Anders Nyberg's blog

Dear Anders It was amazing to have you on the phone a couple of times and left me thinking about how hard, traumatic and painful this must be for you.  I don’t know the history of you finding out about Jennifer’s rape -     but it must be some story itself and I wondered if   men who are witness to the abuse of other men feel   betrayed by their fellow men with resultant anger and fury?  I have been thinking of you a lot - not sure why – thinking of what it is like to be witness something as dramatic and personal as this- being so close to the internal dimensions of this revelation and Jens extraordinary multi-dimensional response to this - her huge humanity in reaching out to people and us to her; her incredible writing on facebook – the outpouring of the years of silence and trauma, both as relief and as testament to this terrible abuse. So this is why I write to you to understand how you are in all of this? Are you sometimes worried ...

Klockan är 23.21 den 28 februari 2016 och det är precis på minuten 30 år sen Olof Palme mördades. Jag tar ett djupt andetag och känner att jag behöver skriva av mig några tankar som legat och grott sen dess. Så mycket mer än endast en ytterst remarkabel, och försvarslös människa dog denna natt för 30 år sedan. Sverige förlorade inte bara sin statsminister, Sverige förlorade sin oskuld, sitt unikum och sin position i världssamfundet. Svea rike förlorade sin väg där på Sveavägen. De röda blodsdropparna på trottoaren den natten gav en ny färg åt den blågula fanan. Jag hade förmånen att vid ett tillfälle få möta Olof Palme. Varje vinter spenderade han en semestervecka uppe i Idrefjällen. Och varje gång besökte han den lilla socialdemokratiska föreningen på orten och höll ett anförande. Ett år jobbade vi i Fjedur uppe i Idre den veckan och vi blev ombedda att sjunga och berätta från Sydafrika vid Palmes anförande. Vår statsminister var helt lysande, semesteravslappnad och in...

Ja, förutom det uppenbara; att de bägge är globala ikoner, hyllade i många läger, över nationsgränser och kulturer, språk och religioner? Det finns en gemensam detalj i deras biografier som man ofta inte gör så stor sak av men som jag tror har varit avgörande för dem och som borde vara viktigt för oss alla att förstå. De har vuxit upp med en pappa och en mamma som har kommit från två olika religioner. Mandelas mor, Nosekeni Fanny, var bekännande kristen, med tillhörighet i metodistkyrkan. Mandelas far, Gadla Henry Mphakanyiswa, skulle väl kunna betecknas som ”animist” även om termen känns litet onödigt ”kolonial”. Men som den hövding han var levde han kvar i sina förfäders bekännelse. Zlatans mamma, Jurka är kroat och katolik och hans pappa Sefik är bosnier och muslim. Jag tror det finns en poäng att hämta här… Vi lever i en tid där religioner ställs emot varandra, och där tanken på ett multikulturellt och multireligiöst samhälle kommer under stor press. Me...

I have a good friend in the Swedish Lutheran Church who has engaged herself deeply in the plight of the Tibetan people. Her engagement led her to move to Dharamsala in India to work in the big Tibetan community of refugees there. After some time she wanted to convert to Buddhism and was offered a personal conversation with Dalai Lama about this. When she had presented her thoughts Dalai Lama asked: "Do you feel that you have walked as far as you can on the Christian path, that you now are a fully realized Christian? - No, of course not, my friend answered. - Then I think you shall remain in the church, Dalai Lama responded, and carry on growing in your faith and from there work for reconciliation between our two ways. My friend is still a member of the Lutheran Church and still works with a burning commitment to give the Tibetans a possibility to fully practice their religion. I have the greatest respect for people who take their spiritual calling se...

F oto Magnus Hallgren För mig är det en händelse som ser ut som en tanke; efter en brett uppslagen artikel i DN :s kulturbilaga 17/6 om inspelningen av ”Så ock på jorden”, Kay Pollaks uppföljare till succén ”Så som i himmelen”, så följer på nästa sida en debattartikel av Ann Heberlein: ”Är det verkligen fred vi vill ha?” I artikeln presenteras ärkebiskop Tutus nätbaserade kampanj för förlåtelse, men författaren menar att Tutu ställer orimliga krav på den som utsatts för övergrepp. Jag skriver ju i egenskap av medförfattare av manuset till ”Så som i himmelen” och ”Så ock på jorden”, men också i egenskap av sydafrikansk medborgare som fått njuta frukterna av den sydafrikanska försoningspolitiken. Men framförallt skriver jag nog den här gången för att jag blir berörd av påståendet i  Heberleins artikel  att det ”under vissa omständigheter kan vara olämpligt, till och med moraliskt oförsvarligt att förlåta”, som vid misshandel eller sexuella övergrepp. Jag skriver nämlig...