I have now passed the border.
I react on that I react so little. The same mountains, the same frozen lakes. From the perspective of a walker not much changes at the border.
I react a lot more when I pass the tree-limit than when I pass the national border. When I change biome something happens in my body. Different biomes triggers different sides of my soul. When I walk over the natural border from forest to tree-less mountain my soul gets wings and soars. When I come down in the forest again I land in a feeling of belonging. But when I walk across a manmade border where the only difference is the color of the road-marks not much is happening in me.
I react a lot more when I pass the tree-limit than when I pass the national border. When I change biome something happens in my body. Different biomes triggers different sides of my soul. When I walk over the natural border from forest to tree-less mountain my soul gets wings and soars. When I come down in the forest again I land in a feeling of belonging. But when I walk across a manmade border where the only difference is the color of the road-marks not much is happening in me.
Not that I don't love my country. But after being in the outdoors for two weeks it feels that my home is more the forestland that I find on both sides of the border rather than the nation that happens to have issued my passport.
But if you look beyond nature and into the culture there are differences.
Some of the last houses I saw in Norway were the big and well-kept farms just below the tree-limit. I have not so far seen any farms in Sweden, but I did see "Sweden's last milk-dock" (milk-collection point) in the village of Tännäs, next to Sweden's highest situated church.
Is the farmer, just as the hunter-gatherer before him, on his way to become an historical archetype in our country?
°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°°
Jag har nu kommit över gränsen.
Jag reagerar på att jag reagerar så litet. Samma berg, samma frusna sjöar. Från en gångares perspektiv så förändras egentligen ingenting vid gränsen.
Jag reagerar betydligt mer när jag går över trädgränsen än när jag går över nationsgränsen. När jag byter biotop händer det något i min kropp. Olika strängar slås an i min själ i olika miljöer. När jag går över trädgränsen får min själ vingar och lyfter. När jag kommer ner i skogen igen landar jag i en känsla av tillhörighet.
Men när jag vandrar över en gräns gjord av människor och där enda skillnaden är färgen på vägmarkeringarna händer inte lika mycket.
Jag reagerar betydligt mer när jag går över trädgränsen än när jag går över nationsgränsen. När jag byter biotop händer det något i min kropp. Olika strängar slås an i min själ i olika miljöer. När jag går över trädgränsen får min själ vingar och lyfter. När jag kommer ner i skogen igen landar jag i en känsla av tillhörighet.
Men när jag vandrar över en gräns gjord av människor och där enda skillnaden är färgen på vägmarkeringarna händer inte lika mycket.
Visst, jag älskar mitt land. Men efter att ha varit ute i naturen i dryga två veckor så känns det som om min tillhörighet är det "skogsland" som finns på bägge sidor av nationsgränsen snarare än den nation som råkar stå i passet.
Men ser man bortom naturen och tittar på kulturen, så finns det skillnader.
Några av de sista husen jag såg i Norge var de stora och välhållna bondgårdarna alldeles under trädgränsen. Hittills har jag inte sett någon bondgård i Sverige, däremot mötte mig “Sveriges sista mjölkbrygga” i Tännäs kyrkby, invid Sveriges högst belägna kyrka.
Är bonden precis som jägaren/samlaren på väg att bli en historisk “arketyp” i vårt land?
Comments
Post a Comment