och de skogar som täcker dem i takt med att världsmarknadspriser på malm och virke stiger. Men ”det finns något bortom bergen”, och hur värderar vi det? 

Det är där Dan Anderson, och alla andra poeter kommer in. Det här området, så rikt på skatter i form av metaller och underbar natur, är även rikt på poeter. Dan Andersson, Werner Aspenström, Bengt Emil Jonson, Eva Norberg Hagberg för att nämna dem som direkt kommer i åtanke. Och det finns nog ett samband utöver det självklara att vacker natur inspirerar poeter. 

Ett ton malm och kostnaden att få fram den kan värderas av ekonomer och företagsledare. Men hur mycket är en svarthätte-strof värd? Eller en fläkt av liljekonvalj? Finns det några kalkyler på sådant? Hur ska vi kunna sätta rätt pris på dessa tillgångar?

Det är här vi behöver poesin. Och det är här poeterna kliver fram till helhetens och helighetens försvar. De hjälper oss se det större perspektivet. De värderar helheten på ett sätt som folket intuitivt förstår. Och som belöning får de folkets kärlek, om dock ofta postumt. Stenar reses och kulturveckor drar skaror inte till ekonomernas och företagsledarnas minne utan till poeternas.

Mixen av liljekonvaljdoft och svarthättesång vid glittrande vatten och blånande berg är sannerligen obetalbar. Men vi behöver ändå hitta språk och kalkylmodeller som värderar detta och som försöker föra in dessa storheter i ekvationerna. För att få behålla det. Jag har tidigare refererat till Zarembas artikelserie i DN om skogen och jag gör det gärna igen. När ett poetiskt förhållningssätt möter och ifrågasätter rationaliteten i det rationella skogsbruket så händer något. Vi ser tydligt galenskapen i de kortsiktiga och trångsynta ekonomiska modellerna. Och vi står upp, till svarthättesång och liljekonvaljdoft, för en hållbar utveckling och för skönheten i mångfalden.


Vi vandrar fram bland baldersbrå 
och över öppna gärden.
Färden bär mot bergen blå,
ja långt mycket längre än så.
Ty något bortom bergen,
bortom bergens högsta salar
talar om att vägen målet är,
att himlen är här.
Om himlen var ovan där
då kunde vi ej dela dess glädje,
men glädjen som vi bär 
vittnar om att himlen inom är!
Ja, glädjen som vi bär 
vittnar om att himlen inom är!

Vi vandrar genom dagar då
vår levnads skiftande öden
döden själv tycks genomgå
och tiden är svår att förstå.
Men något bortom tiden,
bortom tidens tickande timmar
glimmar från en evighet 
som nuet ser och vet. 
Ja nu är frihetens tid, 
för nuet ger oss frihet från tiden. 
Och hur skulle, käre vän, 
evigheten kunna komma sen?
Ja hur skulle, käre vän, 
evigheten kunna komma sen?


Anders Nyberg


Comments

Popular posts from this blog

Trondheim

Åke Edvinsson, 60 år

Mountain and sea