Back to Ängsbacka

I leave the path once more to backtrack to another festival; Ängsbacka in Värmland.

A first visit for me at a festival that holds an unchallenged place as the number one alternative festival on the market in Sweden. A mixed assortment in the colours of the rainbow; from tarot to tantra, from maya to mantra.

It is open, it is curious and let me say it from the start: I like it.

You buy in to it even if there’s sometimes techniqal problems, the schedule is constantly stretched and the organisation is showing all the problems a flat organisational structure with lots of cooks can display. But you buy in to it because of the athmosphere where all the senses are made wide open for all possibilities, creating exciting meetings and miraculous magic.

It is a sheer pleasure to work in such an environment and most of the artists appear for free. You can go safe to your workshop knowing that once it starts you can hand over to the sovereign direction of the now. In this spirit of participation and creativity all pieces of the puzzle fall in place without preparation. New nuances and refined forms take shape in this celebration of life in all its manyfacetted manifestations.  

And as a ”customer” – as a consumer of conserts and workshop-shopper you have plenty of opportunities for growth and widened views. But of course there are pearls in the presentation that glitters more than others when you summarize your impressions. I meet Irene from Italy, living in India who dances and sings her way through the global festival-calender. A bit tired from a week of input from this diversified and somtimes glossy carnival she says that at last she has heard something that made her heart wide open. She picks out two artists that stand out and I cannot agree more. And it comes with a bit of pride as they both stand close to me and are gracing the program of ”The Path” summer long.

Zifa and Jennifer Ferguson.

Both have found their artistic selves in the meeting between Africa and Sweden. Zifa has moved from Sweden to Africa and totally convincingly landed the best afro-fusion band in the country in a hot mix allowing him to be both Zifa from his childhood village Semendoa in Congo and Mikael Eriksson from the Stockholm suburb. He is whole and totally convincing in both roles. At the same time. New music is being born out of this. A hot and lovely catharsis. We dance along and feel understood and understanding at the same time.

And then Jennifer who has moved from Africa to Sweden and found the acoustic room her big voice deserves. An acoustic that reverberates from echoes of Swedish pastoral calling and Hildegard von Bingen. Mix that with some South-african township and agitprop and you have also something totally new and healing.

And both of them have that which great artists own: a letting go to the now that takes care of the timing. A presence – a gift – allowing all of us for a moment to be present on stage where it is happening. The sharing of the secret of the graal - the mystery of the holy communion; the gestation of the unity of all.

The purpose of the stage is really but one: to have something to step down from. To remove all illusions of hierarchies and distances. That is what good artists are good at. Unconver reality as it is. That we all are one.

The audience and not leasts the media will do anything to make artists forget their role and the only role of the stage by lifting them up and then dragging them down.

May these two continue to grow in their understanding of their task. As priest and priestess of the liturgy of the now and the here.

°°°°°°°°°°°°°°°°°

Lämnar stigen ännu en gång för att ”backa” till en festival som inte låg på rätt ställe vid rätt tidpunkt för ”the Path”: Ängsbacka i Värmland.

Ett första besök för mig på en festival som har intagit en ohotad förstaplats bland de alternativaste på marknaden. Ett brokigt utbud i alla regnbågens färger; från tarmrening till tantra, från magdans till mantra.

Det är öppet, det är nyfiket och låt mig säga det på en gång: Jag gillar det.

Man köper att det ibland mankerar med tekniken, att schematiderna konstant ligger i bakkant, att organisationen uppvisar alla de möjliga problem som en platt organisation med många kockar i soppan kan uppvisa. Men man köper det för det finns den där kärleksfulla storögdheten och öppenheten för möjligheterna som skapar spännande möten och mirakulös magi.

Det är en fröjd att arbeta i den atmosfären. Man kan gå trygg till sin workshop i vissheten att när den väl kommer igång så kan man lämna över till nuets suveräne regissör. I denna anda av delaktighet och kreativitet landar alla bitar på rätt plats utan förberedelse. Nya nyanser och förfinade former uppstår i det gemensamma firandet av livet i alla dess mångfacetterade skepnader.

Och som ”kund” – som konsertkonsument och workshop-shoppare erbjuds man många möjligheter till växt och vidgade vyer. Men det är klart det finns pärlor i utbudet som glittrar mer än andra när man summerar sina intryck. Jag träffar Irene från Italien som bor i Indien och dansar och sjunger sig genom den globala festival-kalendern. Litet trött efter nästan en vecka av allsköns intryck från detta brokiga och ibland litet glättiga karnevalståg säger hon att äntligen har hon fått höra något som öppnat hennes hjärta på vid gavel. Och hon plockar ut två artister som hon tycker står ut och jag kan inte annat än hålla med, och det med lite stolthet eftersom de också är mig närstående och förgyller The Path’s konserter under hela sommaren:

Zifa och Jennifer Ferguson.

Båda har hittat sina artistiska jag i mötet mellan Afrika och Sverige.

Zifa har rört sig från Sverige till Afrika och fullständigt trovärdigt landat Sveriges bästa afrofusion-band i en het mix som tillåter honom att vara både Zifa i sin barndoms by Semendoa och Mikael Eriksson från Stockholmsförorten. Han är hel och fullständigt trovärdig i båda rollerna. Samtidigt. Det uppstår ny musik av sådant. Ljuv, het, katharsisk. Vi dansar med och känner oss både tolkade och tolkande.

Och så Jennifer som rört sig från Afrika till Sverige och hittat ett nytt klangrum där hennes stora röst får den akustik den förtjänar. En akustik som innehåller ekon av kulning och Hildegard von Bingen. Mixat in med litet sydafrikansk township och agitprop. Det blir också något helt och nytt av det.

Och bägge har det där som stora artister äger: ett överlåtande till nuet som själv fixar den bästa timingen. En närvaro – en härvaro – som tillåter oss alla för ett ögonblick att vara med på scen där det händer. Delandet av graalens hemlighet – kommunionens mysterium; gestaltandet av alltings enhet.

Scenens funktion är egentligen bara en: att ha någonting att gå ner från. Att rasera alla illusioner av hierarkier och avstånd. Det är bra artister bra på. Visa verkligheten som den är. Att vi alla är ett.

Publiken och inte minst media gör allt för att artister ska glömma sin och scenens enda roll. De ömsom upphöjs och sänks. Måtte dessa två få fortsätta växa i förståelsen av sin uppgift. Som präster och prästinnor i nuets och härets liturgi.