Det bästa i livet kan inte planeras. Det händer i rätt tid på rätt ställe när man är öppen för det. Vi kallar det till oss. Vi skapar vårt liv utifrån våra förväntningar av det.
De sista dagarna har jag inte haft natthärbärget klart när jag börjat dagens vandring. Det skapar en extra krydda i dagens vandring; en längtan efter ett gott slut, som ibland kan gå över i en liten oro, men med tilliten som stav alltid har landat i en otroligt vilsam och stärkande natt på det absolut optimala stället.
Efter natten vid Glysjöns slogbod som blev en verklig oas av skönhet och stillhet, och i medvetenheten om att Älvdalens kommun har satsat rätt rikligt på att placera ut slogbodar på vackra ställen, gick jag vidare med tillförsikt.
Jag kom till brandtornet i Bunkris, en höjdare med otrolig utsikt över till synes oändliga skogar. Och där fanns också en slogbod som jag tänkte jag kunde sova i. Men det kändes inte helt rätt, hade en odefinierbar känsla av oro och tog fram telefonen och googlade på "slogbodar Älvdalen". Fanns det några fler längre fram? Men upp kom ett Youtube-klipp taget precis där jag satt i slogboden i Bunkris! En människa gick omkring med en strålningsmätare som skrek och visslade så man knappt hörde vad hon sa och mätaren slog i botten. I närheten av slogboden finns tre höga telefon-master, och videomakaren ifrågasatte placeringen av slogboden. Fastän man inte riktigt hörde vad hon sa på grund av strålningsmätarens tjut så var det en synnerligen effektiv argumentation. Jag packade snabbt ihop mina pinaler och rullade vidare trots att det började bli lite sent.
Rätt snart kom jag fram till nästa slogbod. OK den var inte heller optimal, jordgolv överstrött med gamla ölburkar, och den låg alldeles intill Riksväg 70, så att bilisterna kunde titta in i min sängkammare, men OK då, det fick väl duga.
Efter att jag ätit kvällsmat och börjar förbereda natten dyker en cyklist upp. Ett vänligt och vagt välkänt ansikte tittar upp bakom cykelhjälmen och frågar om jag ska vandra långt. Han har läst om min resa i lokaltidningen och vi börjar prata. Efter några minuter ramlar poletten ner och jag kommer ihåg var vi har träffats förut. Vi hamnade bredvid varandra på ett tåg mot Stockholm för några månader sen och började då en kul dialog som nu fortsatte vid nattlägret. Jag beklagar mig litet över standarden på kvällens lägerplats och han berättar om att det finns ytterligare en slogbod några km längre fram och jag rullar vidare i natten med barnvagnen på ena sidan vägen med min vän med cykeln på andra sidan. Och vi pratar på. Det är ett verkligt spännande möte. Snabba associationer avlöser varandra. Det är en kunnig och välformulerad guide jag har fått som sällskap och snart sitter vi vid läger-elden vid "Korv-lokan" och pratar vidare. En helt underbar plats en bit från vägen med en liten tjärn framför och ackompanjerad av spel av orre och skogssnäppa.
För er som är bekanta med Norra Dalarna är nog min medvandrare heller inte obekant; Leo Persson från Hållbovallen, socialdemokratisk förtroendeman i bygden, suttit i riksdagen i 14 år och i kommunfullmäktige som ordförande och andra poster i halva sitt yrkesliv. Numera vital pensionär, en medvandrare som är allt annat än en traditionell politisk "cementhäck"; visionär och kvick i tanken men samtidigt med kraft i handen och svikt i steget. Jag inser snart vad han måste ha betytt för turistnäringens utveckling i bygden i skärningspunkten mellan bevarandet av de gamla kultur- och naturvärdena och skapandet av en attraktiv modern bygd för såväl samer, "bofasta" som turister.
Innan den ljusa natten går över midnatt erbjuder han sig att cykla hem och komma och hämta mig i bilen så att jag får sova hos honom, men jag avböjer; jag kan bara inte tänka mig ett mer underbart kvällsläger än detta. Men jag tackar ja till att bli upp-plockad nästa natt på vägen och få sova i Hållbovallen den natten. Ser fram emot det fortsatta samtalet...
Älvdans i Älvdalen. |
De sista dagarna har jag inte haft natthärbärget klart när jag börjat dagens vandring. Det skapar en extra krydda i dagens vandring; en längtan efter ett gott slut, som ibland kan gå över i en liten oro, men med tilliten som stav alltid har landat i en otroligt vilsam och stärkande natt på det absolut optimala stället.
Efter natten vid Glysjöns slogbod som blev en verklig oas av skönhet och stillhet, och i medvetenheten om att Älvdalens kommun har satsat rätt rikligt på att placera ut slogbodar på vackra ställen, gick jag vidare med tillförsikt.
Jag kom till brandtornet i Bunkris, en höjdare med otrolig utsikt över till synes oändliga skogar. Och där fanns också en slogbod som jag tänkte jag kunde sova i. Men det kändes inte helt rätt, hade en odefinierbar känsla av oro och tog fram telefonen och googlade på "slogbodar Älvdalen". Fanns det några fler längre fram? Men upp kom ett Youtube-klipp taget precis där jag satt i slogboden i Bunkris! En människa gick omkring med en strålningsmätare som skrek och visslade så man knappt hörde vad hon sa och mätaren slog i botten. I närheten av slogboden finns tre höga telefon-master, och videomakaren ifrågasatte placeringen av slogboden. Fastän man inte riktigt hörde vad hon sa på grund av strålningsmätarens tjut så var det en synnerligen effektiv argumentation. Jag packade snabbt ihop mina pinaler och rullade vidare trots att det började bli lite sent.
Rätt snart kom jag fram till nästa slogbod. OK den var inte heller optimal, jordgolv överstrött med gamla ölburkar, och den låg alldeles intill Riksväg 70, så att bilisterna kunde titta in i min sängkammare, men OK då, det fick väl duga.
Efter att jag ätit kvällsmat och börjar förbereda natten dyker en cyklist upp. Ett vänligt och vagt välkänt ansikte tittar upp bakom cykelhjälmen och frågar om jag ska vandra långt. Han har läst om min resa i lokaltidningen och vi börjar prata. Efter några minuter ramlar poletten ner och jag kommer ihåg var vi har träffats förut. Vi hamnade bredvid varandra på ett tåg mot Stockholm för några månader sen och började då en kul dialog som nu fortsatte vid nattlägret. Jag beklagar mig litet över standarden på kvällens lägerplats och han berättar om att det finns ytterligare en slogbod några km längre fram och jag rullar vidare i natten med barnvagnen på ena sidan vägen med min vän med cykeln på andra sidan. Och vi pratar på. Det är ett verkligt spännande möte. Snabba associationer avlöser varandra. Det är en kunnig och välformulerad guide jag har fått som sällskap och snart sitter vi vid läger-elden vid "Korv-lokan" och pratar vidare. En helt underbar plats en bit från vägen med en liten tjärn framför och ackompanjerad av spel av orre och skogssnäppa.
För er som är bekanta med Norra Dalarna är nog min medvandrare heller inte obekant; Leo Persson från Hållbovallen, socialdemokratisk förtroendeman i bygden, suttit i riksdagen i 14 år och i kommunfullmäktige som ordförande och andra poster i halva sitt yrkesliv. Numera vital pensionär, en medvandrare som är allt annat än en traditionell politisk "cementhäck"; visionär och kvick i tanken men samtidigt med kraft i handen och svikt i steget. Jag inser snart vad han måste ha betytt för turistnäringens utveckling i bygden i skärningspunkten mellan bevarandet av de gamla kultur- och naturvärdena och skapandet av en attraktiv modern bygd för såväl samer, "bofasta" som turister.
Innan den ljusa natten går över midnatt erbjuder han sig att cykla hem och komma och hämta mig i bilen så att jag får sova hos honom, men jag avböjer; jag kan bara inte tänka mig ett mer underbart kvällsläger än detta. Men jag tackar ja till att bli upp-plockad nästa natt på vägen och få sova i Hållbovallen den natten. Ser fram emot det fortsatta samtalet...
Korv-lokan, Älvdalen |
Comments
Post a Comment