Skip to main content

Posts

De bästa måltiderna

Jag har haft några kulinariska höjdpunkter senaste dygnet. Samma sak som med sovplatserna; man skapar sina fester som svar på sin egen hunger, borden dukar sig framför en på de mest märkliga sätt och där man minst anar det. Men förmodligen inte utan en viss tro på det dukande bordets mirakel... Efter en underbar natt vid Korvlokan rinner solen upp till en ny magisk dag. Det kurrar från orrmyren som en ständig bordun av livslust, det sjunger från torrakan som under alla år tjänat som födelseplats för så många sångare och nu ger sina tvinade moderliga armar till estrad åt gulärlan. Men mest gillade jag förstås den tidiga sången från kvartetten hemma som sjöng "Happy birthday to you". Sopranen och alten lät tämligen käcka den tidiga morgonen till trots. Basen och tenoren blir nog mer uppsjungna under dagen... Tar mig en tur runt lokan innan vandringen börjar. Samma känsla igen, när man kommer över på tämligen fast mark där skogsmaskiner kan köra hamnar man i en upp-plöjd ve...

De skönaste sovplatserna

Det bästa i livet kan inte planeras. Det händer i rätt tid på rätt ställe när man är öppen för det. Vi kallar det till oss. Vi skapar vårt liv utifrån våra förväntningar av det. Älvdans i Älvdalen.  De sista dagarna har jag inte haft natthärbärget klart när jag börjat dagens vandring. Det skapar en extra krydda i dagens vandring; en längtan efter ett gott slut, som ibland kan gå över i en liten oro, men med tilliten som stav alltid har landat i en otroligt vilsam och stärkande natt på det absolut optimala stället. Efter natten vid Glysjöns slogbod som blev en verklig oas av skönhet och stillhet, och i medvetenheten om att Älvdalens kommun har satsat rätt rikligt på att placera ut slogbodar på vackra ställen, gick jag vidare med tillförsikt. Jag kom till brandtornet i Bunkris, en höjdare med otrolig utsikt över till synes oändliga skogar. Och där fanns också en slogbod som jag tänkte jag kunde sova i. Men det kändes inte helt rätt, hade en odefinierbar känsla av oro och ...

Skogspromenad i räta led

Idag har jag varken gått den längsta eller brantaste eller svåraste etappen, men ändå känns det som en av de tyngsta. Varför? Jag tror det har att göra med att det har varit en av de tråkigaste. I alla fall till en början. Och när inte själen mår bra börjar kroppen snart klaga. Jag har gått från Särna söderut mot Älvdalen. Jag har kommit ner till det svenska skogsbruket i sin prydno. I princip har jag 8 mil svensk virkesplantage att avverka tills jag kommer till Älvdalen. 8 mil av monoton monokultur, av träd av samma typ och samma ålder planterade i rader. En vandring genom en pappfabrik. Och som på alla andra plantager handlar det till syvende och sist om att till varje pris maximera vinsten för ägaren. Om en ägare får maximal vinst fastän vi alla andra -  människor, djur och växter - förlorar på det, så har systemet visat sig fungera som det ska.  Här blinkar det systemfel lång väg! Hela svenska folkets allemansrättsliga skogsjäl säljs för en spottstyver i pro...

Vinter - vår - sommar; tre dar i maj.

19/ 5  Dagen började med ett snöpreludium. Hela världen vit igen. Men lagom till avfärd är det borta, var det säsongens sista snöby? Adieu! Fransmännen mot Nordkap, jag mot Köpenhamn och danskarna stannar i Fjätbodarna. Tar farväl av fransmännen på väg till Nordkap och danskarna som stannar i Fjätbodarna. Sen knatar jag på, nerför i regnet. Jag ger mig inte förrän jag är framme vid Österdalälven, parkerar Brio på strandbanken och sätter upp tältet. Mitt i vad som varit en rätt blöt och kall dag (och en än värre natt stundar – konstant regn och allting dyngsurt) så får jag uppleva vad som kanske är resans hittills vackraste upplevelse. I ett milt kvälls-motljus korsar en älg älven framför mina ögon. Den kliver i från bortre stranden och simmar först en bit innan den springer genom en fors, med graciöst högburet huvud och vattnet forsande om bogen. Rätt igenom forsen utan tvekan eller snubbel! Sen går den iland på en ö i älven och försvinner i vegetationen f...

I love Fjätbodarna

                                       Nej, jag såg ingen björn idag heller. Hade en känsla dock av att han såg mig.  Men däremot såg jag den andra: Den grå, aggressiva, som jagar i flock och har ett läte som får blodet att isa i mina ådror. Och vi fruktar honom i dessa trakter på ett sätt som Naturvårdsverkets byråkrater i Stockholm nog aldrig kan förstå… Just det; året första mygga…  När jag traskat två och en halv mil, sett kanske 8 bilar och inget permanent boningshus på hela dagen passerade jag en liten hemsnickrad skylt ”62°Nord”, med en generös display med doftkrus och kakor, termos och örtteér. Jag har passerat förbi förut med bilen och noterat skylten men naturligtvis missat alla fina detaljerna inifrån plåten och inte minst erbjudandet ”Sleep-in, 40 Kr, Välkommen!” Med nyfikna och förväntansfulla steg vänder jag av ner mot forsen och kommer ...

The bare truth

Högvålen Sov i Sveriges högst belägna by, Högvålen i Härjedalen. Det blev mycket uppför på slutet när jag gick över vattendelaren, lämnade Ljusnans upptagningsområde och in i Dalälvens. Göta älv har också några av sina källsprång här i närheten. Så jag är uppe på Skandinaviens tak. Men det var en underbar vandring trots att jag använde regnstället för första gången på resan. Jag är glad att knopparna ännu inte slagit ut här uppe. Nu känns det som om man får vara med och möta våren hela vägen, ett blad i taget, ett steg i taget. Och fåglarna har börjat välla in, i en våg av vingar. Myrarna, som annars kan vara väldigt ödsliga här uppe, har exploderat i rörelse och ljud. För ett par månader sedan var allt djupfryst. Ljud som jag verkligen inte förknippar med de tysta myrarna ringer nu ständigt; Stor- och småspov, ljungpipare, enkelbeckasin, drillsnäppa, gluttsnäppa, grönbena, rödbena, lommar, tranor, änder, fisktärna, bergfink, bofink, gök, trastar och sångare har dykt upp e...

On the road again...

It feels like ages, my detour in to "civilization"... The Staff in Östersunds station. But tonight I took the night-train to Östersund and now I will look up the tuft of grass 5,8 km south of Tännäs where I left off the path before my little interlude into civilization. I was happy with the train delay this time for a change. When I realized that it would be very tight for me to pack I had a tinkle in my pocket and the Swedish Train Services messaged that the train would be ready to leave two hours after timetable. Good with a service that is tuned in to the needs of their customers I thought... Now it is up to the feet again. This time on the most "uncivilized" part of the journey. Between Funäsdalen and Särna it is 120 km without any convenience that a civilized life demands. Although the small talks with the company on the road has been something of the most rewarding so far on the journey, I still look forward t...