The great white flock / Den stora vita flock


Our seminary leaders Caroline Kyhlbäck, Ifrah Hassan och Anna Lundstedt walk through the gate to the Vadstena Abbey Cemetary.


We have arrived at the monastery in Vadstena. We walk with happy feet through the gates of tradition following in the steps of radical feminism. 700 years later, Saint Bridget still stands out among radicals in this country. Such courage, such perseverance, such visions! Visions, like aspiring gothic vaults, that still hold the strength and viability to lift a big cathedral. Vadstena church is not a ruin like many other in the vicinity but a living organism.

The seminary on the theme ”Integeration” was led by three other young, radical and gifted ladies: one newly ordained priest, one Muslim pedagogue with roots in Somalia and one ethnologist. It was fun, thought-provoking and transcending. Like when Ifrah talked about how she as a Muslim applied for the Swedish Church ”parish-pedagogue” education. And would not be accepted despite the fact that she had two parishes that would gladly accept her services. Or when we do a ”Priviledge walk”, an exercise that shows with painful clarity how our different backgrounds as Swedes give us different possibilities to be seen and heard in the society. Dependent on if we are Swedes by birth or by immigration, woman or man, high or low, we will score very differently in a country that maybe does not fall very short of the medieval society when it comes to social stratification. Or when we listen to Peter Elmberg's ”Roads to Peace” in the abbey, a composition of prayers from 12 different world religions, compiled into a whole by the initiative of pope John Paul II.

But the images of the norm are never far away – on the contrary – but they can sometimes be hard to detect just because they are so common.

The great white flock.

In the hall of a Swedish Covenant Church that has kindly been offered us as our lecture-room a picture is hanging on the wall; ”The great white flock” showing the great white flock of people who according to the beloved hymn with the same name are waiting to be taken to heaven. If you look closely you’ll find that all of course are Caucasian. The big majority seem to be men and middle aged. Probably hetero. You may ask how we have ended up there, trying as we are to follow the lead of one who all the time showed the people of the margin to be the examples of his Kingdom? In this heaven it would probably be hard to find Jesus himself as ”Jesus is not white in any sense of the word”, as one American black theologian put it.

But is this an image that we can laugh at as being old fashioned and naive? Or is not the norm in our church and society still today the white and male, to an extent that we who belong to that category still are not willing to admit?

Another example from Vadstena of the diehard lingering of old prejudice; a few years back I was here at the ”folkhighschool” to sing and talk about South-Africa. I spent an afternoon in the school’s reference-library and looked up the word ”Neger”  [”Negro”] in the old encyclopedia from early 20th century that still was in use.

I was not especially surprised to read this:

”In psychological terms the negro can be said to generally stand on the level of the child with usually poor intellect and lively fantasy. He is happy and unconcerned, albeit sometimes ostensibly serious; he lacks power and perseverance, indulges in impulses of the now and quickly changing moods and is very sensitive with a marked sense of humour. He is also enjoying a rich inner life, can sometimes show signs of pronounced friendliness but appear usually timid, distrustful and lacking of every trace of clemency and compassion.”

And so on, and so on.

But I will have to confess that I jerked a little when I got to the part about the anatomy of the negro which declared with the same kind of conviction that ”certain negroes have big toes that resembles thumbs”. In other words they share that anatomical detail with the primates who like them easily can climb the trees.

This you can still learn in the school of today.

We have a long way to walk. And it is unfortunately not hard to see that it in many aspects have gone in the wrong direction lately and will probably continue to do so still a while. At the time of writing a racist party is the third biggest party in Sweden according to the polls and holds a potentially decisive role. Everyone in the corridors of power seem to mutter about it, but no one seem capable to do something about it.

Maybe the worst is the ”disguised” segregation that prevents us more and more to meet and socialise across the social boundaries. At the same time as our society cries for places where we can meet across borders in peacemaking and conciliatory meetings there are empty churches in almost every village in our land. This is the big challenge for the churches in the future. It is time to take down the old images from the walls and put up new ones. Images that allows the people of the margins and therefore also the Lord of the Church to find his way back to his Church again. The Church needs to die from its own definition of itself in order to survive.

Not a fellowship in heaven for the great white flock.
A fellowship on earth for the the great wide flock.



°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°





Våra seminarieledare Caroline Kyhlbäck, Ifrah Hassan och Anna Lundstedt går genom porten till Vadstena Klosterkyrkogård. 



Framme vid klosterkyrkan i Vadstena. Vi går med glada steg in genom traditionens portar i den radikala feminismens efterföljd. 700 år senare finner Birgitta fortfarande inte sin like bland radikaler i detta land. Vilket mod, vilken uthållighet, vilka visioner! Visioner som likt högtsträvande gotiska valv visar sig ha styrka och bärkraft att ännu lyfta upp en stor kyrka som i motsats till många andra i trakten inte är en ruin utan en levande organism.

Seminariet på temat ”Integration” leddes av tre andra unga, radikala, begåvade kvinnor; en nyvigd präst, en muslimsk pedagog med rötter i Somalia och en etnolog. Det är roligt, tankeväckande och gränsöverskridande. Som när Ifrah berättar om hur hon som muslim sökte till församlingspedagogutbildningen i Sigtuna. Och inte fick komma med trots att hon hade två församlingar som med glädje skulle ta hennes tjänster i anspråk. Eller som när vi gör ”the Privilege Walk”, en övning som visar med smärtsam tydlighet hur våra olika förutsättningar som svenskar ger oss olika möjligheter att bli sedda och hörda i samhället. Beroende på om vi är ny-svenskar eller gammel-svenskar, kvinnor eller män, höga eller låga så kommer vi olika långt i ett land som kanske inte ligger det medeltida långt efter vad gäller social stratifiering. Eller som när vi lyssnar till Peter Elmbergs ”Vägar till Fred” i Klosterkyrkan, en tonsättning av böner från 12 olika världsreligioner som på påven Johannes Paulus II initiativ samlats till en helhet.

Men normens bilder är aldrig långt borta - tvärtom - men de kan vara svårsedda just därför att de är så vanliga.

Den store hvide flok
I den frikyrka som ställt rummet som vi använder som seminarielokal till välvilligt förfogande hänger en tavla; ”Den store hvide flok”, som visar den stora vita flock av människor som enligt den älskade psalmen med samma namn väntar på att bli upptagna till himmelen. Tittar man noga är alla förstås vita. De allra flesta verkar vara män och medelålders. Och förmodligen hetero.  Man kan ju verkligen fråga sig hur vi kan ha hamnat där med tanke på att vi försöker följa en ledare som hela tiden visade på marginalens människor som exempel på medborgare i sitt rike? I denna himmel blir det nog svårt att finna Jesus själv. ”Jesus is not white in any sense of the word” som en svart amerikansk teolog uttryckte det.

Men är detta bilder vi kan skratta åt som ålderstigna och naiva? Är inte normen i vår kyrka och samhälle än idag det vita, manliga i mycket högre grad än vi som tillhör den kategorin är beredda att erkänna?

Ett annat exempel hämtat från Vadstena på de gamla fördomarnas seglivade kvardröjande; för några år sen var jag här på folkhögskolan för att sjunga och berätta om Sydafrika. Jag spenderade en eftermiddag i skolans referensbibliotek och slog upp ordet ”Neger” i det gamla uppslagsverket från tidigt 1900-tal som fortfarande var i bruk.

Jag blev väl inte speciellt förvånad av att läsa detta: ”I psykiskt hänseende kan negern sägas i allmänhet stå på barnets ståndpunkt med i regel klen begåvning och liflig fantasi. Han är glad och obekymrad, ehuru stundom skenbart allvarlig; han saknar kraft och uthållighet, hänger sig åt ögonblickets ingivelser och snabbt växlande stämningar samt är mycket känslig med utprägladt sinne för det komiska. Han är vidare i besittning af ett rikt inre lif, kan stundom visa prov på utpräglad vänskaplighet men ter sig i regel skygg, misstänksam och i saknad af varje spår af barmhärtighet och medkänsla. 

Och så vidare, och så vidare.

Men jag ska erkänna att till och med jag studsade till litet när jag kom till stycket om negerns anatomi vilket med samma trosvisshet hävdade att ”vissa negrer har motställbar stortå”.
Det vill säga de delar den anatomiska detaljen med aporna och kan i likhet med dem lätt klättra i träden.

Detta kan man fortfarande få lära sig i dagens skola.

Vi har en lång väg att vandra. Och det är inte svårt att se att det faktiskt i många aspekter har gått åt fel håll de senaste åren och kommer förmodligen att fortsätta göra det ännu ett tag. I skrivande stund är ett rasistiskt parti Sveriges tredje största i väljarundersökningarna och innehar en vågmästarroll mellan blocken. Alla förfasas men ingen i maktens sfärer verkar kapabel att göra något åt det.

Värst är kanske den smygsegregering som gör att vi allt mer sällan ses och umgås över de sociala gränserna. Samtidigt som vårt samhälle skriker efter mötesplatser där vi kan träffas över gränserna i fredsbyggande och försonande möten så står det tomma kyrkor i så gott som varenda liten by i detta land. Detta är kyrkans stora utmaning inför framtiden. Det är dags att plocka ner de gamla bilderna från väggarna och sätta upp nya. Som gör att marginalens människor och därmed även kyrkans ”Herre” kan hitta hem till sin kyrka igen. Kyrkan behöver dö från sin egen definition av sig själv för att överleva.

Inte en gemenskap i himmelen för den stora vita flocken.
En gemenskap på jorden för den stora vida flocken.

Comments

Popular posts from this blog

Åke Edvinsson, 60 år

Olof Palme till minne