On the road again...

It feels like ages, my detour in to "civilization"...

The Staff in Östersunds station.

But tonight I took the night-train to Östersund and now I will look up the tuft of grass 5,8 km south of Tännäs where I left off the path before my little interlude into civilization.

I was happy with the train delay this time for a change. When I realized that it would be very tight for me to pack I had a tinkle in my pocket and the Swedish Train Services messaged that the train would be ready to leave two hours after timetable. Good with a service that is tuned in to the needs of their customers I thought...

Now it is up to the feet again. This time on the most "uncivilized" part of the journey. Between Funäsdalen and Särna it is 120 km without any convenience that a civilized life demands.

Although the small talks with the company on the road has been something of the most rewarding so far on the journey, I still look forward to this part, maybe just because it is so far between the houses.

But if I wanted to see a wolf I should have stayed at home in Floda. Yesterday Jennifer excitedly told me that she had seen a wolf run across the road by the Mosselfields in Floda. The chance/risk (depending on what side of the wolfdebate you are) to meet old greyleg in the mountains of Härjedalen where I am going is probably a lot slimmer than at home in Floda.

Well, I cannot say I am alone. You are reading this and a few others as well. That’s what’s so fascinating about these times. Our old concepts of time and space get their well-deserved knocks. Now I can sit out in the wilderness and with the help of solar-cells and satellites I communicate with words, music and pictures with you and anyone else who wants to listen and see around the whole planet. That is no bad company; alone in the silence in undisturbed nature with the whole blogospere as your potential listener.

Please feel free to respond. 

There is a time for silence and there’s a time for talk.

°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°

Har varit i civilisationen i vad som känns som evigheter.

Staven i Östersunds väntsal.

I natt blev det natt-tåg upp till Östersund och sen ska jag leta rätt på den tuva 5,8 km söder om Tännäs där jag lämnade "The path" innan jag gjorde mitt lilla avbrott.

Jag var för ovanlighetens skull rätt glad för en tågförsening denna gången. När jag insåg att det skulle bli tight med tid att packa plingade det till i fickan och SJ meddelade att tåget skulle köras fram två timmar senare än tidtabell. Bra med ett serviceföretag som är lyhört för sina kunders behov tänkte jag...

Sen blir det apostlahästarna igen. Den här gången ensam över resans mest "ociviliserade" passage. Mellan Funäsdalen och Särna är det 12 mil utan pressbyråkiosk och annat som ett nödtorftigt liv lär kräva.

Fastän något av det roligaste hittills har varit alla fina samtal på vägen ser jag ändå fram emot den här etappen kanske just på grund av att det är långt mellan stugorna.

Men hade jag velat se varg skulle jag tydligen ha stannat i Floda. Igår berättade Jennifer upphetsat att hon sett en varg i strålkastarna springa över vägen hemma vid Mosselåkrarna i Dala-Floda. Chansen/risken (beroende på vilken sida av vargkramarstängslet man står) att få stöta på gråben i Härjedalen är nog betydligt mindre än hemma i Floda.

Ensam och ensam förresten, du läser ju det här och en del andra med. Det är väl det som är så fascinerande med den här tiden. Våra gamla koncept om tiden och rummet får sig sina välförtjänta törnar. Nu kan jag sitta ute i ödemarken och med solcellers och satelliters hjälp kommunicera med ord, toner och bilder med dig och med vem som än vill lyssna och se runt hela planeten.

Det är ju inget dåligt sällskap, ensam i tystnaden på stigen i orörd natur med hela bloggosfären som potentiell lyssnare.

Du får gärna kommunicera tillbaka. Tystnaden har sin tid, dialogen sin.