Mångfald och enhet

Vandringen hittills har balanserat mycket uppe på det skandinaviska lejonets rygg, vattendelaren som fördelar vattnet än mot väster, än mot öster eller söder. Jag älskar tanken på vattendelaren; pinkar jag in mitt revir här hamnar spåren till slut i Västerhavet, går jag några steg åt det hållet hamnar det i Östersjön eller Skagerack. Det finns punkter i varje människas liv som är avgörande, ”tipping points”, droppen som får lösningen att fälla ut, vedträt som knäcker kärringens rygg, vägskälen som tvingar vägsjälen till val som aldrig kan göras ogjorda, den 100:e apan vars insikt medvetandegör hela populationen.

Jag vill tro att det är där vi befinner oss hela tiden. Balanserar på den eggen. Våra val är viktiga, som individ och del av mänskligheten. Och jag prövar tanken att det är just mitt val som individ som förändrar resan för hela mänskligheten. Inte därför att jag är speciell, utan därför att jag är som alla andra. Tanken är uppfordrande men ger ändå ro.

Jag älskar tanken på att dansa på eggen. Att överbrygga gapen, att förena olikheterna. Här dyker siffran tre upp igen, ”three is a magic number”; Bron mellan de två ståndpunkterna, frukten av föreningen mellan de två kontrahenterna, syntesen.

Jag har nu vandrat från Nidälvens skål med utlopp i Atlanten via Glommas avrinningsområde som rinner ut i Skagerack och över Skanderna till Ljusnans bäcken med utlopp i Östersjön. Och från Ljusnans över till Dalälvens.

Och nu har jag gått hemifrån Klockargården över nästa rygg till Väsmans sjösystem vars vatten tömmer sig i Stockholm. Eftersom de gamla kommunikationslederna har gått längs vattenvägarna, sommar som vinter, så utgör vattendelarna även naturliga gränser mellan människorna. Varje gång man passerar en vattendelare är det också att komma in i en ny kultursfär; nya dialekter, ny musik, nya människor. Men det okända har också alltid inneburit en lockelse; handelsmän har hittat nya marknader på andra sidan bergen, arbetssökande nya jobb, spelmän ny musik, äventyrare nya äventyr, älskanden nya kärlekar. Ja, i kärlekens innersta väsen ligger väl just mötet med det andra, föreningen med det som inte är som jag, men som kan göra mig själv till mera mig själv.

Att vandra genom landskap, det yttre såväl som sitt eget inre, är nog ändå alltid en vandring från ett mänskligt möte till ett annat. Det är människorna som är hållpunkterna i livsvandringen, när vi ”connect the dots” och skapar bilden av vårt liv är det nog människor som är punkterna vi drar våra linjer mellan.

Per Skoog i Risåsa "på andra sidan vattendelaren"

Jag har träffat många människor på vägen som jag bär med mig i tacksamhet. En av dem jag träffat bokstavligt talat ”på andra sidan vattendelaren” är Per Skoog i Nyhyttan, som jag har haft som ciceron genom skogen ett par dar. Per har arbetat med skog inom Stora hela sitt liv och på slutet med naturvårdsaspekterna. Han har engagerat sig i vandringslederna och blandar en stor kunskap och kärlek till skogen och dess biologi med insikt om politiken och ekonomin runtom. När jag frågade honom om vilka ord som står överst på hans ”testamente” efter ett liv i skogen sa han: ”Hållbarhet genom mångfald”.

Det känns som en devis som jag har anledning att återkomma till även längre fram på resan. Den gäller inte bara miljön utan borde vara ledord även i integrationsdebatten och i det existentiella samtalet.

Monokulturen i skogen har en parallell i det gamla enhetssamhällets strävan efter en nationell kultur och kyrka. Men enhet når vi genom mångfald, inte genom att försöka odla bara en kultur. Det är när vi låter många blommor blomma som vi hittar tillbaka till stabiliteten och freden.

Stannade till på Storgården där Karl-Erik Forslund, skaparen av
"Med Dalälven från källorna till havet", bodde och verkade.