Anders Nyberg's blog

Jag har den här våren haft det den stora gåvan att få spendera mycket tid ute i naturen uppe vid vår fäbod i Malungs-skogarna. Senaste våren jag var härute lika intensivt som i år var för snart 25 år sen. I likhet med förra blogginlägget kan jag inte låta bli att lägga märke till skillnader mellan nu och då. Bara på den här korta tidsrymden har det hunnit hända mycket med faunan. Djur som var väldigt vanliga har minskat drastiskt medan andra jag aldrig sett här ute har överraskande dykt upp. Jag gör inte anspråk på att komma med några ”vetenskapligt belagda” uppgifter, utan några personliga iakttagelser från en lokal utgångspunkt som jag känner väl och älskar mycket. Men om man skulle titta i mer vetenskapliga studier tror jag man kommer att se ungefär samma trender. Som kanariefågeln i kolgruvan, så är ju fåglar bra markörer för hur miljön runtomkring mår. De fåglar som stuckit ut mest i sin frånvaro är ugglorna, hackspettarna och skogshönsen.  Jag har inte sett eller hört en...

"Vi bygger broar med varann, som ska förena land med land, vi börjar här vid Ljusnans strand, här har du nu min öppna hand!"  Sången stiger mot en dramatisk himmel. Vi är på Undersviks stiftsgård vid Ljusnans strand, och avslutar en stark dag med "Så som i himmelen - Live!" - på vattnet. Länge tvekar vi om det kan bli någon rodd när himlen mullrar under en stålgrå huva och regnet lägger ett våt-kallt omslag på nöjet.  Men så spänns en regnbåge över älven, och den här gången är nedslagsplatsen så nära så det känns som om man bara skulle kunna böja sig över till andra stranden och plocka upp skatten. Jag och Filip hoppar i som sista roddarpar och vi lägger ut. Mot Regnbågs-stranden! Det känns högtidligt att sitta i båten. Och framförallt känns det hemtamt, första gången till trots. Som ett kärt återseende... Båten är tämligen nybyggd, och jag har som sagt aldrig suttit i en långbåt tidigare, men som mänsklighet har vi varit där länge. Modellen är ta...

The staff walks on. It has travelled  in my friends Anders Claesson's and Peter Elmberg's confident hands, along lake Vättern and via Jönköping up into the Southern Swedish Highlands. The rain – and indeed the "Class 1 - warnings" from the meteorologists – have kept on showering this summer, but the reports from the walkers have been sunny and warm. Maybe it is one of the big paradoxes for us walkers to meditate on: when you are in the flow on the path, in the proximity of Nature – or maybe even better  in communion with nature - you are able to receive a rainfall as a blessing rather than as the curse we often perceive when we sit indoors in our safety looking out. * I have travelled up to Dala-Floda to give attention to house and family. But I have to admit that the walk is nothing you leave behind as you would a wet raincoat. I am still very much in that energy, and the desperate cries from the garden to be seen and attended to, calls I any other summe...

All mountains are special. They stick out. I am fascinated by mountains, I have grown up surrounded by them, my name contains it, but now I have passed a mountain on my walk that sticks out more than most: The Om-Mountain. Omberg from the plains Like the human who is defined by his relationships; ”Umntu gumntu ngabantu” as we say in South Africa – ”A man is a man in relationship to others”, so is the mountain defined by its surrounds. It is perceived in relationship with the valleys and plains around it. Omberg is, and is exciting because of the plains on the one side and the lake Vättern on the other giving this mountain its special profile. Placed somewhere else Omberg would probably feel quite insignificant. Omberg from the water You have the nature; apart from the plain, the woods and southern Sweden’s deepest lake you also have one of the most shallow; Tåkern, maybe the finest of the countries bird lakes. You have the history with ...

I could not have gotten a better illustration. Not that I wanted it, but we have called it forth... About a month ago I walked together with Per Skoog , a recently pensioned forester, through his own private forest-property close to his home in Nyhammar, Sweden. It was a beautiful day for a walk, with a pristine nature and a knowledgeable guide taking me through lands he knew as his own pocket and loved as his own home.  We walked through Malingarna, a gorgeous ridge meandering through a lake and carried on along its outlet, the Norrbo-stream. We passed Mångdala, an old wooden house now used by the scouts, beautifully built and set next to the stream. But through our talks there was a sense of urgency; a feeling that time is short for our attempts to protect the vulnerable nature and the culture it supports. It is in a delicate balance. We need to act – but what should we do? What do we need to do first in order to secure what we still have? Toda...