Körstämman i Skinnskatteberg

Så var vi då framme vid körstämman i Skinnskatteberg.

Få företeelser väcker så många fantastiska minnen vid liv som körstämman i Skinnsberg. 

Jag hade lyckan att få vara med de första 12 åren från 1982 och framåt, tillsammans med sånggruppen Fjedur och på egen hand. Därefter har jag återkommit som åhörare eller deltagare några gånger.

Körstämman har som de flesta andra sommarfestivaler haft sina toppar och dalar. Från en rätt anspråkslös början sköt festivalen upp och maxade nog någon gång under slutet av 80-talet eller början av 90, för att sedan dala mot en mer tynande existens som många gånger varit nedläggningshotad. Men den har ändå seglivat levt kvar kanske mycket på grund av oss alla som haft sådana fantastiska minnen från stämman.

Det spelar ingen roll om jag söker bland upplevelserna som sångare, körledare eller åhörare; det är samma känsla av en oerhörd gemenskap som med musikens hjälp sträcker sig jorden runt, men också en underbar närvaro i ett syréndoftande och fågelkvittrande ursvenskt nu som absolut gränsar till det himmelska. När hela folksamlingen - och ibland var vi nog upp mot 8.000 på Herrgårdsängen - traditionsenligt stämmer upp i sommarpsalmen i stämmor; ”… allt kött är hö och blomstren dö och tiden allt fördriver, blott  Herrens ord förbiver…” ja, då är det inte bara en musikalisk eller social händelse utöver det vanliga, det är en existentiell erfarenhet, en andlig ”peak experience” som präglar hela resterande livet.

Stämmans ursprung var att körledaren Anders Lindström var uppe i Dalarna och blev förförd av spelmansstämmorna där. Underbar musik som delades prestigelöst och generöst med varandra och skapade broar mellan deltagarna, och där åhörarna inte utgjorde en traditionellt passiv och konsumerande konsertpublik utan en skara som vandrade runt och aktivt valde och lyssnade eller tog del själva. En slags självgående och ständigt skiftande ljudinstallation med djupa rötter och en gränslöst skimrande krona.

Skulle man kunna göra detsamma med körsång?

Det kunde man. Under ljusa juninätter fylldes Herrgårdsängen i Skinnskatteberg av cirklar där människor delade sina picknick-korgar och sångskatter. Samma hände vid konserterna och workshoperna. Som ett gemensamt stråk låg ett slags prestigelöst, ickehierarktiskt delande som egentligen låg traditionell körsång rätt fjärran. Här möttes sångare, dirigenter och publik, proffs och amatörer både på workshopsgolv och i konsertsalar, sida vid sida i allsångscirklar, på dansbanor eller vid gudstjänster. Det var ett slags nyfiket spelmanskynne som genomsyrade och befruktade en annars rätt pyramidformad och akademisk körvärld. Och transformerade den.

Så många minnen väller fram:

Första året. Jag hade precis kommit tillbaka till Sverige från ett och ett halvt år i Sydafrika och hade svårt att hitta fotfäste i mitt eget land igen. Men här kunde jag dela mina afrikanska sånger och historier och folket tog emot och de afrikanska cirklarna vidgades på ängen. Det kändes som hemma. Men som ett hemma där även Afrika fick plats.

Eller några år senare, jag tror det var 1986, när en ungdomskör från Kapstaden kom till stämman. Den söndagsgudstjänsten är den starkaste jag har varit med om. Ännu idag händer det att man faller om halsen på någon annan som var med och som man kan dela det ordlösa minnet med.

Det var som alla vågor kulminerade samtidigt. Flera års sjungande av de sydafrikanska sångerna i Sverige kulminerade med denna körs resa genom Sverige. Deras långa turné slutade med stämman som kulminerade i söndagens mässa vars höjdpunkt var nattvarden som kulminerade med att vi alla sjöng ”We shall overcome.” Det började med att ett par tonårsflickor i första bänkraderna började gråta över tanken att deras vänner i kören nu skulle tillbaka till förnedringen i apartheidens helvete. Deras tårar triggade våra längst fram, svenskar och sydafrikaner som tillsammans sjöng, ”black and white together”, och sen brast det för hela församlingen samtidigt.  Jag har aldrig upplevt någonting starkare i sångväg och kommer förmodligen aldrig att få göra det.

Jag hade hyrt in en inspelningstekniker för att spela in hela gudstjänsten. Direkt efteråt gick jag fram till honom och höll honom hårt och sa: ”Det spelar ingen roll om du inte fick med någonting av detta, bara ”We shall overcome” kom med.”

Jag ser rodnaden stiga i hans ansikte, och han säger litet stammande: ”Jag slog av bandaren under nattvarden…”

Jag försökte få tag i andra som spelat in, men samma sak där. Jag fick ge upp med insikten att vissa saker går helt enkelt inte att spela in. De tillhör en annan division av musik. Detta var en sådan musik som inte låter sig fångas på band.

Eller den gången vi skulle göra en konsert i sporthallen. Den här gången var det inte Fjedur med rutin för att göra sådant baklänges stående på huvudet. Nej, nu var det ett nytt litet oprövat gäng men med massor av talang som inte riktigt hade sjungigt sig samman än: Johanna Almark och Kaarle Mannila från Finland, Sara Isaksson och Zifa från Sverige för att nämna några. Vi skulle gå på direkt efter Viba Femba och jag stod och kände att det här skulle bli katastrof. Vi hade inte fått soundchecka och förresten hade vi aldrig sjungigt med mickar tidigare, och vi var fortfarande inte överens om det rätta i det. Men framförallt var det den här känslan av att vi inte drog åt samma håll än, det fanns inte den där enhetens ande som gör att man kan gå in i de mest prekära situationerna med ett stort leende och ett varmt hjärta. Jag stod under Viba Fembas sista låt och stammade på en bön om att vi skulle få hjälp med detta när plötsligt blixten slår ner och mörklade hela Skinnskatteberg. Inne i sporthallen blev allt becksvart och ljudet tystnade. Efter litet kaos tände vi en kandelaber, sa att vår konsert kommer att vara i kyrkan, tog upp Santa Lucia och tågade med hela publikskaran i följe över till kyrkan. Där, i skenet från levande ljus och helt akustiskt gjorde vi en konsert som man aldrig glömmer. Vi sjöng barfota i ljuset och vi var ett. Ett med varandra, ett med musiken, ett med publiken och ett med nattens ljus.

Nu var det alltså dags igen. 30 år efter första gången. Den här gången kom vi tågande från Trondheim. Och litet nervöst igen att äntra den största scenen någonsin på Herrgårdsängen i Skinnsberg men med en av de minsta publikskarorna framför. Men det gick bra och efter vår konsert tågade vi ner igen, men först då kunde man höra hur mycket det sjöngs från åskådarplats. Så vi sprang dit och det var där och då den verkliga konserten startade. Den där alla är med på samma villkor, där hela kören i princip ”stage-divar” och blir ett med sin publik. Det heliga nuet när brödet bryts och delas ut till alla. De gamla sångerna rullade runt på ängen igen: ”Freedom is coming”, ”Länge leve livet”, ”Together”. Men inte som något unket retro utan som nya kraftfulla sånger som firar vår nyfunna enhet. Cirklarna sluts. Scenens enda funktion är att man ska ha något att kliva ner från. Och när vi gör det så MIXar vi, både horisontalt och vertikalt. Vi är ett. Vi är. Ett.

Finns det en framtid för Skinnskattebergs körstämma?

Jag hoppas det. Vi behöver den. Men vi behöver en stämma som speglar dagens värld. Som vågar gå på tvären och inte använder musik som ”stapelvara” utan som ett medel att mötas i mirakel. En stämma som vågar ta människors längtan och delaktighet ett steg till. Som vågar bejaka den andlighet som ligger latent i musiken och naturen och som inte exkluderar någon.

Den stämman får min röst! Länge leve en sån körstämma!