 |
| Högvålen |
Sov i Sveriges högst belägna by, Högvålen i
Härjedalen. Det blev mycket uppför på slutet när jag gick över vattendelaren, lämnade
Ljusnans upptagningsområde och in i Dalälvens. Göta älv har också några av sina
källsprång här i närheten. Så jag är uppe på Skandinaviens tak.
Men det var en underbar vandring trots att jag
använde regnstället för första gången på resan. Jag är glad att knopparna ännu
inte slagit ut här uppe. Nu känns det som om man får vara med och möta våren
hela vägen, ett blad i taget, ett steg i taget. Och fåglarna har börjat välla in,
i en våg av vingar. Myrarna, som annars kan vara väldigt ödsliga här uppe, har
exploderat i rörelse och ljud. För ett par månader sedan var allt djupfryst.
Ljud som jag verkligen inte förknippar med de tysta myrarna ringer nu ständigt;
Stor- och småspov, ljungpipare, enkelbeckasin, drillsnäppa, gluttsnäppa,
grönbena, rödbena, lommar, tranor, änder, fisktärna, bergfink, bofink, gök,
trastar och sångare har dykt upp en efter en. Att få vandra mot denna ljudvåg
och möta den rakt på är en musikalisk upplevelse som trotsar allt annat jag
upplevt i konsertväg. Som att sköljas ren av en tsunami av toner. Den nordliga
våren är en skapelsens ljudinstallation utan motsvarighet på planeten i övrigt och jag har
längtat efter en möjlighet att få ta till mig den så fullt ut det mänskligt bara går. Och
inget kunde ge bättre förutsättningar än det här sättet att möta den, till fots och ett steg i taget. Att
vandra ensam den här veckan har sina förtjänster; man behöver inte
förklara för sina inte fullt lika nördiga medvandrare varför man kan bli stående i
minuter vid en gran för att just den där rödvingen hade en intressant lokal
dialekt jämfört med den jag lyssnade på i går.
 |
| Stig and the bear-marauded ant-heap / Stig och den björn-hemsökta myrstacken |
I Högvålen bodde jag hos Lotta och Stig i ”City” som det står på skylten på den centralt belägna gården. De tog hand om mig på ett sätt som inget annat City-hotell och jag blev bjuden på smörgåstårta som välkomstgåva. Stig visade mig genast myrstacken på tomten som just blivit genomgrävd av björn. Han var uppriktigt orolig för att jag inte visste var jag skulle sova nästa natt och att jag antytt att jag skulle göra det i det vilda, och han hade redan hittat en säng åt mig 30 km söderut i färdvägen. Och så berättade han animerat den ena björnhistorien värre än den andra.
- Jaha vad gör man då om man möter en björn, frågade jag.
- Man skiter på sig.
Kom att tänka på ett tillfälle när jag befann
mig på gården utanför mitt hus. Plötsligt drabbades jag av en rädsla som
kastade mig förlamad mot marken. Jag var stel av skräck, det enda jag kunde
röra på var den yttersta leden på mina fingrar. Och med hjälp av dessa så kravlade
jag, klådde jag mig centimeter för centimeter fram till husets dörr och in till
säkerheten. Där släppte rädslan och jag kunde se vad som orsakat den. Utanför
på gården kom en stor björn. Men jag var inte rädd längre och när björnen kom upp
mot dörrens galler och ställde sig på bakbenen och röt stod jag i säkerhet bara
några centimeter innanför och tog emot hela hans heta rytande andning i mitt
ansikte, hela hans kraft. Jag var inte längre rädd. Jag hade sett min rädsla
och var inte längre dess offer.
Hans kraft hade blivit min.
Dröm, fantasi, verklighet?
Jag kommer faktiskt inte ihåg längre, och
kanske är det inte så viktigt. Historien är självupplevd så den måste väl i någon mening vara
sann...
Slept in
Högvålen, Härjedalen, Sweden’s highest situated village. A lot of uphill
towards the end of the day when I crossed the water-divide and left the river
Ljusnan’s catchment area and into Dalälven’s. The river Göta Älv also has some
of its sources up here so I am on the roof of Scandinavia.
But it
was a wonderful walk despite the trip’s first use of the rainclothes. I am
happy that the buds haven’t burst yet up here. Now it feels like I will be able
to meet the spring all the way, a leaf at a time, a step at a time. And the
birds are arriving in a wave of wings. The marshes, which can be very desolate
up here, have exploded in movement and sound. Just a couple of months ago
everything was deep frozen. Now sounds that I really don’t associate to the
silent moores are ringing constantly; Curlew, whimbrel, snipe, crane, shanks,
ducks, divers, pipers, terns, gulls, cucko, thrushes, warblers… Can’t you here
the music just in pronouncing these names, as many of them reflect their calls?
To be
able to walk towards this soundwave and meet it head-on is a musical experience
that defies anything else I have experienced in a concert format. Like being
washed clean by a tsunami of tones. The boreal spring is a soundinstallation of
creation surpassed by nothing on the planet. I have longed to be able to take
it in as much as humanly possible and this way of approaching it, by feet a
step at a time, gives me the optimal conditions.
To walk
alone this week has also got its advantages as I don’t need to explain my
behaviour to less excentric fellowtravellers when I park a few minutes in front
of a firtree just because this redwing has got an interesting dialect compared
to the one I listened to yesterday.
In
Högvålen I stayed with Lotta and Stig in ”City”, as the label on the centrally
placed house of the village boldly proclaimed. They took care of me in a way no other City-hotel has; and I
was offered a ”sandwich-cake” as a welcome-treat. Stig quicky showed me the
antheap on the property that just had been marauded by the bear. He was
sincerely concerned about me not knowing where to sleep next night and that I
had hinted at sleeping in the wild. He had already found me another bed 30 km further
down my route. And he kept telling me the one scarier bear-story after the
other.
-
You shit in your pants.
Came to think
of an occasion when I was out on the yard in front of my house. All of a sudden
I was struck by a fear that threw me paralyzed to the ground. I was petrified by dread, the only
thing I could move was the outer joint of my fingers. And with there help I
crawled, I clawed my way inch by inch back to the doorsteps of the house and in
to the safety. There my fear subsided and I could see what had caused it. Outside
in the yard a big bear appeared. But I was not scared anylonger and when the
bear came up towards the metal grid of the door, rising on his hind legs
roaring, I just stood in safety a few inches inside receiving his whole
roaring breath, his whole power, in my face. I was not afraid any longer. I had
seen my fear and was no longer its victim.
His power
had become mine.
Dream,
fantasy, reality?
Well, I
can’t really recall any longer, and maybe that is not the point.
The
story is as I experienced it so it has to be true on some level...
 |
| Högvålen - Sweden's highest situated village with permanent population |
Comments
Post a Comment