I could not have gotten a better illustration. Not that I wanted it, but we have called it forth...
About a month ago I walked together with Per Skoog, a recently pensioned forester, through his own private forest-property close to his home in Nyhammar, Sweden.
It was a beautiful day for a walk, with a pristine nature and a knowledgeable guide taking me through lands he knew as his own pocket and loved as his own home.
We walked through Malingarna, a gorgeous ridge meandering through a lake and carried on along its outlet, the Norrbo-stream. We passed Mångdala, an old wooden house now used by the scouts, beautifully built and set next to the stream.
But through our talks there was a sense of urgency; a feeling that time is short for our attempts to protect the vulnerable nature and the culture it supports. It is in a delicate balance.
We need to act – but what should we do? What do we need to do first in order to secure what we still have?
Today this image appears in the media. Mångdala scout-house on its way down the Norrbostream after an exceptional torrential downpour. And the path we walked on is no longer there.
It feels almost over-stated. Thanks a lot. We get it.
Or do we???
It is time to realize that the house we have built – our whole culture – is built on loose sand!
It is built on premises that aren’t sustainable: it is built on the thought that we are above nature and can exploit it for our own gain. It is built on the premise that if we only dump our inconveniences far away enough we are not being disturbed by it. It is built on the premise that we can live well on the capital of our children and let them pay the bill in the end. It is built on an economy that lost its contact with reality a long time ago.
We need pictures like this to wake us up.
The situation is precarious. It is up to you or me what way it will go. It depends on what side of the house we are in. Are we on the side that tilts it towards the abyss or are we on the side that makes it more stable?
My walk has opened my eyes for my own responsibility in this. It does matter what I do and where I am. Maybe it is precisely I and where I place myself that makes the difference if the house will tip over or not!
We walk the Path, through the torrential downpours, with an even greater dedication.
On what side are you? Join us now!
En bättre illustration skulle jag inte kunna få. Inte för att jag önskat den, men för att vi kallat fram den...
För ungefär en månad sen vandrade jag tillsammans med Per Skoog, nyligen pensionerad skogvaktare, genom hans privata skogsinnehav i närheten av hans hem i Nyhammar, Ludvika kommun.
Det var en underbar vandringsdag, med vacker natur och kunnig ciceron som guidade mig genom marker som han kände som sin egen ficka och älskade som sitt eget hem.
Vi vandrade vid Malingarna, en oerhört vacker ås som slingrar sig genom en sjö, och vidare längs dess avrinning genom Norrboån. Vi passerade Mångdala, en gammal gård som nu användes av scouterna, vackert placerad som den var invid ån.
Men genom hela samtalet och vandringen fanns ett stråk av "urgency", en känsla av brådska inför hoten mot allt detta, denna sköra natur och hela den kultur den upprätthåller. Det är en delikat balans.
Vi behöver agera - vad ska vi göra? Vad behöver vi göra först för att rädda det som ännu finns?
Idag dyker den här bilden upp i media. Mångdala scoutgård på väg ner i Norrboån efter exceptionellt regnande. Och stigen vi vandrade på finns inte längre kvar.
Det känns nästan övertydligt. Tack för det. Vi fattar.
Eller gör vi det???
Det är dags att inse att hela det huset vi byggt - hela vår kultur - vilar på lösan sand!
Det är byggt på premisser som inte är hållbara; det är byggt på tanken att vi står ovanför naturen och kan exploatera den för vår egen vinnings skull. Det är byggt på antagandet att bara vi dumpar våra orenligheter tillräckligt långt bort så störs vi ej av det. Det är byggt på antagandet att vi kan leva gott på våra egna barns kapital och låta dem stå för räkningen. Det är byggd på en ekonomi som för länge sen tappade kontakten med verkligheten.
Vi behöver bilder som dessa för att vakna.
Läget är prekärt. Det hänger på dig eller mig vart det hela ska tippa. Det beror på vilken sida i huset vi står. Finns vi på sidan som gör att huset tippar ner i avgrunden, eller finns vi på den sida som gör att det blir stadigare?
Min vandring har fått upp ögonen för mitt eget ansvar i detta. Det spelar roll vad jag gör och var jag befinner mig. Kanske är det just jag och var jag befinner mig som är skillnaden om huset ska tippa eller inte!
Vi vandrar på i the Path, genom ösregnen, med än större målmedvetenhet.
På vilken sida är du? Join us now!
Comments
Post a Comment