The road to love / Vägen mot kärleken


I have landed in Mundekulla. Another circle is coming to its completion. Here the idea of The Path started, a walk through summer-Sweden in search of… Happiness?

No, not that I haven’t been filled at times during the walk of bliss, absolutely, but was that what we were looking for when we left?

Health?
As well, I have not felt this healthy in a long while, but surely that was not the reason for the walk…

Enlightenment?

OK, I hope I have come to some better understanding of who I am, but there are still quite a few rooms that are waiting to be illuminated...

Love?


A red rose, the rose of love, is carefully opening its petals, innocently, unaware of its own beauty.

Its bloodred colour is the colour of life. Its striving for the ultimate beauty holds all of Creations will for perfection, to complete the journey from Eden’s lustfilled garden through the scorged landscape of the desert to the eternal land beyond all dried rosepetals, seasons and sunrises where the face of God’s beauty can be seen without end.

Love is the way.
Love is the goal.
Love is the source.
Love is the driving force.
Nothing else could make the rosebud open up to the light. Nothing else could make the hardest of stone-hearts open to receive the divine warmth that can transform everything.

You do not learn love. Every weft in the tapestry of the Master, however small and insignificant, however grey, hard or seemingly lifeless, is created of a divine love that human measurements cannot fathom or conceive. Every weft in the tapestry is in its essence love, regardless of place, form or function in the weave.

Love you do not learn. Love you do not earn. Love is what you are and there never was a time you did not feel your innermost origin if only as the faintest rose-scent hardly noticeable and yet so easily identifyable when you only took time to rest by the side of the hard road.

Love is the colour of life itself – the deep red, the colour of your heart.

You are a lovechild held in the loving arms of your Creator, raised up towards the eternal sky – elevated above all other created: Behold, the only thing greater than yourself - that encompasses you on all sides - is the love that carries you and follows you in the depths as well as into farthermost space, that which is your life’s blood and fills every cell in your body with nourishment.

Love never perishes.
Love is the isness.
Love is

Love.

The lust of life.
Love is life’s lustfilled play.
The starwind’s caress against your forehead.
The springflowers scentwaves against your nose.
The ocean’s glittering swell against your retina.
The sweetness of the grape in your mouth and the jubilation, the everpresent, never subsiding jubilation which like love itself sings in the smallest particle if we only could hear it.

Love weaves its weave, prepares its path, builds its bridges, connects everything and everyone because love is the common denominator of all things; the biggest in the smallest.

Name everything by its proper name and you will find your kinship with everything created as well as with the Creator herself, because the name of everything is LOVE.



°°°°°°°°°°°°°°°°°°



Jag har landat i Mundekulla. Ytterligare en cirkel som sluts. Här startade idén om The Path, vandringen genom sommar-Sverige, på jakt efter…  Lyckan?

Nej, nog för att jag har bitvis uppfyllts av den under vandringen, absolut, men var det det vi sökte när vi drog?

Hälsan? Den med, jag har inte känt mig så här frisk på mången god dag, men det var väl inte därför vi gick…

Upplysningen…? OK, litet mer kan man hoppas att man förstått om sig själv, men det finns nog en hel del rum som fortfarande väntar på att bli upplysta...

Kärleken…?



En röd ros, kärlekens ros, öppnar försiktigt sina kronblad, oskuldsfullt, omedveten om sin egen skönhet.

Dess blodröda färg är livets. Dess längtan efter den fullkomliga skönheten inrymmer hela Skapelsens vilja att fullkomnas, att fullfölja loppet från Edens lustfyllda trädgård genom öknens förbrända landskap till landet, evighetslandet bortom alla torkade rosenblad, årstider och soluppgångar där Guds skönhets ansikte kan beskådas utan uppehåll.

Kärleken är vägen.
Kärleken är målet.
Kärleken är ursprunget.
Kärleken är drivkraften.
Ingenting annat skulle kunna förmå rosenknoppen att öppna sig för ljuset. Ingenting annat skulle kunna förmå att öppna det hårdaste stenhjärta för att ta emot den gudomliga värmen som helt kan förvandla allt.

Kärlek lär man sig inte. Varje inslag i Mästarens väv, hur litet och betydelselöst, hur grått, hårt, hur till synes dött, är skapat av en gudomlig kärlek som mänskliga mått inte på något sätt kan greppa eller omfatta. Varje inslag i väven är i sitt innersta väsen kärlek oavsett dess plats, form eller funktion i väven.

Kärlek lär man ej. Kärlek är man och det fanns aldrig en stund när du inte kände ditt innersta ursprung om blott som den svagaste rosdoft knappt förnimbar och ändå så lätt identifierbar när du väl tog tid att vila vid den hårda vägens kant.

Kärleken är livets egen färg - den djupt röda, ditt hjärtas färg.

Du är ett kärleksbarn hållen i din Skapares kärleksfulla händer upp mot den eviga rymden - upphöjd över allt annat skapat: Se, det enda som är större än dig, som omsluter dig på alla sidor är den kärlek som bär dig, som följer dig i djupet såväl som i de yttersta rymderna. Som är ditt livs blod och fyller varje cell i din kropp med näring.

Kärleken förgås aldrig.
Kärleken är varat.
Kärleken är.
Kärleken

är
leken.
Kärleken
är lusten.
Kärleken är livets lustfyllda lek.
Stjärnvindens smekning mot din panna.
Vårblommornas doftvågor mot din näsa.
Havets glittrande böljor på din näthinna.
Druvans sötma i din mun och jublet, det allestädes närvarande, aldrig avtagande jublet som likt kärleken själv sjunger i minsta partikels vibration om vi blott kunde höra.

Kärleken väver sin väv, reder sin väg, bygger sina broar, förbinder allt och alla ty kärleken är alltings gemensamma nämnare; det största i det minsta.

Benämn allting vid dess rätta namn och du finner din släktskap med allt skapat tillika med Skaparen själv ty alltings namn är KÄRLEK.

Comments

  1. Ja, Anders. Det är stora ord... Kanske sanna. I alla fall för dig och säkert för mig... Du upplever mycket när du går, hör och ser, betraktar och andas in... Du stillar dig i rörelse och får kontakt med något som du beskriver här. Vackert och kontemplativt, men svårt... Kärleken, den allomfattande ser så olika ut för oss. Kärleken har så många namn. I kärlekens tecken säger självmordsbomaren och han som dödar sin granne...
    Kärleken är dig och mig, det är inget man kan lära skriver du om jag uppfattar rätt. Jag hoppas man kan lära kärlek. Jag hoppas jag kan lära mig att ta emot kärlek, men framför allt att jag kan GE! Kärleken omfattar hela min fysiska varelse och jag vill leva den precis som du, men även om jag läser allt du skriver, blir det ord, som jag som liten människa inte ännu har fått grepp om. Skulle vi inte kunna lära oss kärleken, den största tror du?

    ReplyDelete
  2. När jag nu läser den här texten gör jag det kanske på samma sätt som du, Ulla. Betraktar den litet frågande, från distans. Kan jag tro på detta? Kan det verkligen vara så?

    Jag vet inte. Men ändå, jo jag tror nog att kärlek lär man sig inte i den bemärkelsen att man inte "kunde" den innan. Man avtäcker något som redan fanns där och som alltid kommer att finnas, men som vi alltför ofta inte ser själva och därför inte kan dela med någon annan. Det är en källa som måste ösas ur ständigt för att vattnet ska förbliva friskt. Och för att nytt vatten ska rinna till. Det är väl kanske den aspekten vi behöver "lära oss", att använda oss av den, den som redan finns där som mitt innersta ursprung.

    ReplyDelete
  3. Anders
    Läste i dag din blogg om KÄRLEK. Det var bland det vackraste jag läst. Perspektivet, djupet bortom allt, vidden, tillhörigheten, varat. "......bara man tar sig tid att vila vid den hårda vägens kant".
    Röd. Ja visst! För mig känns det väldigt rätt med ett inslag av grönt också och det tar jag mig friheten att läsa in i din vidsyn.
    I dag när jag satt på min stol i blomsterängen var kärleken grön. Endorfinerna gjorde mig till ett "klorofyllo". Omsluten och del av.
    Anders, vad ska du författa efter detta?

    ReplyDelete
  4. Pelle!

    Tack för ditt inslag i väven, grönt eller rött!

    Just nu har jag nog fullt upp med att skriva i min blogg ett tag, men tanken har dykt upp att efter vandringen sammanställa det jag skrivit till en helhet.
    Vi får se, men i samma takt som "the Path" rullas ut som en matta framför mig förvånas jag själv av den skönhet den innehåller när man börjar ana helheten!

    ReplyDelete

Post a Comment

Popular posts from this blog

At the breakfast table

Åke Edvinsson, 60 år