The bare truth


Högvålen



Sov i Sveriges högst belägna by, Högvålen i Härjedalen. Det blev mycket uppför på slutet när jag gick över vattendelaren, lämnade Ljusnans upptagningsområde och in i Dalälvens. Göta älv har också några av sina källsprång här i närheten. Så jag är uppe på Skandinaviens tak.
Men det var en underbar vandring trots att jag använde regnstället för första gången på resan. Jag är glad att knopparna ännu inte slagit ut här uppe. Nu känns det som om man får vara med och möta våren hela vägen, ett blad i taget, ett steg i taget. Och fåglarna har börjat välla in, i en våg av vingar. Myrarna, som annars kan vara väldigt ödsliga här uppe, har exploderat i rörelse och ljud. För ett par månader sedan var allt djupfryst. Ljud som jag verkligen inte förknippar med de tysta myrarna ringer nu ständigt; Stor- och småspov, ljungpipare, enkelbeckasin, drillsnäppa, gluttsnäppa, grönbena, rödbena, lommar, tranor, änder, fisktärna, bergfink, bofink, gök, trastar och sångare har dykt upp en efter en. Att få vandra mot denna ljudvåg och möta den rakt på är en musikalisk upplevelse som trotsar allt annat jag upplevt i konsertväg. Som att sköljas ren av en tsunami av toner. Den nordliga våren är en skapelsens ljudinstallation utan motsvarighet på planeten i övrigt och jag har längtat efter en möjlighet att få ta till mig den så fullt ut det mänskligt bara går. Och inget kunde ge bättre förutsättningar än det här sättet att möta den, till fots och ett steg i taget. Att vandra ensam den här veckan har sina förtjänster; man behöver inte förklara för sina inte fullt lika nördiga medvandrare varför man kan bli stående i minuter vid en gran för att just den där rödvingen hade en intressant lokal dialekt jämfört med den jag lyssnade på i går.

Stig and the bear-marauded ant-heap / Stig och den björn-hemsökta myrstacken


I Högvålen bodde jag hos Lotta och Stig i ”City” som det står på skylten på den centralt belägna gården. De tog hand om mig på ett sätt som inget annat City-hotell och jag blev bjuden på smörgåstårta som välkomstgåva. Stig visade mig genast myrstacken på tomten som just blivit genomgrävd av björn. Han var uppriktigt orolig för att jag inte visste var jag skulle sova nästa natt och att jag antytt att jag skulle göra det i det vilda, och han hade redan hittat en säng åt mig 30 km söderut i färdvägen. Och så berättade han animerat den ena björnhistorien värre än den andra. 

-  Jaha vad gör man då om man möter en björn, frågade jag.
-  Man skiter på sig.

Kom att tänka på ett tillfälle när jag befann mig på gården utanför mitt hus. Plötsligt drabbades jag av en rädsla som kastade mig förlamad mot marken. Jag var stel av skräck, det enda jag kunde röra på var den yttersta leden på mina fingrar. Och med hjälp av dessa så kravlade jag, klådde jag mig centimeter för centimeter fram till husets dörr och in till säkerheten. Där släppte rädslan och jag kunde se vad som orsakat den. Utanför på gården kom en stor björn. Men jag var inte rädd längre och när björnen kom upp mot dörrens galler och ställde sig på bakbenen och röt stod jag i säkerhet bara några centimeter innanför och tog emot hela hans heta rytande andning i mitt ansikte, hela hans kraft. Jag var inte längre rädd. Jag hade sett min rädsla och var inte längre dess offer.
Hans kraft hade blivit min.

Dröm, fantasi, verklighet?

Jag kommer faktiskt inte ihåg längre, och kanske är det inte så viktigt. Historien är självupplevd så den måste väl i någon mening vara sann...


°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°



Slept in Högvålen, Härjedalen, Sweden’s highest situated village. A lot of uphill towards the end of the day when I crossed the water-divide and left the river Ljusnan’s catchment area and into Dalälven’s. The river Göta Älv also has some of its sources up here so I am on the roof of Scandinavia.
But it was a wonderful walk despite the trip’s first use of the rainclothes. I am happy that the buds haven’t burst yet up here. Now it feels like I will be able to meet the spring all the way, a leaf at a time, a step at a time. And the birds are arriving in a wave of wings. The marshes, which can be very desolate up here, have exploded in movement and sound. Just a couple of months ago everything was deep frozen. Now sounds that I really don’t associate to the silent moores are ringing constantly; Curlew, whimbrel, snipe, crane, shanks, ducks, divers, pipers, terns, gulls, cucko, thrushes, warblers… Can’t you here the music just in pronouncing these names, as many of them reflect their calls?
To be able to walk towards this soundwave and meet it head-on is a musical experience that defies anything else I have experienced in a concert format. Like being washed clean by a tsunami of tones. The boreal spring is a soundinstallation of creation surpassed by nothing on the planet. I have longed to be able to take it in as much as humanly possible and this way of approaching it, by feet a step at a time, gives me the optimal conditions.
To walk alone this week has also got its advantages as I don’t need to explain my behaviour to less excentric fellowtravellers when I park a few minutes in front of a firtree just because this redwing has got an interesting dialect compared to the one I listened to yesterday.

In Högvålen I stayed with Lotta and Stig in ”City”, as the label on the centrally placed house of the village boldly proclaimed.  They took care of me in a way no other City-hotel has; and I was offered a ”sandwich-cake” as a welcome-treat. Stig quicky showed me the antheap on the property that just had been marauded by the bear. He was sincerely concerned about me not knowing where to sleep next night and that I had hinted at sleeping in the wild. He had already found me another bed 30 km further down my route. And he kept telling me the one scarier bear-story after the other.


- Ok, so what do you do if you meet one, I asked.
- You shit in your pants.

Came to think of an occasion when I was out on the yard in front of my house. All of a sudden I was struck by a fear that threw me paralyzed to the ground.  I was petrified by dread, the only thing I could move was the outer joint of my fingers. And with there help I crawled, I clawed my way inch by inch back to the doorsteps of the house and in to the safety. There my fear subsided and I could see what had caused it. Outside in the yard a big bear appeared. But I was not scared anylonger and when the bear came up towards the metal grid of the door, rising on his hind legs roaring, I just stood in safety a few inches inside receiving his whole roaring breath, his whole power, in my face. I was not afraid any longer. I had seen my fear and was no longer its victim.
His power had become mine.

Dream, fantasy, reality?

Well, I can’t really recall any longer, and maybe that is not the point.

The story is as I experienced it so it has to be true on some level...


Högvålen - Sweden's highest situated village with permanent population

Comments

Popular posts from this blog

The road to love / Vägen mot kärleken